onsdag 5 april 2017

Varning utfärdas för brist på röd tråd i följande inlägg, jag försöker bara lite självterapeutiskt reda ut de förvirrade begreppen kring gestaltning som trängs i mitt huvud.

Läste det här inlägget av Anna Bågstam Ryltenius i Debutantbloggen (fnissade högt och klichémässigt för mig själv) om klichéartade icke gestaltade känsloyttringar. Jag fick panik och sökte efter ”ler” i mitt dokument. Resultatet blev 371 ställen där jag hamrat in ”ler”. Tänkte sedan att hur många ”flinar” ska jag inte ha tryckt in för att variera det där leendet? Eller ”harklar sig”? Eller att någon andas högt eller hör sina egna hjärtslag?

Där och då kände jag för att radera skiten, alltså hela dokumentet, att det var enda lösningen. Sedan insåg jag att sökfunktionen i word är skum, många av de där ”ler” är faktiskt en del av ”eller”, ”lera”, ”ställer”. Genast kändes det bättre. Raderar inte, men bestämde mig för att ägna en hel redigeringsrunda åt att leta illa gestaltade klichéer och maniska upprepningar när den här första rundan är över.

I kommentarerna i Debutantbloggen tipsades om det här inlägget. Jag, som varit drabbad av seriös gestaltningspanik, fick en aha-upplevelse. DET ÄR JU SÅ DÄR JAG REDAN GÖR; när det bränner till saktar jag ner, beskriver ingående vissa skeenden snarare än att ösa blommiga omskrivningar omkring mig, och i stället för att oroa mig över det berättargreppet ska jag radera alla värdelöst gestaltade stycken som trängs i min text, de som går i stil med dem som man läser om i diverse det-här-är-gestaltning-råd.

Här kommer ett exempel på vad jag menar med lite mindre bra gestaltningsråd, skulle kunna vara autentiskt, men är min egen komposition:

Tänk på skillnaden i de här två meningarna:

”Det är kallt i sovrummet, men jag trycker ändå upp balkongdörren.”

”Jag huttrar till när jag lämnar sängens värme, men trycker ändå upp balkongdörren.”

Visst känns den andra meningen mer målande, ger utrymme för läsaren att själv göra tolkningen att det är kallt i rummet?

Här någonstans blir jag väldigt trött. Jag förstår att det är tänkt att vara grundläggande och illustrativt, men tyvärr tror jag att det tas på blodigt allvar väldigt ofta och leder till överlastade texter (tex mitt råmanus då, som kom till under gestaltningspanik när jag sökte vägledning mest överallt). Båda meningarna ovan är så där, men ärligt talat föredrar jag nästan den första. Vem i all världen huttrar till bara för att det är lite kyligt? På riktigt? Om man ramlat i en isvak -ja- men i övrigt är det mycket få tillfällen i livet när en människa på riktigt huttrar. Läsaren är förmodligen lite smartare än att det är den här sortens skeenden som behöver gestaltas in i absurdum och när jag slögestaltar på det här viset i mitt råmanus (mening nr två är autentisk och hämtad därifrån) så känns texten mest bara överlastad och tröttsam att läsa.

Huttringen ovan är förvisso gestaltning, men det är nog inte att gestalta väl när det görs på samma sätt mest hela tiden i en text, och det mina vänner är vad varenda personlig refusering från förlag hittills innehållit, den där jobbiga meningen som lyder något i stil med att: din text är väl gestaltad, men vi känner att det kunnat vara ännu lite bättre. ”Bättre” är inte att falla in i gestaltningsteknik enligt formulär 1 A, ”bättre” är att fortsätta köra sin stil men att ta den till en högre nivå. Lite av ett moment 22, när det senare kräver självförtroende och det just krossats av refuseringen (se ovan om min gestaltningspanik).

Gestaltning är jobbigt abstrakt faktiskt att tänka på, och funkar bäst för mig när jag hela tiden sitter och har små hemlisar för läsarna. Kan vara en stor och övergripande sak, typ ”Pia är i hemlighet kär i Lisa, snarare än i sin man, men det får ingen veta konkret förrän i näst sista kapitlet. Dessutom är Lisa i stället förälskad i sin yogainstruktör”. Och så genomsyras varenda bokstav i manuset av den där hemlisen, olika sätt som det visar sig på, utan att Pia en enda gång huttrar till av kärlek vid åsynen av Lisa. Det skulle tex vara betydligt mer målande om Lisa sträcker en muskel under yoga-lektionen, bara för att instruktören tittat på henne lite för intensivt, än att hon känner sitt eget hjärta banka i bröstet (känner på allvar här att jag är sugen på att skriva något underhållande, snarare än att hela tiden berätta om lidande).

Känsloläge är en annan hemlis. Jag använder mig mycket av miljöerna, vädret, hur protag uppfattar andra människor, etc, för att gestalta hur protag känner sig. Låter flummigt och skumt men när man skriver i jag-form presens filtreras allt genom den personens medvetande och vips säger det där yttre en hel del, kanske något lite mer än att skriva ”jag känner mig ledsen idag”. Men ibland funkar det faktiskt att bara berätta rakt av.

I det lilla aktar jag mig noga för att övergestalta, det finns en tokfin gräns mellan att vara målande och att vara jobbig i sitt skrivsätt. Tror det kräver ganska stora litterära muskler för att kunna skriva väldigt målande utan att det blir pekoral eller klichéartat, och där är jag inte riktig ännu. Vet inte om jag vill dit heller, ibland är himlen så att säga bara blå.

Ibland behöver vissa skeenden passera övergripande, och då svishar jag bara förbi när jag skriver, utan någon större tanke på om det smyger sig in ett adverb eller ett adjektiv för mycket i texten.

Tror det bästa och enklaste tipset om gestaltning jag hittat är ”hur visar det sig?” När jag tänker så om ett stycke som trilskas, då lossnar det ofta. Någonting visar sig knappast genom att en person hackar tänder eller hör sitt eget hjärta slå, åtminstone inte fler än en eller max två gånger i samma text. Oftast är det lite snitsigare än så. Hur det där lite snitsigare ser ut varierar med varenda författare skulle jag vilja påstå, och om någon på allvar knäcker koden skulle jag vilja ta del av lösningen :-)

12 kommentarer:

Elin Säfström sa...

Jag är själv väldigt känslig för alltför målande språk. Trots det är mina egna texter ofta hopplöst klyschigt utsirade. "Hur visar det sig?" är ett väldigt bra och handfast tips som jag genast ska börja använda mig av.

Annika sa...

Elin: inte heller jätteförtjust i det väldigt utsmyckade (purple prose :-). Skriver i grunden rätt stelt/cleant men känner ironiskt nog press att smycka mer.

Helena sa...

Ojoj, har inte kommit så långt i mitt författande ännu som till gestaltningspanik men detta verkar ju fasligt jobbigt. Du verkar ändå vara inne på rätt spår i mitt tycke. För egen del skummar jag och hoppar över stora sjok med text direkt om det blir för mycket utsvävningar. Som exemplet i länken. Njä, inte i min smak. Tycker ändå deras respons tyder på att du är inne på rätt spår och bara behöver förfina det lite i kanterna. Annars hade de väl skrivit något om att du behöver gestalta eller något väldigt tydligt skulle jag tro. Men det är svårt för det finns ju inga facit. Tror man får köra övervägande på magkänslan. Har man, som du säkert har, läst mycket i sina dagar eller skrivit mycket själv så tror jag att man skaffat sig en intuition för det där, baserad på den samlade erfarenheten som sitter nånstans i huvudet men inte går att ta fram och analysera bit för bit. Älskar intuition, är så coolt hur man ofta ändå hamnar rätt genom att gå på magkänslan. Inte för inte jag spelar "Lyssna till ditt hjärta" så ofta jag kan för ungarna. Tycker det är superviktigt!

Annika sa...

Helena: Har nog inte kommit så långt i det där författandet jag heller, snarare hamnat i en situation där jag kände att magkänslan inte riktigt räcker till längre. Och då kom TÄNKET. Det där tänkandet kan ta död på vilket projekt som helst tror jag, det är jättesvårt att försöka skriva avslappnat och så sitter den där lilla gestaltningsjä-ulen på axeln och väser ”gestalta, gessstaaalta,” i örat.
Tror som du på att läsa, om inte annat för att inse att inte heller proffsen gör helt ”rätt” alla gånger, att det lika mycket handlar om annat i en text för att den ska träffa rätt.
Lyssna till ditt hjärta; alltså vi snackar textrad nr två som lyder ”Det finns ingen aaannan än duuu som bestääämmer”? :-)

Eva-Lisa sa...

Gestaltning är nästan det svåraste, man måste liksom komma på vad som funkar för en själv :) Men, som du skriver i slutet, exakt så brukar jag försöka förklara gestaltning också. Alltså, HUR upplever/ser/känner/luktar/smakar det här? För det är det som är grejen. Att istället för att skriva "Det luktade vidrigt." beskriva stanken. Gestaltning ska ju göra läsaren delaktig i historien och då vill läsaren själv föreställa sig de här sakerna :)
Tror du har full kläm på det där faktiskt :)

Annika sa...

Eva-Lisa: tack, känns trösterikt att det åtminstone låter som om jag har full gestaltnings-kläm :-)
Just det där att göra läsaren delaktig är så viktigt (och svårt), och en viktig lärdom här var varit att man inte kommer undan med billiga trick. Gestaltningen måste skrapa på ytan.

Helena sa...

Haha, ja jäklar så mycket klokskap i en & samma dänga ;)

Annika sa...

Helena: ja, helt otippat står Friends (väl?) för ett kick ass-budskap!

skrivalasaleva sa...

Jag tänker som du, att jag inte vill övergestalta. Ibland är det liksom kallt eller varmt eller vad det nu må vara. So what om hp hämtar en tröja eller tar av sig eller så... Jag har fått lära mig att det är "fint" att gestalta. Men det går ju inte att göra det hela tiden! Återigen. Balans.
Jag läste också inlägget i debutantbloggen och fick lite noja först, för att jag gjorde fel. Sedan insåg jag att det inte var så illa. Puh, för det! ;)

Annika sa...

Skrivaläsaleva: Inlägget i debutantbloggen var så underhållande och så jobbigt på samma gång, vred mig inombords av obehag/skratt :-)
Ja, jag har också fått lära mig att det är fint att gestalta, och visst är det bra, men ibland föredrar jag en text som till viss del är lite mer "rakt på", som ya ofta är, eller klassiker. Undrar om man är lite miljöskadad av att läst litteratur som barn/ung (ya på fritiden, klassiker som tvångsläsning i skolan) som inte är lika uttryckligt gestaltad som "vuxenböcker" generellt är nuförtiden, och att det smittat av sig på skrivet?

Marie: Mitt skrivliv sa...

Anna Bågstams inlägg är alltid kul, dessutom är hennes bok Stockholm Psycho väldigt bra. Läs/lyssna om du inte gjort det. Finns på Storytel.
Gestaltningspanik ja tack, jag har en släng jag med. Vi journalister lär oss en massa saker som kan vara bra när man ska förmedla nyheter, tyvärr är de mindre bra i skönlitterära sammanhang. Att kunna berätta en historia, bygga upp den dramaturgiskt, det är en nyttig lärdom från journalistiken. Det som är mindre nyttigt är berätta historien "kortaste vägen" = ingen jäkla gestaltning alls. Så jag kämpar med att FÖRSTÅ gestaltning, vet knappt när jag gör det, men enligt min testläsare blir jag bättre på det, får lita på henne eftersom jag själv inte vet vad jag sysslar med haha.
Håller annars helt med om att det inte ska vara för mycket gestaltning, jag vill inte somna när jag läser en bok. Och vill inte utsätta mina potentiella läsare för sömnpiller heller. Svårt med balansen, men övning ger - tack och lov - färdighet.

Annika sa...

Marie: Annas bok ligger högt uppe i lyssna-listan i Storytel, tycker hon skriver helt fantastiskt i Debutantbloggen och förväntar mig (fast man inte ska ha förväntningar) att gilla Stockholm Psycho. Tyckte mycket om inlägget som du länkade till under hennes inlägg, hade inte sett Livewritethrive förut och det var trevligt att hitta lite ny läsning. Låter ju bra ändå att ha med sig dramaturgi från yrket(tillhör den gruppen som inte har dramaturgin natuuurligt i mig, fast mänskligheten tydligen ska ha det). Generellt tycker jag ofta att journalister brukar lyckas bra skönlitterärt, kanske för att jag gillar det där komma-till-saken-sättet att skriva på. Har du hittat mer bra läsning om gestaltning än det där inlägget du länkade till i Debutantbloggen? Gillar hur många amerikanska bloggar/poddar lägger fram skrivtekniska tips, men upptäckte att det är svårt att söka när jag inte ens är säker på vad gestaltning heter på engelska...?