tisdag 30 maj 2017

Berättare, språknörd, eller kanske stilist?

Jag är väldigt road av att skapa miljöer, psykologiskt sammansatta karaktärer och relationer, tänka på alla möjliga olika skrivtekniska aspekter, sätta stämning, ton, tema och övergripande story. Men jag är tyvärr inte lika road av intrig. Det handlar inte om brist på fantasi, verkligen inte, bara ett visst motstånd som uppstår när jag ska omsätta mina tankar till en historia och få den att lyfta. Om jag över huvud taget ska få ur mig själva berättelsen kräver det att jag flödesskriver ur mig ett benrangel till råmanus, som sedan får liv med allt det där andra under redigeringen.

 

Jag läser avundsjukt om författare som (tänker jag mig) himlar saligt med ögonen när citatet levereras: Jag har alltid varit en berättare. Så är inte fallet för mig. Jag är heller inte särskilt road av stilövningar, vare sig att skriva eller läsa. Jag skulle nog snarast kalla mig själv för en språknörd, som går igång på de stora skeendena och mekanismerna i ett samhälle.

 

Lika mycket som jag älskar att skapa bakgrundsstory och övergripande story (eller är det kanske snarare fråga om en scen för berättelsen?), så tar intrigen emot. Det är hårt arbete för mig att få till en intrig som inte känns krystad. Jag tänker, och så tänker jag lite till, bollar med min sambo. För att lära mig hur intrigens uppbyggnad kan se ut ser jag på film och bra tv-serier, och jag lyssnar/läser så många böcker jag hinner. Jag försöker hela tiden att bli bättre och tänker inte låta hela skrivandet falla på något som faktiskt borde gå att nöta in.

 

Hur känner ni inför skapandet av en roman, har vi någon gudabenådad berättare som vill träda fram, eller kanske en stilist…?

torsdag 25 maj 2017

Gone fishing.

Norge, fem timmars bilresa hemifrån, och dagens aktivitet var denna:
Det fascinerar mig att det är fjäll ute vid kusten! Det som också fascinerar mig är hur bra norrmän rent generellt är på att ställa om till att prata svenska, och hur värdelös jag själv är på att prata norska.

Tänkte råda bor på den här luckan i kunskaper om nordiska språk med att lyssna på norsk skrivarpodd, några tips där ute på en lättlyssnad...?

När vi ändå är igång kanske någon har tips på en lättlyssnad tysk skrivarpodd? Tänker att det borde vara enklaste sättet att få liv i språkkunskaper som legat i dvala i tjugo år.

Nu återgår jag till fiskesemestern, hittills har vi fått en (!) torsk på sex personer. Nåväl, det är väldigt fint i alla fall.

onsdag 24 maj 2017

Jobbar bland bergen idag.

Lite längre fram anas en vändplats på grusvägen, och längre västerut än så kommer man inte med bil. Fotat genom vindrutan för extra fin bildkvalitet.
Förmiddagskaffe vid Vindelälven, isen ligger fortfarande kvar på selet, men Sjöforsen är fri. Oväntat lågt vatten ännu.


tisdag 23 maj 2017

The bestseller experiment, och annat löst om poddar.

Har skrivpaus och gör inte många skrivmässiga knop just nu, hela maj är ett enda långt födelsedags- och avslutningskalas, känns det som. Lyssnar en del på poddar, och blev mycket glad över att favoritpodden ”Skriv en bestseller-eller en annan bok”, får en fortsättning i någon form.

 

Har lyssnat en hel del på ”The bestseller experiment”, och man skulle kunna säga att det är den exakta motsatsen till ”Writing excuses”. WE är rappt och koncist, inget avsnitt klockar in på mycket mer än 20 minuter och tempot är högt. TBE å sin sida kör på i ett väääldigt långsamt tempo, Mark och Mark pratar på en god stund, tar in en gäst, och pratar på igen efter gästen. Många avsnitt är mer än en timme långa, och det kräver en något mer mindful lyssningsstil än vad jag är van vid. Men jag gillar det. Innehållet är bra, gästerna tillför en hel del (eller så är de åtminstone underhållande), och jag undrar verkligen om the two Marks kommer att hinna skriva sin bestseller tillsammans under loppet av ett år.

 

Trots upptäckten av TBE, så letar jag fortfarande efter nästa podd att maratonlyssna på. Har snubblat över mycket korkad nonsens där ute i podd-djungeln, och mycket som är så seriöst att öronen blöder, men egentligen inte så värst mycket som klarar flams/innehåll-nivån som känns tilltalande (för mig). Tänker att det måste vara mycket svårt för podd-pratarna att hitta en nivå som funkar för många, och man undrar ju hur Ninni och Caroline gör egentligen i Skriv en bestseller för att hitta hem hos så många. Kanske är de bara sig själva, det mesta fungerar som allra bäst om man är just det.

torsdag 18 maj 2017

Plötsligt blev det vår uppe i norr.

Efter veckor med arktisk kyla, blev det plötsligt femton grader varmt igår. Cyklade till min favvis-bro, och på älven släpper isen äntligen från land.


tisdag 16 maj 2017

När jag var tolv år skulle jag viftat med intressevimpeln över detta inlägg.

Under första redigeringsomgången sammanställde jag en lista över ticks jag har när jag skriver, ord som upprepas in i absurdum, och annat som mitt ordbehandlingsprogram skulle kalla att ”det här ordet förekommer ofta i texten” när jag gör en sökning. Så här kommer den, listan över ord (utan inbördes ordning) som utgör en alldeles för stor del av min text:

 

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt.

- kanske

- lite

- nästan

- ganska

 

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:

- som om

- tänker

- känner

- inser

- blir varse

- ser

- hör

- plötsligt

 

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:

- ler

- huttrar

- flinar

- nickar

- skakar på huvudet

- obstämd rörelse

- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)

- harklar sig

- hör mina egna hjärtslag

- blodet susar i tinningarna

- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

 

Sedan inte att förglömma:

- orter som byter namn

- karaktärer som byter stavning på sina namn

- alla namn stavas med ”w” i stället för ”v” (well spotted av testläsare)

- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

torsdag 11 maj 2017

Ord och "vår".

Använde för en tid sedan ordet ”bob” här i bloggen. En av alla vänliga läsare upplyste mig om att jag nog menade en snowracer, och vid närmare googling så stämmer ju det. En bob, i ordets ”rätta” bemärkelse är något helt annat, bara det att jag aldrig hört någon kalla en snowracer för något annat än en bob så länge jag kan minnas.

Det är sådana här missuppfattningar som gör att jag gärna vill ha en testläsare från annat språkområde (läs: södra Sverige). Snälla Moster C läser glatt mina alster och har tex räddat mig  från att skriva om att ”sno tillbaka dygnet”, när jag menade att det skulle ”vändas tillbaka”. Att sno tillbaka dygnet skulle i och för sig vara rätt läckert, om man skriver om en tidsresenär eller en time-lord vill säga. I helt vanlig berättelse som håller sig i en och samma tid kan det bli ofrivilligt komiskt.

Det senaste manuset har hon också lusläst, och lämnat kommentarer. Den allra viktigaste är nog att det hela kan broderas ut lite, och det är precis vad jag ska göra när skrivpausen är över någon gång i juni. Manuset består av knappt 61 000 ord just nu och jag känner att det finns utrymme för att komma upp i närmare 70 000 innan berättelsen är komplett. Egentligen är jag inte så fixerad vid hur lång en berättelse ”måste” vara, har rört mig mellan 50 000-95 000 ord i mina kompletta manus, och känner inte att det ena skulle vara bättre än det andra. Ryktet säger ju också att debutmanus inte behöver vara alltför långa.

Just nu arbetar jag lite undermedvetet (tydligen) på vilka avsnitt som kan förlängas, och när jag minst anar det så dyker den upp som en blixt genom medvetandet; den där känslan av att ”såklart, det är så jag ska göra just där!!” Fantastiskt egentligen hur det undermedvetna håller igång och kommer upp till ytan, fast jag egentligen pysslade med något helt annat.

I övrigt är våren extremt sen. Förra året den här tiden hade vi krattat gräsmattan och plockat fram studsmattan, nu är det inte ens nära. Härom dagen såg det ut så här på älven i närheten av mitt hem, isigt och med en smal öppen vattenränna i strömfåran. I bakgrunden är slalombacken fortfarande vit.

fredag 5 maj 2017

Ojobbandets ädla konst!

Det har varit några väldigt märkliga och hektiska veckor, både på jobbet och privat. Jag hade ett stor behov av att på fritiden göra det som Marie förespråkar, nämligen att ojobba. Och som jag har ojobbat! Har petat lite med manuset, bara när jag har känt för det, och ägnat en hel del tid åt att i stället känna asfalt och grus under skosulorna (äntligen är snön borta från vägarna där jag promenerar!) och ta det lugnt i största allmänhet.

Mitt i ojobbandet blev jag klar med första redigeringsomgången av manuset. Nu har jag sänt det till de två betrodda, och känner mig allmänt hispig faktiskt. Det är alltid med någon typ av skräckblandad förtjusning jag släpper in någon annan i alla de där orden jag varit ensam om så länge.

Nu ska jag ha manuspaus till efter pingst. Tänkte jobba lite på ett annat skrivprojekt som jag är sugen på (jobba i betydelsen tänka på det, samt få ner ett embryo till synopsis på pränt), samt typ sätta om blommorna och fira en hel hög med familjemedlemmar som fyller år nu i maj.

Trevlig helg på er allesammans!