söndag 23 september 2018

Eeeeh...jaha...?

Alltså, jag vet inte riktigt hur det gick till det här, men jag såg filmen Testament of Youth (ännu mer på temat av författarskap i sin linda, här i form av memoar för Vera Brittain) och fick en idé till något som nog mest liknar en space opera.

Kommer inte att börja skriva den imorgon, liksom, men om jag senare känner för att skriva något som blir svårt att ge ut i Sverige men kanske enklare om översatt till det engelska språkområdet, DÅ ska jag banne mig försöka.

Fråga: HUR gjorde hjärnan kopplingen: Första världskriget - Space Opera...?

torsdag 20 september 2018

Giftiga baciller.

Är väldigt förkyld, har till och med haft ordentligt med feber, vilken nästan aldrig händer. Patient Zero hade umgåtts med en förkyld finsk förskollärare, och vi konstaterar att de finska bacillerna är väldigt giftiga. Tydligen.

Har lyssnat på en bok för att få tiden att gå; Mödrarnas Söndag av Graham Swift. Den stannade kvar, trots sitt mycket ringa omfång. 1924 möter tjänstekvinnan Jane sin älskare på granngodset. Han är arvtagare och ska åka för att träffa sin blivande hustru. Träffande om att vara fången i samhällets och konventionens krav, och om att finna sin väg ut.

Ligger i övrigt utslagen i tv-soffan. Har sett filmen Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, om en brittisk författare som 1946 åker ut till en utav kanalöarna och där snubblar över en berättelse från Tysklands ockupation av ön. Älskade, trots att filmen är laddad med varenda dramatikhöjande trope som finns.

Gemensamt för boken och filmen är att det delvis handlar om tillblivandet av ett författarskap, av en författare, och jag kan vare sig se eller läsa mig mätt på det temat.

Hoppas ni har det bra allesammans, och att ni slipper förkylningsbaciller.

onsdag 12 september 2018

Vid vägs ände. Eller är det där vägen börjar?

Idag har jag jobbat extremt långt västerut, faktiskt så långt upp i bergen som man tar sig med bil i vår kommun. Där var hösten långt framskriden, mycket längre än här nere i skogslandet där jag bor. Insöp en hel massa inspiration, då åtminstone en liten del av nya manuset utspelar sig just här.

Det finns en hängbro över Vindelån alldeles där vägen slutar. På andra sidan har jag och min kompis campat under en fiskesemester för några år sedan.
Fotat från bron. Vattnet är riktigt lågt, trots den senaste tidens regnande. Om man följer älven en bra bit uppströms finner man mina karaktärers tillflyktsort.

Ett minimalt häbbre (jag kommer från Norrbotten och säger således inte ”härbre”) som nog är mer kuriosa än användbart som matförråd i någon större utsträckning. Coolt, dock, för att inte tala om jordkåtan som anas till höger.



måndag 10 september 2018

Börjat!

Idag när jag kom hem från jobbet hade mannen och sexåringen städat hela huset. Det här är en av få hellediga kvällar under detta maratonlopp som är september, och nu hade jag helt plötsligt en stund över när jag planerat att städa som en speedad iller. Så, i stället för att städa överraskade jag mig själv med att börja skriva på uppföljaren till dystopin. Bara så där. Det var helt sjukt kul, mycket på grund av överraskningsmomentet tror jag. Men jag är extremt ringrostig, och hjärnan har inte alls samma förmåga att göra kopplingar som den hade senast jag skrev skönlitterärt, för (ehem...) tre månader sedan. Men, vis av erfarenhet vet jag att det enda som hjälper mot rosten är att skriva på några pass, så lossnar det.

802 ord. Känns mycket spännande det här!

söndag 2 september 2018

Helgen som passerat.

Idag har jag ÄNTLIGEN kommit någon vart med uppföljaren till dystopin. Satte mig vid datorn, öppnade min synopsismall, och skrev in allt jag funderat på över sommaren. GUD SÅ LJUVLIGT! Det stod klart att det inte blir en upprepning av förra manuset, det kommer i stället att rikta in sig på lite andra mekanismer i ett samhälle, samtidigt som det borrar djupare in i min hps personliga kamp för att skaffa sig ett liv. Mallen jag använder syns på bilden nedan (halva mallen), och jag använder mig av ett gäng hållpunkter (Inledning med hook, Plotpunkt 1, Vandraren, Pinchpunkt 1, Vandraren 2, Mittpunkt, Krigaren, Pinchpunkt 2, Plotpunkt 2, Upplösning) och i de tomma rutorna till höger skriver jag in vad som händer vid respektive punkt. Mellan hållpunkterna skriver jag sedan helt fritt i råmanuset, så att jag skriver mig in i manuset allt eftersom (dvs Inledning, Vandraren, och Krigaren är rätt så tomma rutor.)
.

I övrigt gör vi inte mänga knop. På fredagkväll ordnades musikquiz med mellotema på ortens hotell. Fullsmockat med folk och vårt lag vann! Tillskriver dock min svåger den här segern, som tillsammans med en av våra andra lagmedlemmar hade sjukt bra koll.


Vi har även pysslat. Sexåringen missbrukar "Five minute crafts" och ville göra ett pyssel med sugrör som siktats i nämnda youtube-klipp. Sagt och gjort så fixade vi lite pyssel, som jag tänker mig skulle passa bäst till påsk. Men, tyckte sexåringen, det funkar till Halloween också, och det ÄR snart Halloween. BEHOLD, THE MÄSTERVERK:



onsdag 29 augusti 2018

Årets första julklapp!

Fick årets första julklapp idag av finmoster C; en adventskalender i form av en bok, med en novell för varje dag under advent. Så himla roligt! Tack snälla moster <3



onsdag 22 augusti 2018

Dags för synopsis

Det dröjde ovanligt länge den här gången, men idag drabbades jag av den där enerverande rastlösheten som brukar komma per automatik efter att jag skickat in manus till förlag. Idag är det exakt tio veckor sedan jag tryckte på skickaknappen, och nu känner jag att jag vill uppdatera mailkorgen ca varannan minut för att se om något svar landat där. Så kan man naturligtvis inte ha det, och jag inser att det är hög tid för mig att begrava mig i ett nytt skrivprojekt.

Livet ser ut som ett gatlopp fram till i början av oktober, så det finns ingen mening med att börja skriva råmanus. Dom vill jag jobba intensivt med under ca en månad, för att skriva in mig i texten, och då dör jag frustrationsdöden om jag måste pausa ofrivilligt pga andra åtaganden som jag inte kan komma undan.

Jag tänker mig i stället att jobba på lite olika synopsis, få ner tankarna som studsat omkring i huvudet under sommaren. Det blir synopsis för:
  • Uppföljaren till senaste dystopin.
  • Omskrivning av spänningsmanuset (samma miljö och karaktärer, annan story).
  • En ungdomsbok jag tänkt på sedan i början av december. Ev läsa en bok eller två som jag beställde redan då, för research.
  • En alldeles ny och skinande idé, bara några lösa punkter då jag tänkt på det här i bara några dagar. En fristående uppföljare till ungdomsboken i punkten ovan, samma värld men annan tidsålder.
Jädrar vad jag har jobbat under sommaren, egentligen, fast jag inte skrivit en rad.

I övrigt börjar vardagen ta över, vilket på sätt och vis är skönt. Sexåringen gjorde sin första skoldag igår, och vi föräldrar fick vara med en stund på morgonen. Jädrar vilka ordningsregler skolan har här, bl.a. klassen på led och i bokstavsordning utanför klassrummet, ta fröken i hand och säga godmorgon (helt okej att stjäla sig en kram också) sedan tyst leta upp sin plats på samlingsmattan på golvet. 22 små tända ljus som älskade varenda sekund :-) Känns bra det här, än så länge åtminstone.

måndag 13 augusti 2018

Titanic

Våra fina vänner bjöd med oss till Skellefteå på lördagen, för att se Titanicutställningen på Eddahallen. Väl värt bilresan ner till kusten, och som historienörd var det mäktigt att vandra omkring bland alla föremål och foton med en audiotour i öronen. Sexåringen blev väldigt berörd, och ev är det inte helt lämpligt för någon så liten att ta del av allt elände, men jag tänker att det är hög tid att vidga vyerna lite, att upptäcka att världen inte bara är en gullig och rosenskimrande plats. Och flera av klasskamraterna (herregud, i plural, och vi pratar om sexåringar) har på vägen hit genomlidit umbäranden som är svåra att föreställa sig, så kanske är det ok att bekanta sig med världens fasor på ett kringresande museum ändå, i trygghet med både mamma och pappa att hålla i handen.

Utställningen rekommenderas, i stan endast till den 26/8, men de pratar om en förlängning på grund av intresset. Enda minuset var uppläsaren, som pratade knastertorrt. Ev skulle han efterlikna en gammal journalfilm? Jisses, jag tror att en är bortskämd med underbara berättare då en lyssnar mycket på böcker.

Det kan hända att sambon och jag nördade ihop sedan, på kvällen, letade reda på den gamla dvdn i förrådet, och kollade på filmen.

fredag 10 augusti 2018

Not Another Rescue-the-girl Movie

Jag tänker inte se ”How It Ends” på Netflix, bara för att jag är skitless på action/naturkatastrof-film som handlar om män (i det här fallet fästman + pappa) som ska rädda kvinna (gärna underskön + handlingsförlamad) undan katastrof av något slag. Uäck. Brasklapp här för att jag inte vet ett smack om hur den här filmen ter sig när en tittar, men trailern tyder på kliché-galore!

 

måndag 6 augusti 2018

Omstart!

Normalt brukar jag inte tycka att det är så värst jobbigt när semestern är slut. Även om det är skönt att vara ledig, så gillar jag vardag och rutiner. Men idag när jag drog på mig normala kläder och åkte till kontoret kändes det hemskt. Semestern hade blivit vardag, vi hade hittat en behaglig lunk som jag inte ville bryta. Alls.

 

Under de senaste fem veckorna har vi inte gjort mycket mer än att bada. Sambon kom även på den briljanta idén att renovera ett rum i källaren (jag kan tidigare ha gnällt här på bloggen om att vi rivit bort två brädor från panelen i ”gillestugan”, men att renoveringsivern kommit av sig. DET rummet är nu ombyggt till förråd). Jätteskönt att fly hettan nån timme då och då för att vara i kyliga källaren och fixa lite. Annars har det här varit utsikten den senaste tiden, den lokala badstranden, en kilometer lång och med kristallklart vatten:



Har inte skrivit en rad, men jobbat ändå i bemärkelsen tänkt på uppföljaren till dystopin, samt även tänkt ut en novell som blir det nästa jag skriver ner. Har även gjort research vid Akkanålke, en gigantisk tele/radiomast som står på ett berg nära hemorten. Oklart för de flesta vad jag egentligen höll på med, men min familj är van. Här en supersvettig författarwannabe:



På väg ner igen körde vi genom ett reservat som härjats av skogsbrand. Fortfarande spontanantände marken här och var, och jag gissar att eftersläckningen pågick under lång tid.



Jag träffade min gamla granne som flyttat till det stora landet i väster, men som var i norr på besök. När vi växte upp tyckte jag att hon var det coolaste som någonsin gått i ett par skor, och hon var även den som fick mig att förstå hur coolt det är att läsa (hela tiden). Nu är hon medförfattare till en kokbok, och jag fick ett ex med mig hem! Man kan säga att hon lever drömmen just nu, och jag blev så peppad!



Har även shoppat en hel del (jädrar så effektiv ac det finns i vissa gallerior). Skyr shopping som pesten normalt sett (alltså det är så tråååkigt att prova kläder), men har lite som sport att handla det jag behöver på rea. Gillar att ha bra grejor, och som offentligt anställd i Sorsele täljer en inte guld med kniv direkt, i.e. rea it is. Brukar tänka att ”ja ja, när författardrömmen slår in (eherm…) så är jag åtminstone van vid att inte lyfta en jättelön. Här en supersvettig författarwannabe i reaklänning:



Hoppas ni har det bra allesammans, och att er eventuella återgång i arbete går smärtfritt :-)

fredag 20 juli 2018

Med vänliga hälsningar från Yrkesskadad, som även skriver med dragning åt det apokalyptiska.

Travar med engångsgrillar i affären, fast de inte får användas. Någon fimpar i gräset, det ryker om de torra stråna, men slutar snabbt. Den här gången.

För några dagar sedan släckte dom en skogsbrand, men finmoster J har fortfarande beredskap. Vi tar med hennes unge till stranden, våran låtsas att dom är syskon. För ett par dagar sedan lyste en skyddad vik i sjön i bjärt turkost, innan vinden fick algblomningen att skingras.

Åskan mullrar i fjärran. Kommer regnet att falla över åkrarna, eller går det förbi? Kommer det att falla regn? Tänder blixtarna något nytt område? 

Hemma, och gräsmattan är så inni helvete sönderbränd. Bruna prickar i kranvattnet, men lugn bara lugn, det är ledningsnätet som inte klarar överbelastningen. När folk vattnar med dricksvatten.

Fisket stängs i väster, upp mot fjället. Det är för varmt i vattnet. Förra sommaren regnade säsongen bort. En entreprenör inom fisketurism lägger pannan i djupa veck - det går inte i längden det här, att vi inte kan lita på vädret. Alls.

Vilken kanonsommar vi har ändå.

måndag 2 juli 2018

Utomstående som tittar in.

Läser en spänningsroman just nu som utspelar sig på en plats där jag bott en tid. Författaren kommer från en annan ort i närheten (där jag också har bott en tid) och fast det är riktigt bra läsning så hakar det fast vid varenda observation ena huvudpersonen gör av omgivningarna.

När hpn är hemma hos sig, är det rätt så overkligt (tycker jag) att det skulle malas på i den inre monologen om berg och skog och glittrande vatten. Vem reflekterar över sin egen bakgård i varannan tanke, särskilt som hen tyngs av djup sorg? När hen sedan besöker en för henom rätt så främmande ort (författarens hemort) beskriver den inre monologen nästan inte alls vad som finns, mer än svepande ordalag om en småstad och en bensinstation. Här borde rimligtvis hpn vara något mer förundrad över omgivningarna än vad hen är hemmavid.

Min spaning här är att författarens egna uppfattningar skiner igenom, att det som är främmande för författaren blir främmande för hpn och exotiseras i hpns tankar, fast hpn bott där i alla sina fyrtio år. Och författarens hemmaplan beskrivs som hpns hemmaplan, fast det är en främmande plats för henom.

Det här tar jag med mig in i mitt skriv; att inte ösa på med inre förundrad monolog om en plats som hpn rimligtvis borde känna väl. Och att det kanske är bättre att välja ett utomstående perspektiv (typ en inflyttad, även en som bott arton år i, låt säga Sorsele, kan förundras över bergen och älven) om en skriver om en plats en känner till men inte riktigt känner.

onsdag 27 juni 2018

Postapokalyptiskt


Platsen på bilden är en av mina favoriter här omkring. Min mobilkamera gör inte det hela riktigt rättvisa, men man kommer i alla fall gående på en grusväg nerför ett berg. Jag brukar tänka bort de små avtagsvägarna som leder till ett par villor på var sida av vägen (vi är inte inne i tätorten ännu, det här är förorten), och fokuserar bara på träden och skogen, älven som skymtar genom grönskan längre fram. Och så vattentornet, det enda som i det här läget skvallrar om att bebyggelsen snart blir tätare.

 

Exakt här får jag alltid en sådan skön (?) postapokalyptisk känsla. Vattentornet ser ut som en rest från en fallen civilisation, en symbol som envist står kvar när skogen åter sluter sig om det som var. Blir alltid sugen på att skriva när jag går här. Igår när jag fotade var vädret underbart, men hjärnan trött, så skrivet får vänta.

 

Nu ska jag alldeles strax ut på ännu en promenad, men den här gången förbi ett hus som står tomt större delen av året, och där jag fantiserar om att jag ska ha min alldeles egna skrivstuga. Senare alltså, när en är framgångsrik + ekonomiskt oberoende. Antar att ironin skiner igenom här? 

 

Hoppas ni har det gott allesammans!



lördag 23 juni 2018

I en skola på nittiotalet.

Tystnaden i aulan bryts av en kvävd snyftning. Jag blinkar bort mina egna tårar, ser mig omkring. Killen på raden bakom, han som innan inte tyckte att föreläsningen skulle få äga rum, tittar ner på sina skor. Bredvid sitter hans kompis med strimmiga kinder.

På scenen en ensam man. Som fjortonåring föstes han åt ett håll av vakterna på en tågperrong, hans mamma och systrar åt det andra. Hans mor stal sig en sista kram, skrek att hon älskade honom när hon slets tillbaka till de andra kvinnorna. Han svarade inte, kände sig pinsam av hennes känslostorm, ville inte visa sig svag inför kompisarna runt omkring. På kvällen seglade sotflagor ner genom luften. Förundrade barnaögon mot skymningen. En röst inifrån baracken. Det är era familjer, ugnarna fungerar inte riktigt när de lastar in för många på samma gång. Pojken som nu var en äldre man önskade att han svarat sin mamma där på perrongen.


I det ögonblicket visste jag att det skulle bli en scen av det här någon gång, att jag skulle skriva en dystopi. Nu tänker jag på synopsis för en uppföljare till senaste manuset, scenen passar in, omän inte lika vidrig som i verkligheten. Men det går inte. Inte när barn slits från sina föräldrar i detta nu, väldigt små offer för att världen är en sjuk plats. USA. The land of the free. Ursäkta mig, men exakt vem härstammar inte från migranter i det landet? Eller i Europa, Asien, Australien? Vi är migranter allesammans, ättlingar till människor som drömde om något annat, något mer. Som lämnade Afrika för att kolonisera världen, i en tid när en av människans mest grundläggande beteenden inte bestraffades. När det var tillåtet att lyfta blicken, ta sitt barn vid handen, och skapa ett bättre liv för sig själv och för kommande generationer.


tisdag 19 juni 2018

Inlandet, av Elin Willows

Har läst Inlandet, av Elin Willows. Det är en stram liten roman det här, livet i det lilla samhället beskrivs i korta stycken som inte följer en självklar kronologi ens inom samma kapitel, men ändå finns där ett sammanhang. Det handlar om uppbrott, om att börja om på en ny plats utan att egentligen välja. Att bara finnas till. Jag uppskattade den här boken, särskilt vissa citat som biter sig fast. Att flytta härifrån kräver ingen förklaring.

Behållningen för mig är utan tvekan språket, och även det att jag känner till orten som skildras. Författaren väljer att inte skriva om biltestindustrin som dominerade åtminstone min uppväxt (i det jag antar är det hon kallar för Grannstaden) både vad gäller stämningen och pulsen i samhället. Där tycker jag att det är något som fattas i skildringen, som får platsen att vara torftig på ett sätt som inte speglar det jag levde i.

Det blir stundtals ganska exotiskt även för mig, den här beskrivningen av ett ungdomsliv på Platsen (eller ”Plassn” som de infödda skulle kalla tätorten), med bilåkning, hemmafest och att gå till Hotellet på lördagen. Mina ungdomsår spenderade jag i stan, med fik, barhäng och nattbussar. Taxiresor vi inte hade råd med. Om jag skulle få för mig att skriva en bok om den tiden skulle det inte bli särskilt exotisk alls. Snarare en beskrivning av normaltillståndet.



onsdag 13 juni 2018

Läst.

Testläsaren har läst, och eftersom jag har honom på extremt nära håll har vi kunnat bolla under tiden som han läste.

Man kan säga att jag släppte min bebis till någon som (1) gillar YA, och (2) är väldigt känslig för problem med dramaturgin. Jag var mycket nervös, men han gillade. Det fanns en del att jobba med, men inget som störde extremt mycket.

Det absolut roligaste var att höra hur han tyckte att karaktärerna ser ut. Jag har inte gett några ledtrådar alls, nästan, någon beskrevs som "rätt så biffig fast han bara är nitton", men sen var det inte så mycket mer. Jag har jobbat desto mer med att alla ska en egen röst (normalt brukar flera karaktärer ha...ehem...min röst). Det intressanta här är att han såg samma typ av utseende som jag tänkt mig, i ett fall ba "jaaa, alltså det är ju en ung den-och-den-skådespelaren", vilket är EXAKT den skådespelare jag tänkte mig när jag började skriva, och fortfarande inte hade fattat att det här var ett ungdomsmanus. Rätt coolt egentligen hur det funkar med tankeöverföringen i en bok.

Jag bearbetade successivt under tiden som sambon läste, lät manuset vila när jag var JÄTTETRÖTT, och nu när livsandarna har börjat återvända så smått har jag läst igenom på kvällstid. Alltså nöjes-läst, utan redigeringsglasögonen (mycket vilsamt, rekommenderas). Det kändes som att det dög faktiskt, och eftersom att jag är jag och inte gillar att vila på hanen, så skickade jag in. Tänkte göra en Helena här, och pytsa ut inskicket, så ikväll blev det tre förlag som ligger högt på önskelistan. Efter semestern blir det fler, tänkte jag.

Nu ska jag ta det lugnt, kisa mot solen (om den kommer fram igen?), jobba halvtid (skulle alltid vilja jobba halvtid), och sedan ha semester. Inlägg kommer om andan faller på. Ha det gott allesammans <3

tisdag 5 juni 2018

Vi lajvar apokalypsen.

Dom här supertrevliga vykorten ligger i en bunt i foajén här på jobbet. Det är Länsstyrelsen Västerbotten som tipsar om hur en ska överleva när krisen kommer.

 

Ibland får jag frågan om varför jag skriver dystopier, och det korta svaret är att vi lever mitt uppe i en mer eller mindre dystopisk tillvaro och att apokalypsen pågår runt omkring oss, as we speak. Må vara att det inte är en komet som kraschar in i jorden och förintar oss i ett ögonblick, men likväl känns det som om världen i den form vi känner den håller på att gå under.

 

Mer om detta super-peppiga ämne en annan gång, när jag orkar formulera mig lite mer. Nu ska jag gå till frissan och sedan hem för att lägga upp benen på soffan och försöka varva ner i halvtidssjukskrivningen som läkaren tyckte att jag borde ha. Det är bara medium kul att vara sjukskriven, faktiskt, men absolut nödvändigt just nu.

 

//Mvh GillarAttJobba.

 






måndag 21 maj 2018

Vattnet drar sig tillbaka nu.

Tog en promenad i torsdags på kvällen, när vattennivåerna nådde sin kulmen. Det var högsta uppmätta flödet sedan stora katastrofåret -95.

Det mest intressanta har varit att följa flödet av inlägg på Facebook, där vissa tävlat om att ha flest och hemskast katastrofteorier, vissa rapporterat utan vinkling, en del gottade sig i katastrofen, och en del kände enbart kärlek inför älven trots att det stod vatten hemma i källaren. Dystopiförfattaren i mig sög upp stämningarna som en svamp.

Coolast mitt i katastrofen var nog hårfrisörskan vid Laisälven. Hon hämtade kunderna uppe vid stora vägen med sin fyrhjuling, då tillfartsvägen och gårdsplanen stod under vatten.

Här några bilder, först ett båthus som normalt står på torra land. Till höger kan den extremt skarpögda se toppen av räckena på en bro som finns där promenadvägen (helt under vatten) går över en liten å.

Här går jag på förstärkningarna av vallen vid hembygdsområdet.

Hembygdsgården i motljus. Till höger anar man att vattnet är i höjd med vallens krön. Utescenen till vänster står i vatten.



lördag 19 maj 2018

Redigeringsomgång ett, check!

Blev sugen på att skriva idag, och drog igenom de sista sidorna i första bearbetningen av manuset.

Nu hoppas jag att min (stackars) sambo vill läsa, behöver verkligen höra om det här är bra eller mindre bra. Om det funkar som YA. Min sambo är känslig för problem med dramaturgi, och är även läsare av YA, så jag tänker att hans ord får vara lag i det här läget av processen :-)

Nu ska jag åter in i vilan. Ämnar hänga en tvätt och sedan kolla på film. Typ.

Hoppas ni har en fin helg allesammans!

torsdag 17 maj 2018

Missbrukar ev Youtube.

Är fortfarande helt sjukt trött. Ägnar onormalt mycket tid till att kolla på youtube, mest musikvideos, och jobbar rätt så inaktivt med en spellista jag kommer att använda till del två i dystopiska trilogin. Magiskt ändå hur hjärnan börjar sätta ihop en ny värld, bara genom att absorbera musik, och utan att jag egentligen anstränger mig.

Den här fångar hela tonen i dystopierna, åtminstone när det inte är nattsvart för min hp. Särskilt en scen i början av videon, med hav, ett norskt (?) fjäll och en flock vita fåglar, får det att låta ”ryyyys” inom mig när hjärnan klickar till.

Den här har jag haft med på diverse spellistor för olika skrivprojekt. Jag har aldrig reflekterat över texten, utan mest gillat att jag får in rätt ton om jag lyssnar på den precis innan jag skriver om en viss typ av känsla. Sen snubblade jag över videon på Youtube. Satt och trallade med, tyckte miljöerna (Färöarna?) var snygga, men vips traskade Döden in. Som saxad ur Det sjunde inseglet. Bara det att herr Död och Eivør plötsligt är huvudpersoner i en pajig kärleksfilm, komplett med textremsor (för man hör ju inte kackiga dialogen över musiken), och jag bara ”öööh…?”.  Blev rätt uppenbart att sångtexten har en liiite annorlunda innebörd än jag trott, bara man lyssnar ordentligt. Och låten blev plötsligt klockren för en skruvad karaktär i nya manuset. Hon blev helt uppenbar, och jag ska skriva om henne så snart jag orkar.

Den här bara för att någon jämförde Avicii med de gamla klassiska mästarna. Gillar arrangemanget, med det blir lite tröttsamt att alla unga män med ett klassiskt instrument i handen anstränger sig för att efterapa 2Cellos-grabbarna.

Den här är en favorit i repris (ingen överanstränger sig för att se ”cool” ut!) och jag blir alldeles matt och vill genast skriva en svulstig kärlekscen (till) samt fantisera om filmatiseringen av mitt manus med denna som soundtrack under nämnda scen. Passar ev bättre till vuxenmanusen än nuvarande YA.

onsdag 16 maj 2018

Kort avbrott i vilan, pga naturen som visar sina muskler med full kraft.

Hon är livet, älven. Men just nu rinner hon över bräddarna, breder ur sig över skogsmarker, trycker på mot landområdena vi människor tror att vi har kontroll över. På Holmen hukar man sig bakom vallarna, hoppas innerligt att de räcker till och håller, pumpar vatten ur källare. Marken är full med vatten. Jag bor på Backen, högt uppe på älvbrinken, men i skarvarna mot källargolvet tränger fukten ändå in.

 

Det är vansinnigt varmt, varvat med ösregn. Det hjälper inte direkt situationen, och har fått floden att komma nästan en månad för tidigt. Det svämmar över i Ammarnäs, vatten över vägen, nya vallar grävs, nu på morgonen sjunker det undan lite, men här nere i Sorsele stiger älven fortfarande.

 

Vi gläds åt att vädret ska bli kallare, förhoppningsvis blir det minusgrader på fjället om nätterna, och då blir fjällfloden lite mer utdragen över tid. Vi hoppas innerligt att regnet uteblir, och tackar moder natur för att det inte var någon tjäle i marken, att vattnet hade nånstans att ta vägen tidigare under våren.

 

I går kväll vid Laisälven, som rinner ihop med Vindelälven nån mil ovanför tätorten.



Den här bilden är så där, men föreställer ett vindskydd som normalt står en bit upp i skogen men som nu står i vatten. Laisan har brett ut sig, och forsar fram genom skogsmarken.



Två stora vattendrag blir till ett och landar nere i Sorsele, forsar fram under broar där det normalt flyter stilla lugnt. Här naturbeten under vatten, och en loge från hembygdsområdet som snart blir blöt om tassarna. De gräver vallar idag för att täta till ytterligare. Sedan är det bara att vänta och se hur det går.



tisdag 1 maj 2018

Trött.

Tappade fotfästet lite och föll igenom, ner till utkanten av utmattningsh-vetet. Tänker pausa nån vecka, så ses vi sen nån gång.
Kram på er.

tisdag 24 april 2018

Har dragit igenom två tredjedelar av dystopimanuset...

…och då kommer den. Idén. Med jättestort i.

Som en klichéfylld blixt från klar himmel blev det uppenbart vad jag ska göra med spänningsromanen (den som det sket sig med tidigare). Samma miljö, samma karaktärer, samma bakomliggande problematik och mekanismer, men en ny historia. Det finns liksom en bättre historia här än den jag skrev tidigare. Nu har jag tänkt på den nya i en vecka och vet inte hur jag ska kunna vänta med att skriva ner den.

Men, det blir att dra i handbromsen och inte rusa in i ett nytt projekt, bara för att det jag håller på med nu tar emot lite så här på upploppet. Det är så lätt att bara "men ååå så jåååbbigt att hålla på med den här tråååkiga texten, tar det aldrig slut?!", och så hoppa över till ett nytt projekt som känns nytt och fräscht och roligt. Här gäller det att genomskåda sig själv (eller, åtminstone behöver jag göra det) och slutföra det nuvarande. Annars blir aldrig något färdigt. Någonsin. Och jag får inte glömma att det där nya, skinande och fina kommer även det att kännas som en oformlig tråkig grå klump under bearbetningen, och det kommer även då att ploppa upp en ny skimrande idé som bara ber om att en ska desertera från det gamla projektet.
Så:
(1)Köra klart första redigeringsrundan av dystopin.
(2)Kanske även ett par rundor till.
(3)Ha semester.
(4)Dra igenom dystopi igen. Och igen.
(5)Skicka in dystopi (researcha YA-förlag innan).
(6)Vila.
(7)Börja skriva spänningsroman version 2.0. Om idén verkligen är något att ha, så tål den att jag väntar.

torsdag 19 april 2018

Musikquiz!

Har precis kommit hem från musikquiz med Avatarkvartetten från Norrlandsoperan. Vårt lag var på delad förstaplats efter grundomgången, men kom tvåa efter utslagsfrågan.

Sjukt kul, är mest mallig över att jag kände igen Debussy (jag: ”men men men, det är ju vampyren!!!”, dvs det lönade sig att ha sett Twilight), skäms över att jag inte kände igen Purple Haze med Hendrix.

Det är rätt kul att bo på en pytteliten ort, man går så att säga när det bjuds. Oavsett vad som bjuds. Skulle förmodligen inte ha lyssnat till en stråkkvartett en torsdagskväll i april på den tiden när jag bodde i stan. Det lilla utbudet ger märkligt nog vidgade vyer, åtminstone för mig.

Vi vann biobiljetter, förstapriset var en föreställning på Norrlandsoperan i Umeå, men ja e inte bitter...



måndag 16 april 2018

Slumpmässiga tankar i kvällningen.

Behövde en liten paus från bearbetningen. Har åkt slalom (fortfarande lika delar livrädd och euforisk), åkt skidor på längden (med mycket motsträvig nästan sexåring), samt varit hos optikern (hundra procent livrädd, avskyr att välja bågar). Vädret är mycket förvirrande; varmt (typ +13), strålande sol och en meter slaskblöt snö. Hur klä sig, och framför allt, hur klä barnet som tumlar runt i snön snarare än att bara titta på den?

Har även sett nya Star Wars, episod VIII (The last Jedi, tror jag att den heter?), och det gjorde mig glad, och även lite låg. Så trist att Carrie Fischer gick bort. Första filmen hade premiär 1977 (ett MYCKET bra år, för övrigt), och även om prinsessan Leia som karaktär lämnar en del i övrigt att önska om man tittar med moderna glasögon, så var det icke så vanligt med kvinnor som henne på film när jag var barn. Hon kunde springa, skjuta, tänka, säga smarta saker OCH vara halvläcker (*), utan att det yttre liksom tilläts ta över.

I kväll ägnade jag mig åt manuset en stund. Det gjorde mig också glad, och lite låg. Men mest glad. Det är nog fan så mycket bättre det här än vad jag ger mig själv kredd för. Se där, en kort stund av icke självhat. Fantastiskt.



(*) helläcker skulle nog vissa påstå, hello guld-bikinin som ställde till det för en hel generation pojkar.

Halvvägs ner i slalombacken:



söndag 8 april 2018

LitteraTur och Retur

Min fina kompis M drog med mig på LitteraTur och Retur, en lördag på Väven i Umeå, fylld med författarsamtal.

Österbottniska och Västerbottniska författare deltog, och jag höll ärligt talat på att dö mys-döden av att lyssna till fin finlandssvenska. Från raden framför min kom en diskret doft av Leijona Terva. Jag var mycket avundsjuk.

Jag var även avundsjuk på författarna som samtalade om dystopier. Mikael Berglund, Philip Teir och Mats Söderlund deltog i tillställningens intressantaste samtal. Skulle verkligen vilja delta i något liknande i framtiden. Risken är väl dock att man skulle bli starstrucked alt. bli fangirl, bara ”iiiiiiiieh, riktiga förfaaattare!!” och  drabbas av tunghäfta. Typ.

Det roligaste var nog ändå bilresorna; att surra i timtal om skrivande och allt annat mellan himmel och jord.

Droppades av dagen efter hos svärföräldrarna och ägnade en stund åt att läsa på balkongen. I tystnad.






torsdag 5 april 2018

Meddelande från en statistiknörd som bearbetar text.

På de första 33 sidorna har jag strukit 12 % av orden. Generellt gillar jag inte att stryka eftersom jag redan från början skriver rätt kort och tight, och det känns som om allt försvinner när jag stryker (brukar normalt utöka mina manus en hel del under bearbetningen).

 

Men, början såsade sig fram, så det gick inte att undvika en uppstramning.

 

Gråter lite blod dock, och känsloläget pendlar mellan ”fan, vad bra det blir” och bara ”fan”.

tisdag 3 april 2018

Dagens podd-tips.

Fantastisk Podd, om att skriva fantasy, science fiction och skräck på svenska.
Tidigare har jag blivit lite förvirrad av att lyssna på den här podden, bara för att min övertrötta hjärna inte orkat med att försöka hålla isär vem det är som pratar. Det är nämligen många författare som är med här i olika grupper, typ finska gruppen, stockholmsgruppen, västkustengruppen, etc. Trixet för att lyssna var att sluta försöka sortera talare. Nu lyssnar jag helt förutsättningslöst, och det funkar. Finns många guldkorn här, gillade särskilt ett avsnitt om troper/tropes som kom rätt nyligen, och där fick jag flera tankeställare om hur jag egentligen behandlar troper, och när det riskerar att halka över på klichéer.

Bladen brinner, en podd för vuxna om böcker för barn och unga.
Sist på bollen här förmodligen, men har börjat lyssna och kan inte sluta. Med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, båda författare som skriver för barn och unga.




fredag 30 mars 2018

Dagens aktivitet...

...var att göra så lite som möjligt. Häng vid elden, mat vid elden, slöa i solen vid elden. Magiska dagar vid sjön.

Glad påsk på er allesammans :-)




lördag 24 mars 2018

La in en överväxel.

Jag fick några timmar över idag och skrev färdigt råmanuset. Känns riktigt bra att ha värkt fram ett slut, även om det så klart krävs en hel del bearbetning innan det flyger som jag har tänkt.

Det blev 76 086 ord till slut, skrivna under 54 pass. Manuset tog 13 veckor att få ner på pränt, och jag skrev ca 13 500 ord i höstas innan jag bearbetade spänningsmanuset, och började om med dystopiskrivet den 29 januari.

Nu väntar bearbetningen, när det här benranglet till dystopi förhoppningsvis ska komma till liv. Jag älskar den fasen, men har haft oväntat roligt under råmanusfasen också.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg allesammans, jag planerar att fira med hamburgare (barnet valde) och slötittande på tv.