söndag 3 september 2017

(G) Vecka 4, 1462 ord / 6967 ord totalt.

Under veckan blev det tre skrivpass, varav ett ägnades helt åt strukturen.

Det är intressant (tycker jag :-) det här att skriva råmanus relativt långsamt. Det tuffar på, och jag skriver hyfsat regelbundet, men inte i lika hög fart som jag brukar.

Helst av allt vill jag producera råmanus jättesnabbt, vräka ur mig texten under loppet av max en månad och verkligen inte göra annat, eller tänka på annat, än att skriva under tiden.

Livet vill annorlunda, jag måste försörja mig och gillar att hänga med sambo + barnet, och då finns inte tiden till att höghastighetsskriva råmanus.

Normalt brukar jag kompensera; skriver på varje ledig stund och knäcker mig själv och min arma hjärna under processen.

Den här gången testar jag på ett annorlunda sätt. Målet är att skriva varje vecka, gärna minst två pass för att behålla kontakten med texten, men jag prioriterar även att läsa andras böcker (svårt att inte färgas i tonen, märker jag), vila, och att tänka på mitt eget manus mellan skrivpassen.

Tänkandet har varit magiskt. Orden som plitas ner sammanfogas i en något högre klass än vad som brukar vara resultatet under råmanusfasen och jag undrar om det här långsamma skrivet ändå inte sparar tid i slutändan?

I övrigt är vardagen igång på allvar. Min ena skrivkompis får mig att gymma (eller om det är jag som peppar henne?). Det är lite träligt med den här träningsformen tycker jag, men utsikten kan jag i vart fall inte klaga på. Hej Vindelälven, liksom :-)

12 kommentarer:

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag applåderar! Att ändra ett beteende är inte det lättaste och det låter som om du håller i det fint. Och kanske är det som du skriver, det kan spara arbetstid i andra änden då du löpande får tid att i tanken hänga med manuset, kanske till och med styra lite.
Inte sämsta gymutsikten direkt, vem skulle inte bli peppad av det där?! ;)

Annika sa...

Marie: Ja, det är verkligen en utmaning att inte rusa iväg, men det funkar!

Eva Karlsson sa...

Håller med Marie här ovan och applåderar också. Bara att "tänkandet har varit magiskt" är ju liksom full belöning.
Mina snabba råmanusperioder (till exempel Nano 2013) har i och för sig varit roliga men mest producerar jag skräp. Vet att många propsar på att snabbskrivning av råmanus är det enda rätta. Men jag njuter så mycket mer om jag får skriva sakta och formulera meningarna som jag vill ha dem redan från början. Men det blir ju merjobb förstås om jag sitter och jobbar på scener som jag sedan stryker. Fast å andra sidan har jag fått öva :-)

Annika sa...

Eva: Det låter så härligt att njuta av att skriva sakta, snarare än att få tvinga sig själv till det. Hoppas komma dit någon dag :) Jag inbillar mig att det blir mindre att göra sedan, med redigeringen. Upplever du att ditt råmanus är bearbetat redan i någon mån?

Eva sa...

Ja, jag upplever det som att råmanuset är bearbetat. Nu sitter jag och skriver igenom Berit på nytt, alltså jag läser från flera kopior av manuset (med kommentarer från olika personer) och skriver in på nytt i datorn och det kan vara flera sidor där jag bara ändrar en konstig mening eller lägger till ett par rader för att förtydliga något som mina kurskamrater tyckte var luddigt.
Skulle jag ha kört råmanus-stile hade jag behövt ändra och stryka något i varje stycke.
Genom att jag lämnar tjugo sidor till kursen varje gång vill jag ju inte att de ska vara råmanus, så det blir naturligt att man skriver sitt bästa till varje gång.

Annika sa...

Eva: låter som ett bra arbetssätt, särskilt med kommentarer från flera andra kursdeltagare. Hur ofta träffas ni (alltså hur ofta behöver man ha 20 fina sidor att lämna in)?

Kristina sa...

Härligt att höra att det fungerar för dig!
Jag känner mig än så länge så sjukt harmonisk, lugn och fokuserad efter lektörsutlåtandet. Tänker att jag absolut och helt säkert kommer att kunna behålla den här lugna takten när jag sätter igång och skriver. I mitt huvud är det så. Men mitt förnuft säger mig att jag kommer att vilja sätta igång och skriva på full fart igen. Som jag gjorde under råmanusfasen, plus de två omskrivningarna.

Men jag ska hejda mig. Och du och Marie får kanske hojta till när ni märker att jag drar iväg. "Kristina! Du skulle ju ojobba!" ;)

Annika sa...

Kristina: haha, ja, jag kan lova att vara ojobba-polis :-D Skulle nog behöva samma tjänst, det kräver verkligen självkontroll det här att inte rusa iväg!
Så skönt att känna så efter lektörsutlåtandet, att känna lugnet!

Eva Karlsson sa...

Annika, tiden mellan våra kurstillfällen har varierat. Jag tar och bloggar om det någon gång längre fram :-)

Annika sa...

Eva: ser fram emot det :)

Elin Säfström sa...

Att tänka innan jag skriver är något som går bättre och sämre för mig i perioder. Mitt största problem just nu med aktuellt manus är att jag är i en tänkarsvacka. Så hurra för dig som det funkar för - det är guld!

Annika sa...

Elin: inte kul med tänkarsvacka, brukar hamna där också och då bara få till en normal tanke i duschen (där det dessvärre är svårt att skriva ner i datorn). Men just nu funkar det, tjoho!