onsdag 27 september 2017

En helt vanlig dag på jobbet.

Men nej, det var det ju inte. Fick vara ute i sjukt vackert väder och titta på grus. Jag älskar grus, tycker det är så vackert och det fanns en tid när jag fortfarande kom ihåg namnet på alla bergarter, men den tiden är förbi. Här kommer några bilder, bear with me här, så lovar jag att bli mer skrivrelaterad en annan gång :)

Grus. Det viktiga med den här bilden är att vädret håller på att klarna. Vi har inte sett solen på flera veckor, så det var på tiden.
Mer grus, och BLÅ himmel!
Jag skulle upp på Bierdåjvvie, den lilla toppen där framme.
Men beslutade mig för att äta banan först, och titta på det här. Det blå berget i bakgrunden är Nalluovardo (Nalovardo), vår fina skidbacke.
När jag gjort det jag skulle åkte jag ner mot dalen igen, långt där nere glittrar Storvindeln, ett gigantiskt sel i Vindelälven.

12 kommentarer:

Helena sa...

Ah, vilken dag! Du påminner mig om en kille jag dejtade i min ungdom och som läste nåt med grus/bergarter på universitet. Alltså det gick inte att gå förbi en ynka sten utan att han gick igång och gav en liten föreläsning. Så för din familjs skull kan det nog vara rätt bra att du glömt en del :/

Annika sa...

Haha! Jag brukade vara en sådan där sten-nörd, men ha tyvärr använt det för lite de senaste 20 åren. Nu begränsar jag mig till stilla fascination, och kommentarer av typen "snyggt grus" :)

Sara sa...

"Snyggt grus", haha! Då kan man iaf inte anklagas för att använda för krångliga facktermer. :)

Och bilderna alltså... posta så många bilder du vill, man blir ju alldeles varm i hjärtat av att se dem! Var tvungen att googla lite för att se var någonstans du håller hus. Eller, mer exakt, HUR långt upp. Av någon anledning har jag alltid varit fascinerad av Norrland. Eller ja, det mesta som ligger norr om, säg, Gävle. :-D Ju längre norrut, desto mer svindlande. För att inte tala om de nordligaste delarna av Norge. Jag när en liten dröm om att någon gång springa Tromsö halvmarathon, det vore magiskt!

Annika sa...

Sara: Roligt att du googlade :) Befinner mig väldigt långt upp och väldigt långt västerut! Tromsö har jag bara besökt en gång (tog en HEL dag att köra dit, härifrån), så oerhört mäktig miljö och kan tänka mig att halvmaran är magisk!

Bara hittepå sa...

Vilka fina bilder! :) Grusbergen skulle ju kunna komma från en annan planet nästan. Eller kanske från en öken. Väldigt intressant miljö.

Snyggt grus låter förresten som en motsvarighet till typ schyssta bananer eller något annat sådant där uppskattande nonsensuttryck.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Gräv där du står, det ska man ju tydligen göra, och det där gruset ser grävvänligt ut!
Tycker för övrigt Sara ska ta sig en tripp hit till Norrland. Området där du bor är ju väldigt fint. Alltid roligt med dina bilder!

skrivalasaleva sa...

Grus, berg, skog... Det spelar just ingen roll vad du tar bilder av, allt känns... magiskt. Saknar de norra delarna av Norrland som barndomssomrarna bjöd på när jag ser dina bilder. Fortsätt du att lägga ut dina foton, bara gott att se. :)

Annika sa...

Bara Hittepå: Ja, det känns lite som en annan värld där bland grushögarna :) Ah, uppskattande nonsensuttryck är en konstart för sig, ”snyggt grus” kvalar nog in på ett av de mindre använda!

Annika sa...

Marie: Ja, jag har faktiskt med en grustäkt i manuset jag jobbar på nu :) (Och, ja Sara, det finns fina halvmaror och maror häromkring också!)

Annika sa...

Skrivalasaleva: Roligt att det är gott att se bilderna :) Det är såna jag stirrar på när jag försöker beskriva miljöer!

Sara sa...

Marie och Annika: Vet ni, det ska jag nog göra. När minstingen har blivit lite äldre (åtminstone så pass att han skuttar i samma riktning som övriga), är jag sugen på att ta med familjen på vandringssemester (LIGHT, tänk småbarn som går sakta och stannar för att undersöka varje sten och pinne) uppåt någonstans. Rena dunderkuren för psyket! :)

(Och de där loppen får jag kolla upp!)

Annika sa...

Sara: Låter som en plan, komsi komsi :-) Har dock själv inte vågat mig ut på vandring med barnet ännu (lat, I know (!) har ju bara en att hålla reda på) men misstänker att det skulle bli vm i gnäll då det tex kan vara en utmaning att få mig sig min femåring cyklandes till dagis. Ur verkligheten: "Jag har ångrat mig, jag vill åka bil, dumma dumma cykel!!, efter två kilometers cykeltur. Ev hjälper det att ha flera barn med sig? Masspsykos verkar funka bra på dagis tex, där skuttar mitt barn glatt omkring på långa utflykter i skogen.