onsdag 6 september 2017

Ord och uttryck från det norrbottniska inlandet; en första lektion i sådant som fortfarande används här och var.

Hev – Att vara hev över något, är att på ett ganska gulligt utåtriktat sätt vara så himla nöjd med något man köpt, eller sin nya pojkvän, eller liknande.

 

Stå för (uttalas med betoning på båda vokalerna) – I ett hem där man får besök är det någon som på något vis är ansvarig för att det bjuds på mat/kaffe etc, eller möjligtvis en sovplats. Tex hemma hos mig om det är jag som lagar maten, då kan en norrbottnisk gäst förvånat utbrista att ”Är det Annika som stå för idag?”

 

Bås – Det är småskräp, som är tillräckligt små för att kunna dammsugas upp (obs, damm är inte bås, men däremot smulor). En båskorg är alltså detsamma som en papperskorg/skräpkorg.

 

Att sno – det är samma sak som att vända. Med bilen alltså, eller när man är ute och cyklar eller promenerar. I Norrbotten kan man utan att vara en timelord även sno tillbaka tiden, på hösten och våren när ställer om klockan.

 

Beckel – Det är när man (oftast ett barn) till exempel klättrar på något och inte ser helt säker ut, eller när man staplar något på ett ganska ostadigt sätt. ”Beckel int!” med skarp röts till ett barn som tex klättrat upp på balkongräcket, eller staplat mammas glas i en pyramid. Mycket effektivt.

 

Pingel int! – Peta inte på det där! Ofta använt till ett lite mindre barn, eller till en författare som inte förmår låta sin text vila.

 

Möx till sä (försvenskat: möxa till sig) – Lägga till sig, eller sätta till sig, men där ”möx” ersätter alla tänkbara verb så att man inte behöver precisera närmare. Klockrent när man halvligger i soffan, och utan att stiga upp eller sätta sig, ändå fixar till sin halvliggande ställning så att den blir bättre. ”Möx till dä”, använde jag ofta den sommaren jag jobbade i hemtjänsten och ville få en sängbunden vårdtagare att med hjälp hasa sig litegrann uppåt i sängen, eller lägga till sig lite så det gick att räta till kläder och sängkläder.

16 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Otroligt intressant! Precis min grej. Åh, jag måste genast undersöka om jag kan hitta några paralleller till isländskan eller liknande! Älskar den här typen av inlägg! Som du vet:)

Carina Deckner sa...

Ha ha....du glömde simöuke....det övriga Sverige kallar för Gällivarehäng. Å luss ne...
Finns oändligt! Samt att vi säger ex: nGunnar å aFrida...knepigt

Annika sa...

Elin: kul att du gillar! Och hoppas hoppas på koppling till isländska, kanske världens coolaste språk :)

Annika sa...

Jaaa, simöuke glömde jag ju, och luss ne dä, som är så himla talande! Kommer nog fler inlägg om dialektala uttryck :)

Anonym sa...

Vad roligt att läsa! Tänkte på ett ord, från norrbotten, Piteåtrakten, som jag hörde som barn. Jag stod och klappade en väns undulat och sa att den var så len. Grabben i familjen tyckte det lät jättekonstigt eftersom len tydligen betydde dum. Kom tänka på det nu... Något du känner igen?

Annika sa...

Skrivaläsaleva: japp, att vara len betyder att man är dum. Ursprungligen sa man att nån "är lengrädde", alltså inte riktigt färdiggräddad :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Älskar dialekter! Och dina inlägg om dem.
Vi säger också "stå för" och "bös" - fast hos oss heter det båss. "Sluta båssa ner" om någon skräpar omkring sig. I övrigt var det flera nyheter.
Jag använder ju dialekt i det manus som nu ligger och vilar. Har från ett håll fått kritik, en testläsare störde sig på dialekten, en annan tyckte det var jättebra. Det där är nog som baken, men jag vet att jag ska behålla den. Har försökt slipa ner och bara använda enstaka ord. Annars skulle det nog bli obegripligt. Min hp jobbat på ålderdomshem, så dialekten kommer i samtalen med de äldre.
Använder du dialekt i det du skriver någon gång?

Annika sa...

Marie: Låter intressant med dialekten i ditt manus, och köper verkligen användandet av dialektala uttryck på äldreboendet. Så var det där jag jobbade i alla fall, all personal använde sig av åtminstione enstaka dialektord som de äldre förstod och relaterade till (särksilt de som blivit dementa), någon från söder som säger ”myxa till dig nu litegrann” är inget konstigt (och jättegullig, an A for effort!) och dom som var locals strösslade med mycket dialekt och ibland även samiska uttryck. Så, enstaka orden höjer trovärdigheten tycker jag.
Jag använder mig inte av dialektala ord när jag skriver, men brukar inte slipa dialogen mellan de infödda och de talar då med den lite speciella ordföljden som vi har här, och det blir även en kontrast mot min HP som kommer utifrån (tycker jag i alla fall, eventuellt framstår dialogen som dåligt skriven svenska…?).

Eva-Lisa sa...

Hehe och glöm inte "he" som ju ersätter en hel del verb här, samt ordet "det".
Lengräddad har jag använt mycket på sistone, så det är ett sådant där ord som faktiskt är riktigt användbart mellan varven.
Jag avslutar med en hel mening: He som hän he hän hänna! ;)

Bara hittepå sa...

Kul inlägg - det här lärde jag mig mycket av. :) Jag tycker nog mest att det är roligt med dialekt i manus, men jag har också upplevt att det blivit alldeles för mycket. Till exempel får jag fortfarande rysningar av en bok jag läste för säkert femton år sedan där en skåning var med på ett hörn och varje ord han sade hade typ fem extra vokaler (tänk Skääåååuune, men ok kanske lite mindre överdrivet). Det blev bara svårläst och på gränsen till lyteskomik. Men det är så klart en helt annan sak när dialekten är med som en naturlig del av berättelsen, och särskilt om den är nedtecknad av någon som verkligen har koll.

Förresten, jag håller på att lyssna på Zusaks The Book Thief och där strösslas det verkligen med tyska uttryck, trots att romanen är skriven på engelska. Kanske skulle det kunna vara en bra bok att läsa i studiesyfte just när det gäller att baka in obekanta ord på ett naturligt sätt.

Annika sa...

Bara Hittepå: Tack för tipset med the book thief, behöver något bra exempel på lyckad inblandning av ”andra” ord. Jag brottas verkligen med om jag ska använda dialekt i skrivet, eller inte, och jag har bestlutat mig för inte.
Tycker det är lite skilnad på dialektala ord mot betoningar/språksång, och tycker ditt exempel med jättemånga vokaler mest låter som ett jobbigt sätt att illustrera att någon pratar ”brett”. Tycker också det blir lite lyteskomik, typ buskis, och det är jag inte ett fan av. Har också i tidernas begynnelse läst en bok med en sådan skånsk karaktär i, en skröna om en by någonstans, och det blev inte alls bra, som om författaren bara gissade hur det borde låta.

Annika sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Annika sa...

Eva-Lisa: Jaaa, he som hänn he hänn verkligen hänna :-D Låter jobbigt att behöva använda lengäddad ofta, kan inte ha varit roliga möten/samtal på sistone då.

Eva-Lisa sa...

Exakt, det har varit lite tunnsått med roliga möten på sistone, men ibland får man stå ut med det också :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

Intressant tanke det där, dialekt/ordföljd VS dåligt skriven svenska. Men det är väl som det sägs, görs det på rätt sätt så blir det bra. Hur det där rätta sättet ser ut är det väl "bara" att jobba sig fram till.

Annika sa...

Marie: misstänker att man skulle behöva vara mer övertydlig med greppet än vad jag är, för att effekten ska bli uppenbar även för den som inte kommer från norr. Eller så inte?