fredag 25 augusti 2017

Förlåt om jag raljerar nu, men ibland orkar jag inte med när underhållning medvetet bidrar till polariseringen i det här landet.

Läste den glada nyheten idag, att ”Jägarna” ska bli tv-serie. Det har väl inte undgått någon vad jag tycker om filmen (den första, somnade när jag såg den andra och kan inte yttra mig om den).

Det känns som om jag ska få exem när jag tänker på att de kanske väljer att kabla ut den där amerikaniserade versionen av ”riktiga” män i flera avsnitt. De där skitiga, grovhuggna asen, som kastar sig upp på ett truckflak för att tjuvjaga tillsammans i mörker, finns de och i så fall var? Är det inte snarare så att de allra flesta jägare är väl medvetna om att älg, det jagar man när det är ljust ute, det är nämligen olagligt (och svårt) med mörkerjakt och de flesta är liksom ganska intresserade av att behålla licenserna på sina gevär, samt att inte behöva skaka galler.

Tyvärr gillar media att sprida den där klichébilden av människor som bor norr om Dalälven. Visas det en dokumentär om älgjakt, då är det liksom inte det lilla sömniga jaktlaget där man tar det lugnt, uppmuntrar till övningsskytte och att inte ta onödiga skott (jag lovar att ingen vill eftersöka i skymningen för att någon "jägare" chansat), där hälften av medlemmarna är kvinnor (lycka till att fylla jaklagen med enbart män i de här avfolkningstrakterna) eller där barn är välkomna att följa med sina föräldrar under ordnade former. Nej, man väljer det där enda, ökända ”jaktlaget”, där medlemmarna är puckon likt de i filmen och där man inte reflekterar över att det är ett liv som tas när man avfyrar skottet.

Eller, så vaknar tv-serieproducenterna/författarna upp, tillsammans med alla oss andra (sverige + tvåtusentalet), och lyckas få till något som speglar verkligheten? Men det är klart, det vore ju konstigt om män som bor i norr (och inte är inflyttade eller återvändare) porträtterades som respektfulla, normalfungerande och intelligenta. Eller, om typ hälften av de där jägarna var kvinnor.

6 kommentarer:

Marie: Mitt skrivliv sa...

Jag är inte riktigt lika upprörd känner jag, haha. Jag är uppvuxen med en jagande far och har varit med många gånger på älgjakten, gått drevkedja och suttit på pass. I pappas jaktlag kan jag lätt se att de skulle bete sig som i Jägarna, för övrigt en av pappas favoritfilmer.
Hur känner du inför Rebecca Martinsson då? Det blir ju exotiskt, men inte överdrivet tycker jag.

Ta Jens Lapidus till exempel, ska man vara kritisk mot hans skildring av invandrare i Snabba Cash och böckerna som kommit därefter? Han har ju valt ut avarter och skildrat deras liv. Lite som de norrländska avarterna skildras i Jägarna.

Vill man problematisera så finns ju Charlotte Cederlunds serie om Áili, där den samiska mytologin "utnyttjas". Där exotiseras en hel folkgrupp och görs till något den inte är. MEN, jag är FÖR att man får skriva så. Man FÅR exotisera, skruva, spela på fördomar och ta ut svängarna högt och lågt när man gör något konstnärligt som skönlitteratur.
Och kritiken Charlotte har fått för att hon som inte är same skriver om samer tycker jag också är tokig, här fungerar också Jens Lapidus som exempel - ska han verkligen få skildra kriminella invandrare om han inte själv är en? Klart han får.
Men det är bara min åsikt.

Visst vore det trevligt om något normalt kunde utspela sig i obygden... men visst finns det en del normalt ändå? Vi har ju Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti, Svart Kvark av Annica Wennström som utspelar sig i Västerbottens kustland, närmare bestämt i Holmsund där jag bor, vi har Elin Olofssons böcker med Jämtland som kuliss, Kristina Sandbergs böcker om Maj som i huvudsak utspelar sig i Övik.
Och snart kommer väl både du och jag med varsin bok om normala (?) människor i Norrland. Eller, hur normala de är återstår väl att se, haha.

Ha en fin helg! :)

Helena sa...

Förstår dig helt ut, så gjort. Vem kommer rimligtvis vilja se detta?! Kräks av all dessa gubbskildringar som på något sätt ändå berättigar/"romantiserar" vidrigt beteende... Man kunde önska att de bidrag jag gissar att de kommer över eller annars investerare skulle välja nåt mer modernt och intressant...

Annika sa...

Marie: Ja, det är intressant det där, har läst Åsa Larssons böcker, och äntligen Charlottes första, gillar båda trots ett visst mått av exotism. Men det är nåt med Jägarna som träffar fel för mig, och jag antar att det betyder att de lyckats om man blir påverkad.
Det är klart att vem som helst får skriva om vad som helst, hur intressant blir det i annat fall? Vad skulle i så fall skapa debatt?
Får se om mina karaktärer skulle betecknas som normala :-D Njae...?

Annika sa...

Helena: ja, jag känner så. Modernt och intressant skulle jag också vilja se, men det är nog tyvärr inte så säljande. Det jag stör mig på är att attityden i samhället skildras som att "alla" låter galningarna komma undan med vad som helst, bara pga att dom som är locals håller varandra om ryggen.

Marie: Mitt skrivliv sa...

Det är ju så med vissa filmer och böcker, det är någonting som känns fel, går emot ens principer på ett fundamentalt sätt. Därför går det bara inte. 50 shades är böcker jag INTE klarar av, dels pga språket som är minst sagt undermåligt, dels pga temat där han med tvång utsätter henne för våld för "hennes eget bästa" eller för att "utbilda henne". Det får det att klia på min kvinnokropp, helt enkelt. Men uppenbarligen känner miljontals människor tvärt om 🤔

Annika sa...

Marie: Precis så, det hittar bara inte hem inom en, samtidigt som väldigt många andra gillar. Kanske därför andra norrlandsböcker/filmer, typ Charlottes bok om Áili, ändå funkar trots att det inte är rakt igenom bekväm läsning; de träffar rätt på insidan, passar in bättre på egna känslor och erfarenheter, går att identifiera sig med på något plan.