fredag 21 april 2017

Det där brödjobbet.

Jag skriver på jobbet, mest hela tiden faktiskt. Ofta under tidspress. Ibland är jag rädd att orden ska ta slut, att jag en dag ska sitta där utan att det kommer något ur fingrarna mer. Har varit inne och nosat på känslan under utmattningsh-vetet, så rädslan är inte helt irrationell.

 

Ibland tänker jag att jag borde gör något annat, arbeta med något annat. Välja ett yrke som inte dränerar hjärnan på lusten till skapande, välja en annan typ av stress.

 

Har någon av er andra gjort förändringar i livet eller på jobbet, för att hinna/orka skriva skönlitterärt? I livet är det enklare att förändra av någon anledning, men det sitter längre inne för mig att förändra arbetssituationen. Hur fattar man mod till sig för att våga?

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, här väntas familjen återvända till hemmet under kvällen, efter utdraget påsklovsfirande. Längtar!

 

18 kommentarer:

Helena sa...

Ja, så svårt det där. Själv så har jag låååångt kvar innan jag ens kommer överväga något sådant. Än så länge är skrivandet 100 % hobby som jag tycker att jag får en lagom dos av som livet ser ut nu. Dock så har jag tidigare när jag fick barn bytt från ett hysteriskt stressigt och krävande konsultjobb till ett betydligt lugnare jobb på ett bolag. Vilket jag inte ångrat en sekund. Det möjliggjorde att jag kunde vara en närvarande mamma med supermysvab istället för vob, kunnat hålla ner tiderna på förskola/fritids, flytt från stressiga stan till lugna förorten osv.

Dock har min man sagt upp sig från ett jobb han var sjukt trött på förra året och gått en ettårig kreativ utbildning på folkhögskola och har nu sökt Lärarhögskolan på distans till nästa läsår. Och jag är så sjukt impad att han vågar göra detta, det skulle jag nog själv aldrig ha gjort med mindre än att ha hunnit högvinsten på lotto så jag var ekonomiskt oberoende... Men det ger även mig mer tid till skrivande eftersom han tar mer av det där vardagliga på hemmafronten nu.

Jobba halvtid och skriva halvtid har jag funderat på och det skulle kunna vara optimalt men det känns extremt avlägset...

Eva Karlsson sa...

När jag jobbade kände jag ofta att jag inte orkade skriva på kvällen (eftersom jag gjorde det under stora delar av arbetsdagen). Jag försökte trolla bort min längtan att skriva och bara vara nöjd med mitt välbetalda jobb men det gick ju inte. Men inte heller gick det särskilt bra att skriva. En dag blev min längtan efter att skriva så stor att jag var tvungen att ta tjänstledigt några månader. Det var ju enklare för mig än det skulle vara för dig - jag och min man har inga barn. Efter det tog jag tjänstledigt kanske vart tredje, fjärde år. Jag fick ju aldrig något av det jag skrev publicerat. Men så här i efterhand gör det inget. Det viktiga var att få sitta vid min dator och skapa utan att omvärlden lade sig i.
Alla får inte tjänstledigt så lättvindigt som jag fick. Men det kan vara enklare att få det om man går en kurs. En kurs som inte stjäl all skrivtid.
Hoppas du hittar din grej som ger dig lugn och ro och skrivtid.

Anna Christina sa...

Jag har haft en del funderingar på det där också, att göra något annat, att lyfta skrivandet en nivå upp (eller två). Tryggheten med fast anställning och lön gör att jag bara snuddat vid de där tankarna. Men vem vet, en dag kanske ... /Trevlig helg!

Bara hittepå sa...

Mitt nuvarande jobb är egentligen inte så stressigt i betydelsen telefoner som ringer och saker som måste vara klara vid dagens slut. Däremot är det stressigt i betydelsen att man alltid måste ansöka om nya pengar och därför alltid måste prestera på topp för att vara konkurrenskraftig. Det tar en hel del av den sortens energi som annars kan användas till det egna skrivandet.

Jag har övervägt att byta jobb/karriär i många år och nu i och med flytten blev det en naturlig brytpunkt eftersom jag ändå inte kunde jobba kvar. Jag har vissa idéer om hur jag vill lägga upp mitt liv och hoppas kunna få mer tid till skrivandet, åtminstone långsiktigt, men det är extremt nervöst för jag vet ju inte om det kommer att funka i verkligheten. Det enda jag är säker på är att jag aldrig kommer att vara i en bättre position än idag för att prova något nytt. Får se hur det blir.

Hoppas du kommer fram till en lösning som passar dig så småningom.

Elin Säfström sa...

Jag har inget bra svar eller förslag annat än att försöka hålla aktuellt i huvudet vad det är som verkligen spelar roll i livet. Och i bästa fall lyckas hålla ett mentalt avstånd till brödjobbet. Tro mig, jag vet hur svårt det är.

Annika sa...

Helena: Låter som om du redan har gjort mycket av den där förändringen :-) för att inte tala om din man. Starkt av er som familj. Låter avundsvärt att helhjärtat kunna ägna sig åt mysvab, jag ligger väl någonstans mellan vab och vob, men alltid finns det någon på jobbet som liksom inte förstår att det inte går att typ söva isäng en fyraåring för att själv jobba järnet hemma. Tror det handlar lite om var andra på arbetsplatsen själva står i livet.

Annika sa...

Eva; precis så skulle jag också vilja göra, men tror att min arbetsgivare har som policy att inte ge personalen upprepad tjänstledigheter för att prova annat jobb. Känner igen det där med att utan framgång försaka kväva längtan efter att skriva. Ibland känner jag att det blir lite av ett moment 22; att aldrig kunna fokusera på skrivet pga av jobb och därmed inte kunna göra sitt bästa för att bli utgiven, och därmed aldrig ha en ärlig chans att bli utgiven och kanske kunna dra ner på brödjobbet. En kurs, på universitet, vore ev enda lösningen, studier brukar aldrig nekas för tjänstledighet.

Annika sa...

Anna Christina; exakt, den där känslan av trygghet med fast anställning är svår att komma förbi.

Annika sa...

Bara Hittepå: Låter som ett bra och spännande vägskäl i livet som du står inför. Ska bli intressant att följa hur det går med ditt nya liv :)

Annika sa...

Elin; ja, det är svårt, men jag jobbar med en liknade strategi för att hålla jobbet på avstånd.

Helena sa...

Verkligen, hade tur när jag fick detta jobbet med riktigt bra personalpolitik som inte bara säger att man ska kunna kombinera jobb & familj utan också lever därefter. Är knappast en slump att många av mina kollegor är just småbarnsföräldrar...

Annika sa...

Helena: låter som en dröm :-)

Sara sa...

Känner så igen mig i den där känslan. På mitt jobb går det mycket i vågor hur stor arbetsbelastningen är och hur mycket energi som slukas av det, men april-maj är det alltid hysteriskt. Min senaste föräldraledighet blev en naturlig skrivperiod - även om det var full rulle hemma på många sätt, förstås, så var skrivdelen av hjärnan liksom utvilad när jag väl fick tillfälle att skriva. Det är den inte alltid nu, när jag ständigt ska bedöma elevtexter och planera lektioner och allt sådant. Så lösningen blir väl ett fjärde barn!

(Skämt åsido... nästa höst ska jag gå ner till 80% eftersom lillen börjar förskolan då. I bästa fall gör det att jag sparar några hjärnceller till kvällarna.)

Annika sa...

Sara: Känner igen det där med att skriva under föräldraledigheten; hade av någon anledning mindre tid, men hjärnan var fräsch och utvilad, nästan taggad inför möjligheten att få tänka en stund. Låter toppen att gå ner till 80%!

skrivalasaleva sa...

Att känna utmattningssymtomen och veta att de lurar runt hörnet nästan hela tiden har jag känt lite för mycket i det senare. Och jag har en tidigare arbetsplats att skylla på. Från den tog jag tjänstledigt för studier och sedan sade jag upp mig, skaffade mig en fil kand i svenska och började seriöst arbeta mot att en dag kunna byta inriktning. Jobbar med socialt arbete, nu på en arbetsplats jag typ älskar, men ändå... så tufft jobb ofta. Men en dag hoppas jag att skrivandet är övervägande som inkomstkälla och inte det sociala arbetet. Det tar tid och jag vill att det ska vara annorlunda nu, men tja.. Ett steg i taget. Vill du ändra något tycker jag du ska se vad som är möjligt. Lycka till!

Annika sa...

Skrivalasaleva; exakt så, jag älskar också min arbetsplats, men jobbet är ofta så tufft att jag inte tror att det är nyttigt i längden. Socialt arbete, det låter än värre, men samtidigt givande. Åh, så starkt att ta tjänstledigt och verkligen satsa på att byta inriktning, precis den typen av historier från verkliga livet som jag behöver höra just nu :)

Marie: Mitt skrivliv sa...

För att dels skriva och dels undvika den beryktade utmattningen har jag i perioder jobbat deltid, 60% eller 80% lite beroende på. Vi har inga barn - och ska inte ha några - inte har vi höga utgifter heller, så jag ser en massa möjligheter. Jag får nog återkomma i ämnet framöver.
Men jag känner med dig, att dränera sig på jobbet ÄR tufft och att sedan skriva nästan omöjligt, du gör det så otroligt bra. Finns det någon chans till deltid?
PS: Eftersom man inte kan prenumerera på kommentarer/svar på din blogg är jag rädd att jag ibland missar svar, men det är inte för att jag ignorerar dem, så du vet.
Wordpress fortsätter locka, komsi komsi ;)

Skriviver sa...

Jag har ju just nu en helt overkligt skön tillvaro, där jag jobbar 40 procent ungefär och skriver resten (om jag bortser från att det inte alls funnits någon faktiskt skrivtid de senaste fyra månaderna eftersom jag istället varit hemma med sjuka barn i princip HELA TIDEN). Att jag kan ha en så lyxig tillvaro har förstås att göra med att vi har en väldigt stabil ekonomisk situation där det inte påverkar vår vardag nämnvärt att jag går ner så mycket i tid, och det är jag otroligt tacksam för. Men i första hand, så beror det på utmattningen som drabbade mig för lite drygt fyra år sedan. Jag tror att jag oavsett vår ekonomi hade försökt göra allt som stod i min makt att gå ner i arbetstid (eller snarare, i praktiken, inte gå upp så mycket i arbetstid - om jag utgår från en sjukskrivning på heltid). Det jag kom fram till under mina år som utmattad, var helt krasst att jag blir sjuk av att inte välja med hjärtat. Det kan låta otroligt klyschigt och antagligen lite provocerande. Men det är ändå sant. Jag ville VERKLIGEN inte jobba på socialtjänsten, allt jag ville göra var att skriva. Eftersom jag efter min sjukskrivning blev gravid och var föräldraledig under ett år, och sedan valde att läsa litteraturhistoria under ett halvår, hamnade jag så långt ifrån arbetet som socionom att det kändes tydligare än någonsin att jag aldrig ville gå tillbaka. Nu jobbar jag 40% som barnskötare (eftersom det är helt omöjligt att hitta ett socionomjobb jag är kvalificerad för där det är okej att jobba 40% - och för att jag inte VILL jobba som socionom), och tänker att jag så snart det är möjligt ska sluta med det helt och hållet, och bara skriva istället. Och göra skrivrelaterade saker, som att börja jobba med lektörsläsningar och liknande.

Jag hoppas verkligen att du kommer hitta ett sätt att gå ner i arbetstid och satsa mer på skrivandet. Det retliga är ju att man behöver det som allra mest i processen med ett första manus, men det är mycket svårare att få till när det inte finns ett förlag eller något annat konkret som så att säga "okejar" att man satsar. Men jag försöker tänka att det till stor del handlar om hälsa (för mig gör det ju det i alla fall, och det låter som om det gör det för dig med), och att ingenting är viktigare än att var frisk och kunna vara en närvarande och bra förälder. Krävs det då lite mindre arbetstid och mer skrivtid, ja, då tycker jag att det måste vara okej, så länge det är praktiskt och ekonomiskt möjligt.