måndag 20 mars 2017

Kan man skapa en barnkaraktär på ett snyggt sätt?

När barn förekommer i böcker och på film, så tycker jag att det är jobbigt när de skildras som någon typ av accessoar. Det är ibland som om namngivna barnkaraktärer inte är människor utan bara finns där för att vara söta/i vägen/rövas bort/vara jobbiga, etc.

Vi har sett Designated Survivor på Netflix. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den serien, men de har åtminstone en bra story. Och Kiefer. Där figurerar i alla fall en dotter i de första avsnitten, en liten söt och blond karaktär som enligt min åsikt bara existerar för att göra terrorn så mycket mörkare, och jag tycker tyvärr att det blir lite sjaskigt.

Tänker man att en karaktär behöver bli mer mänsklig, skriver till ett barn, och så glömmer man att göra barnet mänskligt?

Egentligen går det här att jämföra med den klassiska "bimbon" (eller en väldigt smart tjej i vissa av Dan Browns böcker) som finns där i bok/på film, av exakt samma anledning . Kanske stör jag mig helt enkelt på människor som inte skildras som just människor, utan som lika gärna kunde bytas ut mot en möbel, eller en stor krukväxt.
 
Det är här jättesvårt tycker jag, och jag inser att i alla mina manus finns inte ett enda barn. Funderar på att skriva in en liten flicka i mitt senaste manus, men ryggar lite då det känns som ett jättestort klavertramp som bara väntar på att bli gjort. Hur har ni andra resonerat när ni skriver, barn eller inte barn? Hur uppfattar ni barnkaraktärer i böcker och på film, vad är okej och vad känns mindre okej? Jag är på allvar intresserad av hur andra ser på det här med barnkaraktärer, varsågoda att diskutera i grupper :-D

14 kommentarer:

Carina Deckner sa...

I skräck- eller thriller så förekommer ofta barn bara för att det ska bli mera obehagligt när det spelar på tittarens känslor.
Jag förstår precis vad du menar!

Annika sa...

Moster C: ja, precis det jag inte riktigt klarar av. Ibland tänker jag att det är en mamma-grej, klarar inte AV när barn far illa, inte ens på film/i böcker.

Bara hittepå sa...

När jag pluggade engelska för ett par år hade vi en uppgift där vi skulle jämföra Uncle Tom’s Cabin med The Scarlet Letter och då skrev jag just om hur barnkaraktärerna skildras där. I UTC heter barnet Evangeline och hon är en väldigt platt karaktär som har ett enda karaktärsdrag, nämligen godhet. I TSL däremot heter barnet Pearl och hon är i princip tvärtom, nästan som en ond ande. I båda fallen blir barnen mer som symboler än riktiga karaktärer tycker jag, och det kan kanske ha sin funktion det också, men jag upplever det samtidigt som att den sortens endimensionella karaktärer åldras mycket fortare än mer sammansatta sådana när tidens ideal förändras.

Annika sa...

Bara Hittepå: Vilket bra exempel (och med två karaktärer som jag känner till)! Det kan verkligen vara så att det finns en mening med det endimensionella sättet att skapa en karaktär, men jag håller med om att det sällan åldras snyggt. I rätt sammanhang och gjort på rätt sätt kan en endimensionell barnkaraktär fungera som en stark symbol, men det gäller iofs samtliga typer av karaktärer och inte bara barn. Kommer inte på något bra exempel just nu.

Elin Säfström sa...

Jag tycker att Christina Lindström har en väldigt fin barnkaraktär (lustigt ord) i sin bok Jack. En sexårig pojke som heter Enar och som är (nyupptäckt) lillebror till huvudpersonen. Det är någonting väldigt hjärtnypande och realistiskt med skildringen av detta barn och relationen till brodern - även om det bara rör sig om en bifigur.

Sedan kan jag säga så här: Jag visste absolut ingenting om barn förrän jag fick barn själv, och jag vet fortfarande inte så mycket om hur de är efter två och ett halvt års ålder. Dessutom har jag insett att barn är personer (ja, det är en klyscha, men jag har haft noll koll), så egentligen vet jag ju bara hur min dotter är. Jag får nog vänta lite innan jag försöker skriva något vettigt barnporträtt själv.

Annika sa...

Elin: ja men exakt, jag känner att jag har noll koll på barn, trots egen fyraåring. Mitt porträtt skulle riskera bli klichéartat eller lite fegt då jag har drabbats av blödande hjärta efter barnafödandet (kan vara därför jag tycker barnkaraktärer ofta skaver?)
Alltså Jack och Enar, de där två dök upp när vi pratade om det här hemma också. Ännu en bok som känns väl värd att läsa :)

Helena sa...

Oh, jag måste nu erkänna att jag har med ett spädbarn i mitt första manus. Har inte reflekterat av det så mycket förrän nu om jag ska vara ärlig.

Tycker nog att det barnet har fått en egen personlighet och är en viktig del av storyn så den fyller ingen söt- eller skräckfunktion generellt.

Dock har jag en scen som blir rätt obehaglig av flera skäl men bland annat för att denna bebis är med men manuset är skrivet bland annat för att beskriva synen på barn i dagens samhälle där många personer i min omgivning faktiskt ser sina barn mer som accessoarer/saker än personer helt på riktigt. Säkert snarare omedvetet än medvetet men ändå.

Men är barnet ifråga bara ett knep för att väcka känslor så tycker jag det finns många bättre sätt att göra det på...

Annika sa...

Helena: Jag blir allt mer nyfiken på dina manus! Det låter ju som om din barnkaraktär skapats på ett bra sätt och jag blir rätt så imponerad här om du lyckats med att ge ett spädbarn personlighet i ett manus:) De där minstingarna brukar mest vara ett bylte som någon släpar runt på, något som mest utgör ett hinder/är i vägen för att protagonisten ska nå sitt mål. Gillar din tanke att gestalta synen som en del tycks ha på barn.

Helena sa...

Jo, för mig är en människa just en människa från första början men kanske inte är helt vanligt att ge detta faktum så mycket utrymme, i alla fall i litteraturen. Får väl se om budskapet kommer fram i texten sen bara...

Annika sa...

Helena: Gillar verkligen den tanken!

Kristina sa...

Hrm... Jag förstår vad du menar! Jag har inte ens tänkt att mina karaktärer ska ha barn. Dels är de relativt unga (28-29 år) och dels så vill jag att de ska kunna vara fria att hitta på tokigheter - som att spontant dra iväg till Västerbotten ;)
Lägg till det lilla problemet att jag inte har barn själv eller i min omgivning så porträttet skulle nog inte bli speciellt verklighetstroget är jag rädd!
Därmed inte sagt att det inte dyker upp ett barn i mina framtida böcker :)

Annika sa...

Kristina: haha, ja snälla, låt dina karaktärer spontanåka till Västerbotten :-D
Förutom att jag fegar ur tänker jag lite så också, att karaktärerna ska vara obundna för att kunna göra en massa. Jag har ett barn, men känner ändå att jag har noll koll generellt, mina barnkaraktärer skulle tyvärr nog bli lite stereotypa.

Kristina sa...

Annika: Du får läsa min bok sedan när den kommer ut. De åker till Västerbotten! Badar i en älv och vandrar i skogen. Jag kunde inte låta bli :)

Annika sa...

Kristina: Den enda vettiga reaktionen över det är: iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiieh! Din bok måste komma ut, jag vill verkligen läsa!!