fredag 1 september 2017

Hur tilltalar man bäst sina läsare?

Den senaste tiden har jag läst ett antal böcker i första och tredje person, och där berättarrösten har varit väldigt närvarande och tilltalet direkt. Det känns vintage att läsa, lite som en sådan där gamma svartvit deckare med en speakerröst tillhörande detektiven. Samtidigt får jag en fräsch och modern känsla av läsningen, och det kan bara betyda att konceptet har utförts på ett lyckat och nytänkande sätt.

 

Det verkar som om närvarande berättarröst i första person, eller tredje, är lite av en trend. Är det Hundraåringen-effekten? Alltså att svenska förlag inte räds ett direkt tilltal på samma vis, när den blev en sådan succé? Hundraåringen tycker jag vrider det ett varv för långt, medan de här andra böckerna har hittat en perfekt balans.

 

Jag skriver alltid i första person, men jag följer verkligen inte trenden, snarare tvärt om. Jag har en ganska neutral, eller kanske snarare introvert berättarröst. Hon kommenterar inte så mycket, drar inga anekdoter och gör inga anmärkningar av den här typen ”jag vet vad hon ska svara, det gör jag i och för sig alltid, för är det något man kan lita på så är det att Agneta är negativ till allt som någon annan människa föreslår” (påhittat citat).

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det egentligen, på något vis låter jag min HP filtrera omvärlden efter den sinnesstämning som hon befinner sig i, snarare än att hon kommenterar omvärlden och sitt humör. Förhoppningen är att stilen ska vara målande på ett knastertorrt vis :-D  Det vore enkelt att göra ”som alla andra”, men det funkar verkligen inte för mig.

 

Hur gör ni; direkt tilltal, inåtvänt tilltal, eller något mitt emellan? Och finns det något sätt som ni tycker gör läsupplevelsen bättre?

 

Hoppas att ni får en fin helg allesammans!

8 kommentarer:

Sara sa...

Jag skriver också i första person, men med en del (ganska mycket) anmärkningar och kommentarer. Mer pladdrigt än knastertorrt, således. :) Däremot inga explicita tilltal av typen "om du, kära läsare, någon gång har cyklat på en för stor cykel så vet du..." (Den typen av tilltal kanske är begränsat till ungdomsböcker från sjuttio-/åttiotalet?).

När det gäller läsningen så uppskattar jag både det ena och det andra. Det handlar nog mer om att det ska kännas trovärdigt och inte konstlat, att författaren har använt sin egen röst. Ditt knastertorra berättande låter fängslande och snyggt. Jag kommer att tänka på Caroline Erikssons stil när du beskriver din egen. (Och det vore ju inget dåligt betyg att hamna i samma kategori som hon!).

Trevlig helg!

Annika sa...

Sara: Låter trevligt med en pladdrig chik-lit :-) Läser just nu en spänningsroman som också är lite pladdrig, och även om man inte tror det innan så fungerar det jättebra i den genren också. Känner att ”jag vill också”, men det funkar verkligen inte alls när jag försöker! Du har nog helt rätt, det måste kännas trovärdigt och jag tror att om man lyckas med det konststycket så kan man köra på i vilken stil som helst.
Ja herre gud, Caroline Eriksson, att ens nämnas i samma mening är ju en ynnest :-) Tycker om hennes stil och lutar lite åt det hållet, men jag tror att CE är snäppet vassare än de allra flesta :-)

Elin Säfström sa...

Det låter verkligen intressant: målande på ett knastertorrt vis, i första person. Det vill jag läsa!

Du, som varit så rar att du läst min bok, vet ju hur extremt pladdrig min jag-person är.

Annika sa...

Elin: Intressant, eller bara...konstigt :-D Jag älskade din pladdriga stil, särskilt såna där små självironiska (?) instick när hon kommenterar att hon pratar "med väktarröst". Obetalbart!

Elin Säfström sa...

Tack, Annika! Den stilen är ju inte för alla direkt. Och jag kan verkligen uppskatta rena motsatsen till det som faller sig naturligt för just mig.

Annika sa...

Elin: Precis, tycker verkligen om att läsa det här direkta tilltalet och lite pladdriga, fast jag inte kan skriva så själv.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Det direkta tilltalet har jag lite svårt för, det blir lite sagoberättande över det hela. I alla fall i böcker. I filmer är det en annan sak, då funkar det för mig.
Vad spännande du beskriver din stil, blir ännu mer nyfiken! Du bygger upp dramaturgin bra här, direkt du kommer ut med en bok kommer jag slukade den direkt :)

Annika sa...

Marie: haha, ja, jag klarar av dramaturgin på bloggen åtminstone :-D
Det direkta tilltalet riskerar verkligen att bli sagobok, därför fascineras jag av de här senaste som lyckats undvika detta och jag försöker knäcka koden till hur de bar sig åt!