fredag 21 april 2017

Det där brödjobbet.

Jag skriver på jobbet, mest hela tiden faktiskt. Ofta under tidspress. Ibland är jag rädd att orden ska ta slut, att jag en dag ska sitta där utan att det kommer något ur fingrarna mer. Har varit inne och nosat på känslan under utmattningsh-vetet, så rädslan är inte helt irrationell.

 

Ibland tänker jag att jag borde gör något annat, arbeta med något annat. Välja ett yrke som inte dränerar hjärnan på lusten till skapande, välja en annan typ av stress.

 

Har någon av er andra gjort förändringar i livet eller på jobbet, för att hinna/orka skriva skönlitterärt? I livet är det enklare att förändra av någon anledning, men det sitter längre inne för mig att förändra arbetssituationen. Hur fattar man mod till sig för att våga?

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, här väntas familjen återvända till hemmet under kvällen, efter utdraget påsklovsfirande. Längtar!

 

12 kommentarer:

Helena sa...

Ja, så svårt det där. Själv så har jag låååångt kvar innan jag ens kommer överväga något sådant. Än så länge är skrivandet 100 % hobby som jag tycker att jag får en lagom dos av som livet ser ut nu. Dock så har jag tidigare när jag fick barn bytt från ett hysteriskt stressigt och krävande konsultjobb till ett betydligt lugnare jobb på ett bolag. Vilket jag inte ångrat en sekund. Det möjliggjorde att jag kunde vara en närvarande mamma med supermysvab istället för vob, kunnat hålla ner tiderna på förskola/fritids, flytt från stressiga stan till lugna förorten osv.

Dock har min man sagt upp sig från ett jobb han var sjukt trött på förra året och gått en ettårig kreativ utbildning på folkhögskola och har nu sökt Lärarhögskolan på distans till nästa läsår. Och jag är så sjukt impad att han vågar göra detta, det skulle jag nog själv aldrig ha gjort med mindre än att ha hunnit högvinsten på lotto så jag var ekonomiskt oberoende... Men det ger även mig mer tid till skrivande eftersom han tar mer av det där vardagliga på hemmafronten nu.

Jobba halvtid och skriva halvtid har jag funderat på och det skulle kunna vara optimalt men det känns extremt avlägset...

Eva Karlsson sa...

När jag jobbade kände jag ofta att jag inte orkade skriva på kvällen (eftersom jag gjorde det under stora delar av arbetsdagen). Jag försökte trolla bort min längtan att skriva och bara vara nöjd med mitt välbetalda jobb men det gick ju inte. Men inte heller gick det särskilt bra att skriva. En dag blev min längtan efter att skriva så stor att jag var tvungen att ta tjänstledigt några månader. Det var ju enklare för mig än det skulle vara för dig - jag och min man har inga barn. Efter det tog jag tjänstledigt kanske vart tredje, fjärde år. Jag fick ju aldrig något av det jag skrev publicerat. Men så här i efterhand gör det inget. Det viktiga var att få sitta vid min dator och skapa utan att omvärlden lade sig i.
Alla får inte tjänstledigt så lättvindigt som jag fick. Men det kan vara enklare att få det om man går en kurs. En kurs som inte stjäl all skrivtid.
Hoppas du hittar din grej som ger dig lugn och ro och skrivtid.

Anna Christina sa...

Jag har haft en del funderingar på det där också, att göra något annat, att lyfta skrivandet en nivå upp (eller två). Tryggheten med fast anställning och lön gör att jag bara snuddat vid de där tankarna. Men vem vet, en dag kanske ... /Trevlig helg!

Bara hittepå sa...

Mitt nuvarande jobb är egentligen inte så stressigt i betydelsen telefoner som ringer och saker som måste vara klara vid dagens slut. Däremot är det stressigt i betydelsen att man alltid måste ansöka om nya pengar och därför alltid måste prestera på topp för att vara konkurrenskraftig. Det tar en hel del av den sortens energi som annars kan användas till det egna skrivandet.

Jag har övervägt att byta jobb/karriär i många år och nu i och med flytten blev det en naturlig brytpunkt eftersom jag ändå inte kunde jobba kvar. Jag har vissa idéer om hur jag vill lägga upp mitt liv och hoppas kunna få mer tid till skrivandet, åtminstone långsiktigt, men det är extremt nervöst för jag vet ju inte om det kommer att funka i verkligheten. Det enda jag är säker på är att jag aldrig kommer att vara i en bättre position än idag för att prova något nytt. Får se hur det blir.

Hoppas du kommer fram till en lösning som passar dig så småningom.

Elin Säfström sa...

Jag har inget bra svar eller förslag annat än att försöka hålla aktuellt i huvudet vad det är som verkligen spelar roll i livet. Och i bästa fall lyckas hålla ett mentalt avstånd till brödjobbet. Tro mig, jag vet hur svårt det är.

Annika sa...

Helena: Låter som om du redan har gjort mycket av den där förändringen :-) för att inte tala om din man. Starkt av er som familj. Låter avundsvärt att helhjärtat kunna ägna sig åt mysvab, jag ligger väl någonstans mellan vab och vob, men alltid finns det någon på jobbet som liksom inte förstår att det inte går att typ söva isäng en fyraåring för att själv jobba järnet hemma. Tror det handlar lite om var andra på arbetsplatsen själva står i livet.

Annika sa...

Eva; precis så skulle jag också vilja göra, men tror att min arbetsgivare har som policy att inte ge personalen upprepad tjänstledigheter för att prova annat jobb. Känner igen det där med att utan framgång försaka kväva längtan efter att skriva. Ibland känner jag att det blir lite av ett moment 22; att aldrig kunna fokusera på skrivet pga av jobb och därmed inte kunna göra sitt bästa för att bli utgiven, och därmed aldrig ha en ärlig chans att bli utgiven och kanske kunna dra ner på brödjobbet. En kurs, på universitet, vore ev enda lösningen, studier brukar aldrig nekas för tjänstledighet.

Annika sa...

Anna Christina; exakt, den där känslan av trygghet med fast anställning är svår att komma förbi.

Annika sa...

Bara Hittepå: Låter som ett bra och spännande vägskäl i livet som du står inför. Ska bli intressant att följa hur det går med ditt nya liv :)

Annika sa...

Elin; ja, det är svårt, men jag jobbar med en liknade strategi för att hålla jobbet på avstånd.

Helena sa...

Verkligen, hade tur när jag fick detta jobbet med riktigt bra personalpolitik som inte bara säger att man ska kunna kombinera jobb & familj utan också lever därefter. Är knappast en slump att många av mina kollegor är just småbarnsföräldrar...

Annika sa...

Helena: låter som en dröm :-)