söndag 9 april 2017

Orytmiskt om en eftermiddag.

Någon svarar, lämnar fina ord. Jag ler, mest på insidan. Svarade, visst gjorde jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om jag tryckte iväg mina ord. Hinner inte. Skrivbordsstolen lutar när jag sätter mig, eller är det golvet? Kanske är det jag?

Telefonen ringer, jag ler inte längre. I inboxen travas det nya på hög. Jag har svarat på en del av det förut, visst har jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om svaren ligger bland utkasten, många och långa och viktiga är de. Hinner inte. Känner pannan rynkas och jag hör henne sucka på lång väg.

Det är allvar den här gången, inte det vanliga överdrivet triviala. Hon går och jag minns att han finns mitt i smeten, visst gör han? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Sekunder, eller en evighet innan svaret kommer. Ord, och en bild från lugnet i stormen. Vill se vad som händer och vad som är skevt. Hinner inte. Stänger ner och skyndar i stället.

Andras ord i öronen, kunskap och klokskap och mycket mer. Hon sade något smart, visst gjorde hon? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Ljuvlig, glad och sist av dem alla, ögon som säger; det gör ingenting. Vill prata och fråga om dagen som flutit. Stor hinner inte prata. Liten hand i min och vi skyndar oss hem.

4 kommentarer:

Anna Christina sa...

Det är vardagen, sådan den är. Och så en liten hand som räcks ut. Det landar mjukt.

Annika sa...

Anna Christina: Den där lilla handen är vad som håller dagen samman. (Välkommen hit:)

Carina Deckner sa...

Annika sa...

Moster C; puss på dig :)