onsdag 23 november 2016

Nej, jag är inte bitter...

Att skriva något för allmän beskådan är samtidigt att utsätta sig för kritik. Negativ sådan i många fall. Kritiken kan innehålla vad som helst; vem du är, varför du skriver som du gör, varför du över huvud taget skriver, att din text inte är trovärdig, att där finns för få realistiska element eller för många, att du gjort för dålig research eller att din research skiner igenom för mycket, att ditt språk är för platt eller för blommigt eller för utstuderat. Att din text inte håller måttet.

Jag har brottats lite med det där den senaste tiden, tittat på mina texter med de där ögonen som inte bara är färgade av moderskärlek, och jag blir fundersam. Dystopierna jag skriver är fyllda med sådant som kommer sig ur min (eh…) livliga fantasi; teknik, genmanipulerade arter och en påhittad utveckling för vårt samhälle. Jag är mycket medveten om att den här typen av teman, det som mina texter byggs upp runt omkring, inte är ansett att vara särskilt fint.

Jag har ställt mig frågan om jag verkligen kommer att kunna stå upp för mina texter, om jag kan stå för att jag är en person som producerar sådant. Jag har kommit fram till att; ja, det kan jag. Lätt. Jag skäms inte över att jag har en stor portion fantasi, att det som kommer fram ur mina tangenttryck är ganska skruvat och att det av vissa nog skulle kunna betraktas som barnsligt eller kanske banalt. Jag har fått frågan om det jag skriver inte vore bättre lämpat som ungdomslitteratur, och jag blev faktiskt väldigt provocerad. Inte för att det är något fel på ungdomslitteratur, tvärtom, men jag skriver inte riktat till ungdomar. Det jag provoceras av är att det skulle vara fel att rikta fantasifull litteratur till vuxna.

Måste man som vuxen vara så skitnödigt seriös hela tiden, för att tillskrivas någon typ av djup? Jag tycker att tecknen talar för det motsatta. På film, men framför allt när det gäller tv-serier, hyllas det som är ovanligt och nytänkande. I tv-världen får författarna ta ut svängarna ordentligt, oavsett om det gäller relationer, fantasy, romantik eller något annat som i litteraturvärlden kan anses vara banalt. Kanske beror den där skillnaden i synsätt på att tv är ett relativt nytt fenomen, det har utvecklats utan att tyngas ner av uråldriga förväntningar på storhet.

Nu har jag snart gnällt färdigt, känner mig bara lite bitter idag. Blir dock aldrig så bitter att jag skulle få för mig att gnälla på dem som befinner sig i finkulturfacket. Det är väl jättebra att det finns människor som tar litterär höjd i sin text, och som tänjer och vrider på språket i riktningar dit ingen tidigare har fått för sig att ta det. Jag har aldrig förstått varför det ena skulle utesluta det andra, eller varför någon tycker att det finns en mening med att sparka uppåt eller neråt (osagt vilken gren av litteraturen som sitter överst i träden som växer i min värld).

Att försöka rangordna olika litterära genrer är ungefär lika givande som att försöka rangordna frukt; det finns flera olika, någon kanske gillar bananer mest, andra päron. Ingen kommer att dö av att det existerar annan frukt än ens favorit, och är man allergisk mot till exempel äpplen så behöver man faktiskt inte äta av dem. Känner jag en djup aversion mot grapefrukt, behöver jag inte köpa fler och absolut inte skriva en elak recension där jag ifrågasätter grapefruktens existensberättigande samt idiotförklarar alla som äter av dem. Kanske är det så att de som äter grape gillar hur den får dem att känna sig, kanske behövdes grapefruktens vitamininjektion i deras liv just då.

(Reds. Anmärkning: den här texten kom till efter att jag plågat mig igenom en recension som jag hittade på nätet av en slump, man kan säga att det recensenten skrev var svårtuggat för mig. Jag har inte läst boken i fråga (eller något annat av författaren), men tror knappast att den är så här dålig.)

8 kommentarer:

Carina Deckner sa...

Oj, så rätt du har! Nu börjar tankarna virvla runt i huvudet och det finns så mycket att säga men det ska jag inte göra. Hoppas bara att du mår bra..♥♥♥

Annika sa...

Jo då, jag mår bra, har bara en känsla av att världen inte gör det. Blev lite trött på allt negativt (och skrev därför ett negativt inlägg...? :-D)

Sara sa...

Gillar din fruktliknelse! Och film-/TV-serie-parallellen. Det stämmer ju, där accepteras verkligen ett bredare spann av genrer. Som att det är mer ok att slötitta på underhållnings-TV än att läsa genre-litteratur.

Annika sa...

Tycker det känns fritt och ganska opretentiöst i tv-serievärlden, ju mer man fläskar på med romantik, spök, fantasy eller vad man nu håller på med, desto bättre (men har ingen insyn, kanske är det inte så hääärligt som det ser ut).
Frukt och litteratur; mer gemensamt än man kan tro :-)

Eva Karlsson sa...

Jättebra skrivet! Och så bra att du kom fram till att du kan stå upp för det du skriver. Det är något som jag har kämpat med men nu är jag nog rustad för att kunna stå för mitt.
Gillar din fruktliknelse :-)

Helena sa...

Ja men fy, jag tror helt ärligt inte att jag ska läsa en enda recension om jag nu någon blir utgiven eller ger ut själv & har turen att bli recenserad. Skulle antagligen inte kunna låta bli att gå till motattack och kan bli lite av rättshaverist när jag blir upprörd...

Men alla kommer aldrig gilla det man gör, tror det är bra om några älskar det och andra hatar det. Hellre det än att de inte alls blir berörda/engagerade. Kör din grej, som du säger finns det mycket potential där när man tittar i andra kanaler. Och ju snabbare utvecklingen går desto viktigare blir det att tänka i de banorna dina böcker verkar göra. Vart leder det här sen? Med artificiell intelligens, genmanipulationer och allt som händer så är vi väl snart inte högst upp i näringskedjan längre :/

Annika sa...

Eva: Tack! Jo, jag har jobbat en del på att kunna stå upp för det jag skriver, och även för att kunna stå upp för att jag skriver. Så skönt att du kan stå för ditt också!

Annika sa...

Helena: Ja hur gör man för att inte gå till motattack, särskilt om man tycker att den där recensenten har missförstått hela grejen…? Men antagligen ska man kanske vara tacksam om någon över huvud taget recenserar, och har man då lyckats beröra någon tillräckligt för att den ska tycka att det man skriver är skit, så kanske man får se det som en seger.
A I, skrämmande och intressant på samma gång, och när kommer den första romanen som skrivits av en maskin…?