måndag 3 april 2017

Den dramaturgiska valen.

Marie skriver om Valen i sitt eminenta skrivar-test. Jag hade inte riktigt lagt den skrivtekniken på minnet, tänkte mer på Moby Dick eller en ivrigt spammad självhjälpsbok om de fem valen för att vara hållbart produktiv. Men, det var alltså den dramaturgiska valen som avsågs. Innan jag googlat färdigt hade jag en febrig (jag är givetvis förkyld igen) dröm om en blåval som slukade mitt manus. Extra märkligt då den bodde i Vindelälven.

Nu har jag kollat upp det här ordentligt, tycker att det känns lite stelt att knöla in manuset i mallen (jag är inte en författare typ D trots allt :-), men tänker att jag ändå prickat in det rätt så bra, kanske mest för att jag (mycket) löst kör med treaktssystemet. Av alla bilder gillar jag dem med blåshålsvatten bäst. Kanske är det i den kaskaden mitt manus passar in allra bäst...?

10 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Hehe, men den dramaturgiska valen kanske är en avbild av Moby ;) Den boken följer i och för sig dramaturgivalen ganska bra :)
När jag har hållit skrivkurser och vi har pratat om den dramaturgiska valen har jag alltid varit noga med att understryka att man ska se den som ett hjälpmedel och inte följa den slaviskt. Så, ägna inte för mycket tid åt att försöka knöla in ditt manus i den mallen. Se den alltså som ett hjälpmedel för att stämma av att det finns en dramaturgi i din berättelse :)

Annika sa...

Eva-Lisa: Tror absolut det är så man får jobba med valen; att se den som ett hjälpmedel för att få till dramaturgin. Så spännande det låter att hålla skrivarkurser, där har vi ett ämne jag gärna skulle läsa ett helt inlägg om (eller flera).

Elin Säfström sa...

All denna tid jag ägnade åt att försöka pressa in mina manus i olika mallar för hur en roman ska se ut, innan mitt jättekonstiga manus som inte följer några vettiga regler alls blev utgivet.

Med det inte sagt att det inte finns någonting att lära sig av sådana mallar! Det känns mer aktuellt för mig nu, faktiskt, när författeriet börjar närma sig något slags professionellt plan (shit, vad jag tar i!), att försöka ta det till nästa nivå genom att vara hantverksmässigt noggrann. Jag behövde dock släppa allt sådant och bara köra på för att skriva någonting "tillräckligt" bra för att någon skulle orka läsa.

Skitskum dröm!:D

Annika sa...

Elin: Jag stirrade mig blind på treaktsmodellen under det att jag jobbade med synopsis, men fick släppa det lite under råmanusskrivandet då min förvirrade hjärna tydligen ville annorlunda. Skönt att höra att ett proffs (ja, man får ta i! :-) gjorde på liknande sätt och blev utgiven!
Drömmen var verkligen skitskum, och blåvalen väldigt söt :)

Bara hittepå sa...

Jag kände inte till valen förrän Marie hade med den, men har försökt rita liknande kurvor över mitt manus. Kom dock rätt snabbt fram till att det inte var min grej och att det inte gav mig några nya idéer eller lösningar. Däremot punktar jag gärna upp alla stora händelser och färgkodar efter intensitet och har mig. Det är ju lite samma grundidé men för mig är det en mer kreativ process av någon anledning.

Sedan kan jag faktiskt som läsare känna att det ibland blir lite väl mycket fokus på att brassa på och öka spänningen framåt slutet. Väl uppbyggd spänning är fantastiskt, men den behöver inte alltid vara så extra allt (av typen jättestort slag eller för den delen alla dessa helt onödiga biljakter i amerikanska filmer).

Annika sa...

Bara Hittepå: jag känner likadant inför extra allt på slutet. Har man byggt upp en skönt krypande känsla , tex, behövs inte thrillerartat actionladdad slut tycker jag (även om de allra flesta kanske tycker så om man ska döma av hur ofta det blir så).
Din färgkodning låter avancerad och bra, skulle behöva gå en kurs och lära mig hur man gör :)

Anonym sa...

Kan ju snabbt förklara hur jag gör för det är inte särskilt märkvärdigt alls. Den enklaste formen är att bara ha två färger: det brukar bli gult för normal scen och rosa för scen som bränner till lite extra. Om det blir mer än kanske fem gula scener på raken försöker jag rumstera om i manuset och likadant om två rosa scener hamnar bredvid varandra. Sedan går det så klart att lägga till fler färger om manuset har en mer avancerad uppbyggnad (kanske olika berättarperspektiv, eller fler intensitetsklasser än bara gult och rosa).

Annika sa...

Låter lätthanterligt och översiktligt. Ett fint verktyg för att jobba med pacing kan jag tänka, kämpar på rätt ordentligt med det. Eller kanske en kall respektive varm färg för olika känslostämningar, för att se hur känsloläget förändras i scener och kapitel...?

Bara hittepå sa...

Ja precis, det går att anpassa efter behov. För mig är det mer naturligt att jobba så här än att tänka i kurvor som går upp och ner, men möjligen spelar det även in att jag är barnsligt förtjust i färgpennor :)

Annika sa...

Bara Hittepå: Jag planerar att testa med mina älskade multifärgade post-its :-)