torsdag 24 augusti 2017

Purple Prose

Purple prose diskuteras till och från i flera av de engelskspråkiga poddar jag lyssnar på. Det rör prosa som karaktäriseras av metaforer och ett utsmyckat, ganska blommigt, språk. Man skulle kunna säga att det strösslas ganska friskt med det som är smyckande, mycket för smyckandets skull. 

 

Jag tycker personligen att det ofta blir lite jobbigt med sådan text, kanske mest för att jag värdesätter driv i handlingen samt intressanta karaktärer, och inte kunde bry mig mindre om utifall molnen på himlen tumlar omkring likt nyfödda lamm, vit ull mot en botten så blå att där inte finns motsvarighet på paletten jag håller i handen. Inte ett citat hämtat från en bok, men ibland maler det på så där, sida upp och sida ner, och jag upplever att det skapar distans när jag läser.

 

Själv skriver jag extremt stramt och med väldigt lite metaforer och ”blomningar”. Intressant då att typ en tredjedel av mina texter brukar bestå av miljöbeskrivningar. Men, man kan säga att jag använder mig av miljön för att gestalta min huvudkaraktärs inre, snarare än för att stila med språket.

 

Ibland är det lockande att göra sin prosa lite mer purple, ”bara det där stycket, det glimmar verkligen!” Och visst, det kan säkert fungera, men jag känner väl lite att det förtar förtrollningen med min text, om ett stycke lite random bryter från den övriga stilen och tonen. Om ett stycke ska skina lite extra, då vill jag att det ska smälta in i det jag i övrigt försöker göra, annars stryker jag (och det gör ont i själen, för det där stycket är ju ofta så braaa).

 

Om väl utfört, kan dock smyckad prosa vara väldigt njutbar att läsa. Kanske är det som med så mycket annat; vill man stilöva, då gäller det att ha full kontroll.

 

För övrigt finns ett skinande nytt avsnitt av podden ”skriv en bestseller (eller en annan bok)” tillgängligt idag! Yejj!! Ska snarast möjligt lyssna på det, samt Backmans sommarprat.

6 kommentarer:

Sara sa...

Intressant! Aldrig hört uttrycket förut. Skrattade högt åt dina moln-metaforer, haha. Jag brukar inte heller ha tålamod med alltför mycket sådant. Gärna rappa liknelser/metaforer som tillför humor eller så, men inte det där när det känns som att man tappar tråden.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Allt i en berättelse måste fylla en funktion, så ser jag på det. Antingen för att förmedla miljö så läsaren kan göra sig en bild, eller för att skapa en viss stämning. Det går liksom inte att bara måla för målandets skull, så att säga, för då kanske man ska ta en kurs i akvarell istället. Men smaken är som baken!
Blir ännu mer nyfiken på att läsa det du skriver nu, för miljön kan vara en helt avgörande sak för en berättelse och platserna där dina manus utspelar sig låter så lockande.

PS: Eftersom det inte går att få mejl med nya kommentarer härifrån Blogspot har jag svårt att hänga med i trådar, hinner inte gå igenom gamla inlägg och kolla om du svarat t.ex. Så du vet att jag är intresserad. WP hälsar (som vanligt) komsi komsi ;)

Annika sa...

Sara: Håller med dig om att en rapp liknelse aldrig är fel :-) Känner också att tålamodet tryter när det blir för blommigt.

Annika sa...

Marie: Bra liknelse där om akvarellkursen, ska lägga den på minnet. Platserna är fiktiva små orter i Västerbotten, alltid lockande här :-)
Noterar intresset :-) Men alltså WP…ooorkar inte byta, tycker det är så praktiskt att ha mail, blogg mm på samma inloggning.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Oh, spännande!
Mitt nästa manus kommer utspela sig i fjällen i icke direkt nämnt område. Ska bli trevligt, mycket akvarellmålning då, haha.
Ok, ska sluta med WP-trakasserierna, det låter onekligen som du har det bra. :)

Annika sa...

Marie: oh, spännande med fjällmiljö! När (obs: när :-) den kommer i tryck kommer jag läsa och försöka gissa var det är :)