tisdag 15 augusti 2017

He. En mycket liten dialektal pärla.

Det bästa ordet i dialekten som jag talar, det måste nog vara verbet ”he”. Det lilla ordet på två bokstäver ersätter ord som ”ställer/ställa/ställ”, ”lägger/lägga/lägg”, ”placerar/placera”, etc.

Och det är ett verb som i stort sett inte böjs.

”Jag he han där” (och här ersätter så klart ”han”  onödiga ordet ”den”) eller ”jag he hä där” (och där ”hä” inte är att förväxla med det första ”he”, utan då i stället ersätter ”det”).
Jag he han där [ja he-an där] – jag lägger den där. He han där [he-an där] – lägg den där.
Jag he hä där [ja he-ä där] – jag lägger det där. He hä där [he-ä där] – lägg det där.
Himla tidsbesparnade sätt att prata på det där.

Vid imperfekt gäller ”vanlig” svenska, åtminstone om man kommer från den lilla ort i Norrbotten där jag växte upp. Där jag nu bor i Västerbotten, där kör vissa med ”ho” som imperfekt av he, men det ligger helt fel i min mun.
Jag ho han där [ja ho-an där] – Jag lade den där.
Jag ho he där [ja ho-e där] – Jag lade det där. Observera att här uttalas ”hä” i stället ”he”, eftersom det är helt otänkbart att säga ”hä” efter vokalen ”o”. Egentligen är  ”hä” något man säger endast efter vokalen ”e”, i alla övriga fall uttalas det ”he”, och ska som sagt inte förväxlas med verbet ”he”. Det är alltså verbet ”he” som är det mest superba ordet jag känner till.

Det här är ett av få dialektala ord jag och många häromkring fortfarande använder, alltså där ordet ersätter ett av svenska språkets ord. I övrigt handlar min dialekt tyvärr mest om språksång, ordföljd och betoningar, eller att jag tar bort ändelsen i vissa ord. Om jag verkligen vill, så skulle jag kunna prata väldigt brett, som ett annat språk än svenska till viss del, och där bara de i min ålder eller äldre från min hembygd skulle förstå vad jag säger. Tyvärr håller alla de där orden på att falla i glömska, och det är lite tragiskt tycker jag, även om det såklart är ett led i tiden, och ett direkt resultat av att det genrellt anses töntigt och inte alls fint att prata dialekt.

Jag kommer från Norrbotten, men har bott i Västerbotten under större delen av mitt vuxna liv, och låter således som en Västerbottning med talfel när jag pratar :-). Fortfarande visslar jag ibland Norrbottniskt på vissa sche-ljud, och när jag säger ”redigering” så gör jag det med ett tydligt sche långt fram i munnen, snarare än ett lite harklande ch bak mot gommen. Och om låt säga, en femåring, gör något otillåtet, då rekommenderar jag ett Norrbottniskt bestämt ”SCHLIUT”, i stället för det mer mesiga och språkligt korrekta ”sluta”. Kan få nästan vilket barn som helst att frysa mitt i steget (om inte annat pga förvirring, ”vad SÄGER tanten egentligen….?”). Detta kan med fördel kombineras med tidigare nämnda ”Pingel int!”

Jag tänker ibland att jag borde sammanställa en ordlista över alla ord jag kan som inte härrör från rikssvenska, att jag borde krama min dialekt lite oftare. Tyvärr räcker nog tiden inte riktigt till för att genomföra det projektet också. Kanske får man ta det pö om pö, allteftersom orden dyker upp. Eller terrorisera sina bloggkamrater med långa inlägg om dialekt :-)

Hur har ni det där ute, kramar du din dialekt om du har en?

22 kommentarer:

Helena sa...

Så läckert att ha en dialekt, kör lite pö om pö så har du säkert snart en gedigen lista!

Själv är jag född i Stockholm och har aldrig bott nån annanstans, men många brukar tro att kag kommer från Småland! Min mormor & morfar kom därifrån så kanske ärvt lite uttal från dem i min ungdom...

Carina Deckner sa...

Simöuke....beckeL...å he...min stockholmare till make har rättat sig i ledet och säger själv att det är dags att dammsuga när det är båsigt.... heja dialekt!!

Anonym sa...

Jag hade släkt att besöka i Älvsbyn som barn och en man pratade Pitemål (om jag minns rätt) som var helt obegripligt. Jätteroligt! Jag är kluven till det här med att man ska spara och bevara för sparandet och bevarandets skull. Utveckling är också av godo, men jag gillar skarpt när man känner till hur det varit och hur utveckling skett och varför. Språkhistoriakursen när jag läste svenska var den roligaste ihop med textanalyskursen.
Kör på din pö om pö-variant! :)

Sara sa...

Haha, underbart ord ju! Skrattade högt när jag kom till dåtidsformen. Satt och funderade på om man kunde säga "hedde" eller "heade" eller något sådant - men "ho", det är ju solklart! Varför välja flerstaviga ord när det finns enstaviga, liksom?

Dialekter är spännande. Krama din du, i den mån du hinner! Själv pratar jag fortfarande mycket mer på Ä än vad övriga i Storstockholm gör. "Ja mä". Mitt sörmländska arv. :)

Annika sa...

Helena: Coolt om det där Småländska har smittat av sig :-) För övrigt tycker jag att många som kommer från Stockholm har en jättefin ton när de pratar, även om de flesta orden är "rikssvenska" så är betoningen och språksången riktigt utmärkande och originell i mina öron, på ett bra sätt :-)

Annika sa...

Jaaa! Simöuke, ÄLSKAR det ordet, och "Beckel int" använder jag dagligen (oklart om barnet förstår vad jag menar?). Båsigt, kanske ett av norrbottninskans mest talande ord, och alla vet väl vad en båskorg är, eller *skakar lätt på huvudet, himlar med ögonen och säger "båssa!"* Bra jobbat med maken där, snor han bilen ännu...?

Annika sa...

Skrivalasaleva: Exakt, inte ska man envisas med att prata till vardags på ett visst sätt bara för att, men det är lite tragiskt att det inte bevaras på nåt sätt tycker jag. Språkhistoria låter jättekul!

Annika sa...

Sara: Femåring säger "hedde", så gulligt så man smäller av! Underbart med det sörmländska arvet där, låter mysigt när de/ni pratar :-)

Carina Deckner sa...

Nej då, snor han bilen kommer polisen, om jag snor den åker jag tillbaka. Det är kul med en tvättäkta norrlänning och en söderkis, kan inte bli annat än kul.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Åh, jag älskar din terror, vill ha mer av den! ;)
Jag är själv en dialektälskare. Här vid Västerbottenskusten där jag bor säger vi också "he", men inte "ho" utan "hett" eller "hedde". Exempelvis "jag hedde han där", han är ju väldigt bra ersättning för den eller det, det har ni så rätt i där inne. Min sambo, som är från Luleå, har påpekat att vi säger "dära" och "hära" också, "du kan he han dära" istället för "du kan lägga den där" eller "kom hära" istället för "kom hit". Var i Norrbotten är du från?
Som femte generationen på orten känner jag en väldig stolthet över att kunna prata dialekt. Har faktiskt med dialekt i mitt senaste manus, min huvudperson jobbar på ålderdomshemmet och det blir en del dialekt där, att skriva dialekt skönlitterärt är ju lite annorlunda eftersom man inte kan skriva ut allt, "honja ger ju nalta fel ihopskruve, könn ju inte si sanninga ens om en schlog na öppe hövve" blir ju inte så snyggt. Istället får man stoppa in mer enstaka ord som ger meningen en dialektal twist. Det är en avvägning det där, så att dialekten framgår men inte blir helt obegriplig.
Tack för ett jättekul inlägg!

Elin Säfström sa...

Men GUD, så intressant! Jag dör!! Åh, vad spännande med både verb och pronomen. Och vokalharmonin och avsljuden på det!! Jag går igång så HÅRT på sådant här! Superkul att läsa.

Annika sa...

Marie: Jag kan utlova mer dialektterror så småningom :-) Kommer från Arvidsjaur från början, och upplever också såna där små skillnader mellan Norr- och Västerbotten, som din sambo gör (men här i inlandet säger dom "dänna" och "hänna" och "hitna" istf dära och hära och hit).
Så spännande att du får med dialekt i ditt senaste manus, har själv försökt och misslyckats kapitalt med att få till det snyggt. Älskar exempelmeningen där, och förstår den :-D

Annika sa...

Elin: Kul att det var kul att läsa :-) Och du kan till och med sätta fancy ord på det jag beskriver, får mig att önska att jag orkat lära mig grammatik lite mer från grunden!

Marie: Mitt skrivliv sa...

Arvidsjaur är ju nästgårds, kan man säga :)
Ja, det är små variationer i dialekterna mellan kust och land, nord och syd, här uppe.
Haha, vem har sagt att jag kommer att lyckas med att använda dialekt?! Återstår att se! Gaaahhhh.

Annika sa...

Marie: Jag tror på dig, det kommer att bli bra med dialekten i texten :-)

Bara hittepå sa...

Min reaktion kan inte bli annat än ett förvirrat sydsvenskt “hä?”. :D

Mycket intressant inlägg. Hembygdsföreningar och liknande ger ibland ut ordlistor för olika dialekter. Kanske att du kan snabbkrama din dialekt genom att skaffa en sådan?

Annika sa...

Bara Hittepå: kan förstå förvirringen :) Finns ordlistor, men ingen som omfattar mitt pyttelilla dialektområde.

Elin Säfström sa...

Apropå att sätta fancy ord på grammatik: Det heter "avljud" - fråga mig inte varför jag slänge in ett s, som inte finns i närheten på tangentbordet. Ren upphetsning förmodligen.

Annika sa...

Elin: Blev tvungen att googla Avljud nu, och känner mig lite mer som en språknörd än innan :-)

Elin Säfström sa...

Det hör helt klart till det mer esoteriska:)

Kristina sa...

Jag älskar, älskar dialekter! :D
Blir lika glad varje gång någon (ofta en besökare) utbrister: "Men var är du ifrån? Jag känner såååå igen din dialekt." Och jag lite stolt (på så bred dialekt jag kan) svarar: "Jåh, ja ä fråh Piitä".
För jag är lite ledsen varje gång den försvinner, vilket den gör med jämna mellanrum. Tack och lov förstärks den när jag pratar med mina föräldrar i telefonen eller åker hem en sväng :)

Annika sa...

Kristina: Som den Norrbottning jag är så tycker jag det finns få saker som är så hemtrevliga som Pitemål :-) Det är ju lite kul ändå att man anpassar sitt tal efter dem man umgås med ofta, har säkert nåt med språköra att göra :)