fredag 21 april 2017

Det där brödjobbet.

Jag skriver på jobbet, mest hela tiden faktiskt. Ofta under tidspress. Ibland är jag rädd att orden ska ta slut, att jag en dag ska sitta där utan att det kommer något ur fingrarna mer. Har varit inne och nosat på känslan under utmattningsh-vetet, så rädslan är inte helt irrationell.

 

Ibland tänker jag att jag borde gör något annat, arbeta med något annat. Välja ett yrke som inte dränerar hjärnan på lusten till skapande, välja en annan typ av stress.

 

Har någon av er andra gjort förändringar i livet eller på jobbet, för att hinna/orka skriva skönlitterärt? I livet är det enklare att förändra av någon anledning, men det sitter längre inne för mig att förändra arbetssituationen. Hur fattar man mod till sig för att våga?

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, här väntas familjen återvända till hemmet under kvällen, efter utdraget påsklovsfirande. Längtar!

 

onsdag 19 april 2017

Tilel.

Igår berörde E.L. Dezmin det här med titel i ett inlägg. Jag kan bara konstatera att jag inte tycker om att ge mina texter en titel. Alltså, jag tycker verkligen inte om det. Trots överaktiv fantasi låser det sig när jag ska bestämma ett namn för hela rasket.

Hur tänker man; ett ord, flera ord, något talande, något kryptiskt? Svenska, engelska eller kanske något annat språk? Tycker flera av er andra har smashing titlar på era projekt och undrar hur ni resonerade?  :-)

Jag brukar köra med ett (hemskt) arbetsnamn, för att hitta på något bättre senare. Har provat tänka att det nog ploppar upp en titel när jag minst anar det, om jag bara inte pressar fram det, bara det att det aldrig händer.

Känner en viss titelpanik, har kört mer än halva första redigeringsrundan utan att ha kommit på riktigt vad jag ska kalla manuset. Det här är tänkt att bli en serie och då känns det extra viktigt vad titeln blir, då serier ofta får ett samlingsnamn som härstammar från del ett (känns väldigt relevant det här med serietänket, innan färdigställandet av den extremt icke antagna första delen).

Jag förstår att titeln nog knappast är det som stjälper ett projekt, önskar bara att jag kunde få bort följande ord ur huvudet (som en förläggare/redaktör yttrade i någon av alla de poddar jag lyssnar på) ”Ibland säger titeln mer än tusen ord”. Shit pommes, no pressure liksom.

Roligare än att klura på titel är det att googla/skissa på omslag, där har jag ca en miljard uppslag och idéer :)

fredag 14 april 2017

Långfredag.

Firar påsk, i.e. äter ute, och inte "ute" som i "på restaurang". Här massproduktion av klämmackor.
Vi försökte dra upp mer käk. Det gick dåligt (för oss alltså, inte för fisken).
Båten väntar på bättre tider.
Perfekt skejt-före på sjön.
Glad påsk!



onsdag 12 april 2017

Dagens boktips för research är tre böcker jag läst på jobbet.

”Ortnamn och namnvård nr 6; God ortnamnssed.” En fin liten skrift från Lantmäteriet. Spänningsromanen jag skriver på just nu utspelar sig i en fiktiv by i ett fiktivt område, och den här boken har i det närmaste varit ovärderlig för att trovärdigt kunna namnge platser, berg, etc.

 

”Skog & Mark 2015, om tillståndet i svensk landmiljö. Tema fjäll.” En skrift från Naturvårdsverket där nuvarande tillstånd i svenska fjällen beskrivs. Man jämför med förhållandena som det var tidigare, och trevar även en liten bit framåt i tiden för att beskriva de utmaningar som finns för fjällområdet med tex exploateringar och en föränderlig miljö. Mycket matnyttig när jag senare ska göra ett nytt försöka till att skriva dystopi i fjällmiljö.

 

”Framtidsklimat i Västerbottens län, enligt RPC-scenarier.” En otäck (men bra) skrift från SMHI, om hur klimatet kan komma att förändras fram till 2098. Då jag delvis arbetar med sådana här frågor är det inte jättesvårt att sätta sig in i hur landskapet och livsförhållandena skulle kunna förändras med klimatet, och det kommer väl till hands när jag ska skriva dystopi.

 

söndag 9 april 2017

Orytmiskt om en eftermiddag.

Någon svarar, lämnar fina ord. Jag ler, mest på insidan. Svarade, visst gjorde jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om jag tryckte iväg mina ord. Hinner inte. Skrivbordsstolen lutar när jag sätter mig, eller är det golvet? Kanske är det jag?

Telefonen ringer, jag ler inte längre. I inboxen travas det nya på hög. Jag har svarat på en del av det förut, visst har jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om svaren ligger bland utkasten, många och långa och viktiga är de. Hinner inte. Känner pannan rynkas och jag hör henne sucka på lång väg.

Det är allvar den här gången, inte det vanliga överdrivet triviala. Hon går och jag minns att han finns mitt i smeten, visst gör han? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Sekunder, eller en evighet innan svaret kommer. Ord, och en bild från lugnet i stormen. Vill se vad som händer och vad som är skevt. Hinner inte. Stänger ner och skyndar i stället.

Andras ord i öronen, kunskap och klokskap och mycket mer. Hon sade något smart, visst gjorde hon? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Ljuvlig, glad och sist av dem alla, ögon som säger; det gör ingenting. Vill prata och fråga om dagen som flutit. Stor hinner inte prata. Liten hand i min och vi skyndar oss hem.

fredag 7 april 2017

Spridda skurar.

Den är veckan har varit hemsk; vansinnigt mycket på jobbet, och sjuklingar (ja, i plural) där hemma. Min fina kollega drog ihop enheten till fredagsmys alldeles nyss och chefen bjöd på kungligt fika i form av hemrökt älgkött med massa gott bröd och tillbehör. Nu känns det lite bättre.

Det har inte blivit särskilt mycket redigerat under veckan, pga jobbpanik samt ca en miljard tvättar som behövde köras i maskinen. Men, jag har åtminstone tänkt en massa, och skrivit ett läsbart följebrev. Brukar inte komma på vad boken egentligen handlar om innan jag är en bra bit in i första redigeringsrundan, och nu när det blev uppenbart vilket temat egentligen är så kunde jag inte låta bli att skriva ihop det där följebrevet. Läste någonstans att Stephen King jobbar på liknande sätt (inte med följebrevet såklart, men att temat kommer efter det där första utkastet), så i stället för att panikartat försöka pressa fram ett tema under råmanusskriv tänkte jag den här gången (för att slappna av) att ”det är jag och Stephen nu”. Fungerade :-)

Lyssnade på senaste avsnittet av ”Skriv en bestseller”, och tänker att den där John Häggblom (Ninnis redaktör) gav ett väldigt ödmjukt intryck, inte så ofta man hör någon i hans position säga inte mindre än två (tre?) gånger att han blivit nervös inför något. Vet inte vad jag försöker säga här, kanske att det känns trösterikt när någon som är superkompetent trots allt känner sig osäker ibland.

Läste det här inlägget av Laura Benedict i the Kill Zone Blog, om att välja skrivet. Gillar temat med lite snack och mycket hockey. När det kommer till exemplen på att prioritera så har jag nog provat de flesta, kan rekommendera att prova dem,  men dock inte samtidigt. Gör man allt på en gång så ber man om att bli utmattad, typ. Jag har provat det också.

Nu vill jag att det blir lördag snart, ska ut i skogen och hämta påskris (eller ”en påskgran” som fyraåringen säger). Hoppas ni får en bra helg allesammans!

onsdag 5 april 2017

Varning utfärdas för brist på röd tråd i följande inlägg, jag försöker bara lite självterapeutiskt reda ut de förvirrade begreppen kring gestaltning som trängs i mitt huvud.

Läste det här inlägget av Anna Bågstam Ryltenius i Debutantbloggen (fnissade högt och klichémässigt för mig själv) om klichéartade icke gestaltade känsloyttringar. Jag fick panik och sökte efter ”ler” i mitt dokument. Resultatet blev 371 ställen där jag hamrat in ”ler”. Tänkte sedan att hur många ”flinar” ska jag inte ha tryckt in för att variera det där leendet? Eller ”harklar sig”? Eller att någon andas högt eller hör sina egna hjärtslag?

Där och då kände jag för att radera skiten, alltså hela dokumentet, att det var enda lösningen. Sedan insåg jag att sökfunktionen i word är skum, många av de där ”ler” är faktiskt en del av ”eller”, ”lera”, ”ställer”. Genast kändes det bättre. Raderar inte, men bestämde mig för att ägna en hel redigeringsrunda åt att leta illa gestaltade klichéer och maniska upprepningar när den här första rundan är över.

I kommentarerna i Debutantbloggen tipsades om det här inlägget. Jag, som varit drabbad av seriös gestaltningspanik, fick en aha-upplevelse. DET ÄR JU SÅ DÄR JAG REDAN GÖR; när det bränner till saktar jag ner, beskriver ingående vissa skeenden snarare än att ösa blommiga omskrivningar omkring mig, och i stället för att oroa mig över det berättargreppet ska jag radera alla värdelöst gestaltade stycken som trängs i min text, de som går i stil med dem som man läser om i diverse det-här-är-gestaltning-råd.

Här kommer ett exempel på vad jag menar med lite mindre bra gestaltningsråd, skulle kunna vara autentiskt, men är min egen komposition:

Tänk på skillnaden i de här två meningarna:

”Det är kallt i sovrummet, men jag trycker ändå upp balkongdörren.”

”Jag huttrar till när jag lämnar sängens värme, men trycker ändå upp balkongdörren.”

Visst känns den andra meningen mer målande, ger utrymme för läsaren att själv göra tolkningen att det är kallt i rummet?

Här någonstans blir jag väldigt trött. Jag förstår att det är tänkt att vara grundläggande och illustrativt, men tyvärr tror jag att det tas på blodigt allvar väldigt ofta och leder till överlastade texter (tex mitt råmanus då, som kom till under gestaltningspanik när jag sökte vägledning mest överallt). Båda meningarna ovan är så där, men ärligt talat föredrar jag nästan den första. Vem i all världen huttrar till bara för att det är lite kyligt? På riktigt? Om man ramlat i en isvak -ja- men i övrigt är det mycket få tillfällen i livet när en människa på riktigt huttrar. Läsaren är förmodligen lite smartare än att det är den här sortens skeenden som behöver gestaltas in i absurdum och när jag slögestaltar på det här viset i mitt råmanus (mening nr två är autentisk och hämtad därifrån) så känns texten mest bara överlastad och tröttsam att läsa.

Huttringen ovan är förvisso gestaltning, men det är nog inte att gestalta väl när det görs på samma sätt mest hela tiden i en text, och det mina vänner är vad varenda personlig refusering från förlag hittills innehållit, den där jobbiga meningen som lyder något i stil med att: din text är väl gestaltad, men vi känner att det kunnat vara ännu lite bättre. ”Bättre” är inte att falla in i gestaltningsteknik enligt formulär 1 A, ”bättre” är att fortsätta köra sin stil men att ta den till en högre nivå. Lite av ett moment 22, när det senare kräver självförtroende och det just krossats av refuseringen (se ovan om min gestaltningspanik).

Gestaltning är jobbigt abstrakt faktiskt att tänka på, och funkar bäst för mig när jag hela tiden sitter och har små hemlisar för läsarna. Kan vara en stor och övergripande sak, typ ”Pia är i hemlighet kär i Lisa, snarare än i sin man, men det får ingen veta konkret förrän i näst sista kapitlet. Dessutom är Lisa i stället förälskad i sin yogainstruktör”. Och så genomsyras varenda bokstav i manuset av den där hemlisen, olika sätt som det visar sig på, utan att Pia en enda gång huttrar till av kärlek vid åsynen av Lisa. Det skulle tex vara betydligt mer målande om Lisa sträcker en muskel under yoga-lektionen, bara för att instruktören tittat på henne lite för intensivt, än att hon känner sitt eget hjärta banka i bröstet (känner på allvar här att jag är sugen på att skriva något underhållande, snarare än att hela tiden berätta om lidande).

Känsloläge är en annan hemlis. Jag använder mig mycket av miljöerna, vädret, hur protag uppfattar andra människor, etc, för att gestalta hur protag känner sig. Låter flummigt och skumt men när man skriver i jag-form presens filtreras allt genom den personens medvetande och vips säger det där yttre en hel del, kanske något lite mer än att skriva ”jag känner mig ledsen idag”. Men ibland funkar det faktiskt att bara berätta rakt av.

I det lilla aktar jag mig noga för att övergestalta, det finns en tokfin gräns mellan att vara målande och att vara jobbig i sitt skrivsätt. Tror det kräver ganska stora litterära muskler för att kunna skriva väldigt målande utan att det blir pekoral eller klichéartat, och där är jag inte riktig ännu. Vet inte om jag vill dit heller, ibland är himlen så att säga bara blå.

Ibland behöver vissa skeenden passera övergripande, och då svishar jag bara förbi när jag skriver, utan någon större tanke på om det smyger sig in ett adverb eller ett adjektiv för mycket i texten.

Tror det bästa och enklaste tipset om gestaltning jag hittat är ”hur visar det sig?” När jag tänker så om ett stycke som trilskas, då lossnar det ofta. Någonting visar sig knappast genom att en person hackar tänder eller hör sitt eget hjärta slå, åtminstone inte fler än en eller max två gånger i samma text. Oftast är det lite snitsigare än så. Hur det där lite snitsigare ser ut varierar med varenda författare skulle jag vilja påstå, och om någon på allvar knäcker koden skulle jag vilja ta del av lösningen :-)

måndag 3 april 2017

Den dramaturgiska valen.

Marie skriver om Valen i sitt eminenta skrivar-test. Jag hade inte riktigt lagt den skrivtekniken på minnet, tänkte mer på Moby Dick eller en ivrigt spammad självhjälpsbok om de fem valen för att vara hållbart produktiv. Men, det var alltså den dramaturgiska valen som avsågs. Innan jag googlat färdigt hade jag en febrig (jag är givetvis förkyld igen) dröm om en blåval som slukade mitt manus. Extra märkligt då den bodde i Vindelälven.

Nu har jag kollat upp det här ordentligt, tycker att det känns lite stelt att knöla in manuset i mallen (jag är inte en författare typ D trots allt :-), men tänker att jag ändå prickat in det rätt så bra, kanske mest för att jag (mycket) löst kör med treaktssystemet. Av alla bilder gillar jag dem med blåshålsvatten bäst. Kanske är det i den kaskaden mitt manus passar in allra bäst...?

torsdag 30 mars 2017

Refuseringar.

Jag fick ett infall att jag skulle spara mina refuseringsmail i en särskild mapp, och upptäckte att en övervägande del av standardrefuseringarna dykt upp relativt sent på fredagkvällar.

 

Den konstigaste dagen jag fått en refusering på var juldagen förra året. All respekt för att förlaget ville meddela författare innan årsskiftet, men jag kunde helt ärligt gärna ha väntat till det nya året med att bli refuserad. Det är liksom svårt att säga ”god jul” för att sedan känna tårarna rinna in i munnen när man försöker le trovärdigt (här överdriver jag såklart, gråter inte över standardrefuseringar eftersom jag skulle löpa en överhängande risk för att få vätskebrist i så fall ;-).

 

På del ett i dystopiska trilogin kom det ett par refuseringar som inte var enligt standardformuläret. I ett lektörsutlåtande från förlag fanns formuleringar som kändes väldigt fina att läsa, men så dök denna mening upp:

”Själva idén med ett apokalyptiskt norrländskt kustlandskap är också lovande i sig, men kommer tyvärr inte till sin rätt i den här berättelsen.”

 

Kanske kommer det apokalyptiskt norrländska kustlandskapet inte till sin rätt, därför att överlägset största delen av berättelsen utspelar sig uppe i ett bergsområde?

 

Jag begriper att förlagen inte har tid att läsa allt, det vore faktiskt helt orimligt, men att den förlaget anlitar för att läsa bevisligen inte tittat på mer än någon procent i början av manuset, det svider faktiskt (åtminstone tills man slutat vara naiv och inser hur verkligheten nog ser ut).

 

Om lektören läste brottstycken ut resten av dystopimanuset i tron att det utspelar sig vid kusten, så kan jag förstå om hen blev förvirrad.

 

Det finns lärdomar att dra ur det mesta, och här ser jag den att övriga texten på något vis bör spegla början. Man ska nog heller inte tro att följebrevet lusläses av förlagets lektör, i det här fallet uppenbarligen inte. Dyrköpta erfarenheter för den här nybörjaren, men ännu något att lägga till i kompetensbanken för att någon gång (förhoppningsvis) kunna knäcka koden för att skriva ett smashing manus.

måndag 27 mars 2017

Tonen

Flera andra har skrivit inlägg om ton den senaste tiden. Tonen är nästan det jag jobbar allra mest med, så jag kör ett inlägg jag med :)

Jag tycker det är viktigt att tonen håller genom hela texten och det finns vissa knep jag brukar ta till för att lyckas. Musik använder jag mig av allra mest; en särskild spellista för varje projekt, bara att trycka igång och så kan jag nästan känna hur hjärnan ställer in sig på rätt kanal. Med del två i dystopin väntade jag många månader med att redigera, och då var spellistan helt avgörande för tonen.

Det nästan svåraste för mig brukar vara att hitta rätt ton i ett nytt projekt, när det gamla sitter kvar i hjärnan, och allt jag skriver känns som en dålig kopia av det. När jag nu senast skulle byta genre från dystopi till spänning höll jag på att bryta ihop över hur svårt det var att hitta rätt ton. Räddningen blev en speciell låt som sammanfattade hur jag ville att min huvudperson skulle känna (och det är viktigt eftersom jag skriver i jag-form presens).

Mitt största tonrelaterade problem är mitt vanliga jobb. Jag arbetar på en myndighet, och producerar texter hela dagarna som antingen ska vara (1) juridiskt hållbara, eller (2) naturvetenskapliga. Ofta både ock. Detta är inte en helt bra grund att stå på när man försöker skriva skönlitterärt om kvällarna. Även om jag jobbar hårt efter premissen att myndighetsdokument så långt som möjligt ska vara läsbara, för kunden alltså, så smittar kanslisvenskan av sig hela tiden på mitt andra skriv. Ibland läser jag sådant jag flödesskrivit och känner hur det börjar blöda i ögonen av stelheten. Då kommer självhatet och jag förvandlas till plååågad konstnär, och så brukar det lossna. Intressant process det där; att hata sig själv till ett mer avslappnat skrivsätt.

Jag hade några sådana stela stycken i del ett av dystopin, jobbade särskilt med en lite längre miljöbeskrivning som trilskades. Till slut lät jag det vara, tänkte att det får bli som det blir. Lektören lyfte fram just det stycket, kallade det för kliniskt, kärvt, stramt men samtidigt så målande, och jag fick en ny insikt. Det där exakta sättet att uttrycka sig är nog min grej, det är en del av den ton som bara är min, och jag kommer framöver inte att jobba riktigt lika hårt med att förändra det, bara förfina. Få tonen att lysa igenom när jag råkat övergestalta. Det är nästan det värsta, när jag överkompenserar för stela kanslisvenskan, och övergestalar in i absurdum.

Hur tänker ni kring ton, kommer det naturligt eller får fler än jag kämpa lite? Någon som har bra knep för att få till och behålla tonen genom projektet?

torsdag 23 mars 2017

Lösa tankar

Redigerar för fullt och tycker att nya metoden, den med att fokusera på ett kapitel åt gången tills det är färdigt, fungerar väldigt bra. Hinner något mer än ett kapitel på en vecka, och känner inget behov av att stressa iväg. Det tuffar på, så att säga.

Gestaltningspaniken börjar lägga sig. Har läst ett par kapitel av de författare som det tipsades om i kommentarerna, och känner någonstans att de jobbar väldigt olika, att det inte finns något facit, och att det är en ganska skön insikt.

I övrigt händer det inte mycket just nu. Läste ett brandtal av James N. Frey, tillägnat författare, efter ett tips på The Kill Zone Blog. Vet inte om jag håller med om riktigt allt, men där slås faktiskt huvudet på spiken i vissa avseenden.

måndag 20 mars 2017

Kan man skapa en barnkaraktär på ett snyggt sätt?

När barn förekommer i böcker och på film, så tycker jag att det är jobbigt när de skildras som någon typ av accessoar. Det är ibland som om namngivna barnkaraktärer inte är människor utan bara finns där för att vara söta/i vägen/rövas bort/vara jobbiga, etc.

Vi har sett Designated Survivor på Netflix. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den serien, men de har åtminstone en bra story. Och Kiefer. Där figurerar i alla fall en dotter i de första avsnitten, en liten söt och blond karaktär som enligt min åsikt bara existerar för att göra terrorn så mycket mörkare, och jag tycker tyvärr att det blir lite sjaskigt.

Tänker man att en karaktär behöver bli mer mänsklig, skriver till ett barn, och så glömmer man att göra barnet mänskligt?

Egentligen går det här att jämföra med den klassiska "bimbon" (eller en väldigt smart tjej i vissa av Dan Browns böcker) som finns där i bok/på film, av exakt samma anledning . Kanske stör jag mig helt enkelt på människor som inte skildras som just människor, utan som lika gärna kunde bytas ut mot en möbel, eller en stor krukväxt.
 
Det är här jättesvårt tycker jag, och jag inser att i alla mina manus finns inte ett enda barn. Funderar på att skriva in en liten flicka i mitt senaste manus, men ryggar lite då det känns som ett jättestort klavertramp som bara väntar på att bli gjort. Hur har ni andra resonerat när ni skriver, barn eller inte barn? Hur uppfattar ni barnkaraktärer i böcker och på film, vad är okej och vad känns mindre okej? Jag är på allvar intresserad av hur andra ser på det här med barnkaraktärer, varsågoda att diskutera i grupper :-D

lördag 18 mars 2017

Trotsade förkylningen idag.

Ignorerade förkylningen idag och tog till vara på det vackra vädret.

Klämmackor hemma på gården.
Sedan ett besök i pulkbacken nere vid älven. Backen är dubbelt så lång som på bilden, med en rejäl kurva på mitten. Fyraåringen tyckte mamma var lite feg som bromsade när jag fick låna boben :-)


onsdag 15 mars 2017

Gestaltningspanik

Har petat lite i manuset under ett par kvällar, mest för att se om det fungerade för mig att redigera ett kapitel i taget. Har brottats med kapitel ett och tycker att det känns stabilt att jobba så. I stället för att hasta vidare i redigeringen går jag tillbaka till samma stycken flera gånger, och det gör att jag kan fokusera bättre än förut.

Tyvärr uppkom något av en gestaltningspanik. Inte så att jag inte gestaltar, det blir snarare alldeles för mycket av varan, så att texten blir överlastad och lite utan rytm när man läser. Jag tycker det är asjobbigt när det hakar fast under läsningen, jag vill gärna att det skrivna ska kännas sömlöst att läsa.

Nej, för att rädda det här jag tror att jag ska återgå till att vila, och så skulle jag vilja läsa en väl gestaltad bok för vuxna, gärna inom spänning, deckare, eller liknande. Någon som har ett tips på en sådan bok...?

måndag 13 mars 2017

Jag hjärta redigering.

Jag vilar från texten nu när råmanusfasen är över, och sedan börjar redigeringen. Tänk så underbart att få sätta tänderna i ett manus med början, mitt och slut!

När jag redigerar kan det bli nästan hur många rundor som helst, tills jag helt enkelt får nog och bestämmer mig för att manuset är tillräckligt bra. Känslan av att manuset duger sitter långt inne och jag redigerar absurt mycket.

När jag redigerar brukar jag inleda med en genomläsningsrunda, där jag fixar lite småpill *. Sedan hattar jag omkring väldigt mycket, ändrar lite här, kompenserar för ändringen där, och sabbar så helt plötsligt kapitel två. Ändrar kapitel två, och blir då tvungen att fixa slutet, osv osv. Det här tar väldigt mycket tid i anspråk och texten riskerar att aldrig bli färdig.

Den här gången tänkte jag prova på något nytt. Skrivaläsaleva berättade om sin metod, där hon arbetar ordentligt med ett kapitel per vecka, och jag tänkte faktiskt prova på det jag med. Kanske hoppar jag lite för att åtminstone markera i texten var jag behöver kompensera för ändringar, och kanske kör jag mer än ett kapitel någon vecka, men jag tänker att grundtanken är god och att jag ska sikta på att följa den. Målet med det mer strukturerade arbetet är att inte stressa iväg med redigeringen, och att inte behöva ha precis allt i huvudet hela tiden. Här tänker jag fokusera mycket på logik, gestaltning, karaktärer, intrig, stämningar, ton, etc. Jag inbillar mig också att jag kommer att ”känna” texten bättre efter en sådan här genomarbetning, och slipper kanske bläddra så oerhört mycket för att hitta rätt när jag söker något.

Efter hattandet brukar jag köra några strukturerade redigeringsrundor, och jag ser ingen anledning till att göra annorlunda den här gången, efter kapitelarbetet. Så här ungefär brukar jag göra:
  1. En snabb genomläsning (gärna med annat teckensnitt) för att hitta sådana fel som hjärnan bara ser när det går fort. Fascinerande hur många småfel som dyker upp i den här rundan. Brukar nu känna allt starkare hatkärlek till alla de där orden och börjar oftast ärligt talat bli lite less på min text i det här läget.
  2. Läsa på papper med rödpennan i högsta hugg. Detta är vad jag skulle kalla den maniska fasen, och det är även nu hatkärleken till manuset är som allra starkast.
  3. Lägga in ändringar i dokumentet. Stegar mig fram mellan det jag i utskriften markerat med rött, och läser ingenting förutom det som behöver ändras. Börjar känna doften av målgång, och tycker oftast själv att jag är något av ett geni!
  4. Läsa igenom en sista gång på paddan, för att se om allt stämmer. Det ska inte ändras någonting alls under den här genomläsningen om det verkligen inte behövs, och det sätter impulskontrollen på prov.



*Småpill = stavfel, kommatering, meningsuppbyggnad etc.

lördag 11 mars 2017

Verkligheten kan ibland överträffa dikten.

Kollar på Mello för första gången på mycket länge. Alltså, Jon Henrik Fjellgren, jag kan inte annat än bli rörd. Född i Colombia, adopterad till Sverige av en samisk familj, blir renskötare, och så småningom jojkande artist. Det är fint på något vis, när någon blir en så framgångsrik kulturbärare för sitt folk.

Hans story är så speciell, så där så att det kunde utgöra stoff för en roman/biografi, eller en riktigt maffig film. Hollywood borde redan vara på G med en liknande historia, liksom.

Jag gillar den här låten bäst av det han spelat in, den utgör en viktig del av soundtracket till del två i dystopin.

fredag 10 mars 2017

En helg med Korpringarna.

Ser ut att bli en väldigt fin helg, vilken tur då att jag är förkyld. Det blir nog ännu en helg i horisontellt läge, men jag har gott sällskap av boken jag läser just nu. Är 150 sidor in i Odinsbarn (del 1 i Korpringarna) av Siri Pettersen. Hittills känner jag mig lite golvad, herre GUD vilken bok. Under den här skrivpausen hade jag som mål att läsa i någon annan genre än de jag brukar skriva i, och man kan säga att experimentet var lyckat. Känns otroligt lyxigt att jag även har de andra två delarna hemma i bokhyllan!

 

Trevlig helg allesammans!

onsdag 8 mars 2017

Under skrivpaus när jag borde låta manuset vila, men ändå vill peta i texten.

”Pingel int!”

Det ett lokalt uttryck från min hemort i Norrbotten, och något man säger till ett barn som petar på sådant hen inte borde peta på, kanske i en butik eller på besök hemma hos någon.


Ibland önskar jag att någon kunde stå där och vakta på mig, kontrollera så att jag inte slår upp datorn och öppnar dokumentet.

 

Vakten: *Sträng blick när jag närmar mig arbetsplatsen*

Jag: ”Men jag ska bara…”

Vakten: ”Pingel int!”

Jag: *Backar skamsen ut ur kontoret*

 

Jag kan dock tycka att det är trevligt med planlöst petande bland orden, att lite kravlöst fylla igen luckor som behöver tätas. Bara det att jag inte är säker på om det är det bästa för texten eller mig själv att jag gör så. Hittills har jag klarat mig utan vakt, men det tär på självkontrollen.

måndag 6 mars 2017

Vecka 16, 4 419/57 139 ord.

Under veckan producerade jag 4 419 ord, och manuset omfattar nu 57 139 ord totalt.

Jag är faktiskt färdig nu med det första utkastet, det finns story med början, mitt och slut! Nu återstår att faktiskt skriva eländet, skulle jag vilja säga, då det här första utkastet mest är som ett rangligt skelett bestående av handling, men som saknar lite kött på benen. Längtar efter att redigera!

Jag hade räknat med att råmanuset skulle vara runt 50 000 ord, och är glatt överraskad av att det blev lite längre. Kanske beror de "extra" sju tusen orden på att jag skrivit i lugn och ro, utan att rusa iväg mot slutet.

Det blev totalt 47 skrivpass på ca en timme vardera, bara tre av passen har jag suttit längre än så och jag är faktiskt väldigt stolt över bedriften att skriva under kortare stunder än normalt :) Det tog mig 16 veckor att skriva, och då hade jag skrivpaus under 4 veckor i december och januari.

Det färdiga manuset har jag beräknat till att ligga runt 70 000-80 000 ord, då jag tror att en introvert och ganska klaustrofobisk berättelse tjänar på att inte vara särskilt lång. Jag tror helt enkelt att det finns en gräns för hur länge det är njutbart att vara inne i någon annans förvirrade tankegångar.

Nu planerar jag att vara ledig från skriv ett par veckor, läsa böcker och umgås med min familj lite extra.

Hoppas att ni får en fin vecka allesammans.

lördag 4 mars 2017

Sjuk och Twilight.

När mamman är sjuk brukar min familj göra det enda rätta; nämligen att åka bort. Så, denna helg är jag ensam och horisontell. Håller på att se igenom alla Twilightfilmer. Det är väldigt mycket Twilight. På sätt och vis tycker jag att filmerna är lite jobbiga, och kanske beror det på att jag tyckte om böckerna? När jag har det tungt, eller är trött på något vis, då brukar jag läsa YA. Twilightböckerna läste jag under en väldigt tung period, och lyckades faktiskt bli så pass distraherad att jag började må bättre. Så, de där böckerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Trots att jag inte är helsåld på filmerna, så har de några klara kvalitéer. Till exempel är castingen suverän tycker jag (även om folk gnäller på den, I know!) och jag gillar särskilt den där klicken "populära" ungdomar med Anna Kendrick i spetsen. Är det inte lite fint att de (1) faktiskt ser unga ut, och (2) inte är en grupp fotomodeller utan att de helt tydligt är populära pga andra kvalitéer som det ju ofta är i verkliga livet.

Pappan är en annan favorit. Bellas pappa alltså. Gillar hans tystlåtna lite uppgivna pappande.

Där finns, trots glesbygd, inte en enda Hillbilly-kliché. Ovanligt, på gränsen till nyskapande.

Sen så gillar jag skildringen av urbefolkningen, och deras relation till "det övriga samhället". Nu är det inte själva varulvsgrejen som jag menar, utan snarare att de som representerar urbefolkningen förvisso är tydligt just en del av den, det finns en viss spänning mellan dem och de andra invånarna i Forks, men ändå interagerar man med de andra i området på ett naturligt sätt. Som när Jakob och de andra dyker upp på den där stranden i ettan, och ingen reagerar med mer än ett "Hej!" och så hänger man lite tillsammans utan att tillvaron vänds upp och ner.

Hela världen vet vad den amerikanska urbefolkningen har utsatts för och jag tycker det är skönt att se på dem skildras som starka, smarta och en del av samhället.

Fascinerande också att vi svenskar ofta vet mer om den amerikanska urbefolkningen än vår egen. Kanske en stor anledning till att samer och deras relation till andra svenskar ofta skildras väldigt märkligt i svensk populärkultur. Samebyn är ju till exempel inte en fysisk by för samer att bo i, som reservaten i Amerika, utan en ekonomisk förening för renägande, och där de flesta samer inte är medlemmar.

Nog om detta, nu ska jag jobba med mitt manus en stund, i tystnaden. Ha en fortsatt trevlig helg, alla!

onsdag 1 mars 2017

Ett succérecept, samt mycket grå vildmark.

Har lyssnat på en bok som nog måste ses som något av en succé, författaren är debutant och boken har slagit internationellt samt filmatiserats. Skulle tro att boken kan kategoriseras som relationsdrama, eller möjligtvis war fiction.

 

Grejen är den att jag rent objektivt kan säga att hantverket i den här boken inte är det bästa. Bevisföring:

·         Det inleds med en stark prolog, följt av inte mindre än nio kapitel fyllda med infodump. Eventuellt är all den här bakgrunden tänkt att göra berättelsen storslagen, men får bara till följd att den egentliga historien aldrig kommer igång.

·         Berättarrösten är mycket närvarande samt allvetande, and not in a good way. Jag tappar helt den röda tråden under långa stunder när berättarrösten mal på om helt oväsentliga saker.

·         Gestaltningen är så där, mycket tell och lite show.

·         Språket är klyschigt och jag tror inte enbart att det beror på översättningen.

 

Helt enkelt finns där mängder av nybörjar”fel”, och jag frågar mig hur denna bok kunde bli (1) antagen, och (2) en sådan succé. Receptet är ganska tydligt:

·         Miljöerna (särskilt den där det mesta utspelar sig) är fantastiska.

·         Författaren har nördkunskaper om något ganska ovanligt, och där är skildringarna klockrena.

·         Grundidén är toppen, och storyn så pass engagerande att man orkar till slutet trots allt.

·         Slutet i sig är det bästa med hela boken, vilket ju måste vara något av en bedrift.

 

Kanske är det inte svårare än så; har man något att berätta spelar det där andra mindre roll för den vanliga läsaren. Gör man sig själv en otjänst genom att i det närmaste fixera vid det skrivtekniska? Kan det vara så att den breda massan föredrar den här berättade stilen?

 

 

I övrigt har jag varit väldigt långt västerut idag, i en dal mellan fjällen. Så. Mycket. Nysnö. Blev på fullt allvar tvungen att vänta in en man med snöslunga på traktorn för att ta mig upp från ett av mina arbetsstopp. Fotat från min bil:


måndag 27 februari 2017

Vecka 15, 4 260/52 720 ord.

Under veckan producerade jag 4 260 ord, och manuset omfattar 52 720 ord totalt.

Skriver på upploppet, knyter ihop trådar och har ett visst flyt i skrivet. I livet går det rätt trögt, vi vabar igen och jag ser fram emot den dagen vabruari viker hädan.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

söndag 26 februari 2017

Det var fint ute i helgen!

Ute på skogspromenad, bara ett stenkast hemifrån.
Hittade ett stickspår ner till älven, fotade tydligen min egen skugga.
Nysnö, tur att man alltid kan räkna med att skoterleden är körd.
Inne i skogen igen, omgiven av granar.

onsdag 22 februari 2017

Wowad, eller bara förvånad?

Nu när jag skriver på ett spänningsmanus har jag tänkt mycket på vändningar och oväntade händelser. Det skulle gå att i veckor fylla vartenda inlägg här på bloggen med funderingar kring temat, men jag tror att jag ska begränsa mig till att skriva om det bara idag :)

 

Först och främst; ska vändningen vara tydlig för läsaren redan innan den händer, och alltså bara en överraskning för karaktärerna? Eller ska vändningen komma som en överraskning även för läsaren? Vilken typ av vändningar tycker du bäst om?

 

När vändningen är tydlig tillåts läsaren att känna sig lite smart som kom på vad som var på gång redan innan det hände. Jag är faktiskt ganska svag för den här typen av vändningar; där man som läsare lyckas lista ut vad som komma skall, eller att det som händer åtminstone är ett av flera tänkbara scenarior. Tycker även om när det medvetet från författarens sida hela tiden är glasklart för mig som läsare vad som händer, och så får man i stället koncentrera sig helt på vad karaktärerna har tänkt göra med det som de utsätts för. Brasklapp här för att jag trots detta hatar när det blir klichémässiga ”vändningar” eller när det är för enkelt att lista ut vad som är på gång, fast författaren uppenbart försökt vara lite listig för att dölja det.

 

När läsaren blir totalt överraskad, tycker jag att det är helt fantastiskt om vändningen i efterhand känns som det enda tänkbara och att berättelsen inte skulle ha blivit lika bra utan den. Mitt bästa exempel här är Sjätte Sinnet (en film), där det läggs ut ledtrådar genom hela filmen som är så UPPENBARA när man vet hur det ligger till. Jag skulle vilja påstå att även Gone Girl sorterar in här; ledtrådarna finns där när man vet vad man ska leta efter.

 

Det går även att få den här totala överraskningen genom att verkligen göra den till en total överraskning. Man får känslan av att författaren satt sig ner och funderat ut det absolut minst troliga som kan hända, och så gör man så och i princip utan att lägga ut några som helst hintar innan. Jag tycker inte att det här är vare sig särskilt snyggt eller wowande, utan oftast mest bara irriterande. Det bästa exemplet jag kan komma på är filmen From Dusk Till Dawn, (SPOILERALERT NU FÖR DEN SOM INTE VILL VETA HUR DEN VÄNDNINGEN SER UT). Det börjar som ett kidnappningsdrama men när karaktärerna hamnar på en något suspekt bar förvandlas det hela till splattrig vampyrdödaraction. Totalt oväntat. Alltså helt sjukt oväntat. Men i och för sig så hatade jag inte, kanske mest för att det var ett skönt oseriöst avslut på en film som nog kunde blivit ganska obehaglig om de valt att gå al in med kidnappningen.

 

Ett exempel på en bok med totalt oväntad vändning skulle kunna vara Peter Mays Svarthuset (LITEN SPOILERVARNING NU), där jag tycker gåtans lösning är ett enda verkligen?, och där författaren har dolt sina ledtrådar lite väl mycket för läsaren. VÄLDIGT otillfredsställande slut i min mening, då jag som läsare inte haft en chans att lista ut vad som hände. Intressant att den boken vunnit pris, men kanske beror det på att det som inte är slutet faktiskt är rätt bra.

 

I mitt nya manus strävar jag vare sig efter att wowa, eller att förvåna någon med totalt oväntade händelser. Jag siktar i stället på ett utdraget jahaaa-a när läsningen är slut, då jag medvetet är ganska uppenbar med vändningarna åtminstone för den som är en van läsare, och gärna fokuserar på vad karaktärerna ska göra med det som händer. Återstår väl att se om det fungerar.

måndag 20 februari 2017

Vecka 14, 4 348/48 460 ord.

Under veckan producerade jag 4 348 ord och manuset omfattar nu 48 460 ord totalt.

Sett till skrivet har det varit en seg vecka; vi har vabat och firat två födelsedagar, varför det inte funnits mycket tid över.

En stor del av veckans ord hamrades in under ett långt skrivpass på lördagen. Jag lämnades ensam i hemmet och tänkte prova på min gamla ”metod”, mest bara för att se hur det kändes. Och visst, jag fick ner en hel massa läsbar text, hoppade framåt och började författa slutet, och kände mig allmänt lyckad sett till skrivet. MEN det är inte särskilt uppbyggligt att skriva länge, inte äta, inte pausa och känna sig som en urvriden disktrasa efteråt. Så, man kan säga att experimentet fungerade; jag kommer helt klart att gå tillbaka till att skriva korta pass så att kroppen och hjärnan far väl av skrivet. Får jag en möjlighet att skriva längre  pass under helgen ska jag se till att pausa ordentligt.

Nedan min arbetsplats. Himla blommigt och gulligt, med tanke på det skruvade och mörka som kommer ur mina tangenttryck.





onsdag 15 februari 2017

I need a hero!

Den senaste tiden har jag hört filmen Matrix användas som exempel för att åskådliggöra olika dramaturgiska metoder. Bara för att se om det stämmer (och för att jag gillade filmerna när de kom för länge sedan) så såg vi igenom trilogin under helgen. Jag tycker att de fortfarande håller, klockren Hero´s Journey, men det var faktiskt återseendet av karaktären Trinity som kändes allra bäst.

Spoilervarning utfärdas härmed för resten av det här inlägget, både vad gäller Matrix-trilogin och en del andra filmer, tvserier och böcker.

Trinity är den kvinnliga hjälte som för mig fördärvat de allra flesta andra försök till att skapa en sådan. Hon finns där för att sidekicka med Neo, och för att leda honom rätt på vägen, men utan att hon själv försvinner på kuppen. Hon glider omkring i tillvaron och är allmänt awesome, jag kan till och med förlåta den där slimmade jumpsuiten faktiskt. De är kraftigt kära i varandra, Trinity och Neo, men här lyckas filmskaparna vända på könsrollerna då det nog är Neo som har den där puppy-eye-uppsynen när han ser på henne, snarare än att Trinity dyrkar marken han går på.

Vart vill jag komma nu? Kanske till att kvinnliga hjältar inte brukar vara på det här viset på tv eller i böcker. Trinity går omkring och duger i största allmänhet, behöver inte förändra sig för Neos skull, och befinner sig i något som liknar ett jämlikt förhållande tillsammans med hjälten (som faktiskt är mer vilse än vad hon är under stora delar av filmerna).

Finns det fler såna här kvinnliga karaktärer? Bond-brudar går tvärbort för mig, likadant med de kvinnliga karaktärer som Dan Brown eller liknande författare skapat mest för att hjälten ska ha någon vacker att mansplaina saker för. Jag lade hjärnan i djupa veck och kom fram till följande lista med hyfsat coola kvinnliga hjältar:

  • Sarah Connor, i Terminator-filmerna. Åtminstone efter det att hon blivit "upplärd" av den där tidsresenären. Men, in all fairness, så blev ju även tex Luke Skywalker upplärd av en manlig karaktär innan han axlade hjälterollen. Ingen har försökt ta ifrån Luke något bara därför, så varför skulle Sarah behandlas annorlunda och förminskas bara för att hon är tjej...?
  • Ellen Ripley från Alien. Länge sedan jag såg, men jag vill minnas att hon är rätt tuff.
  • The Bride, från Kill Bill vol 1 och 2. Den där revansch-grejen vet jag inte om jag gillar egentligen, och jag misstänker att en hel generation män fick en konstig hang-up på gul spandex tack vare de här filmerna. Känns som om hon finns till som karaktär mycket för att tilltala en manliga publik, tycker jag. Men fortfarande en väldigt ovanlig kvinnlig karaktär.
  • Yu Shu Lien, Michelle Yeohs rollfigur i Crouching Tiger Hidden Dragon. Intressant att denna kvinna spelade bond-brud året innan hon tog tag i den här mer uthärdliga hjälterollen.
  • Lagertha i Vikings. Spelas av Katheryn Winnick som är lite bättre på kampsport än de allra flesta. Jag tycker det är så skönt att se en kvinna på tv som helt trovärdigt kan slåss lika bra som männen och kvinnorna hon ställs emot.
  • Eowyn som i Sagan om Konungens Återkomst (väl?) yttrar de magiska orden "I am no man". Synd bara att filmskaparna inte hade vett om att ta med hela talet jag vill minnas att hon kör i den version av boken där den svenska översättaren inte tagit sig friheten att översätta bort kvinnornas bedrifter och betydelse.
  • Brienne of Tarth från Game of Thrones. Har hört uttryckas att hon inte "räknas" eftersom hennes karaktär "imiterar en manlig hjälte". Ursäkta mig, men är det vad en kvinnlig karaktär gör om hon kör sin grej och behåller kläderna på? Har inte läst böckerna, men tv-Brienne är en hyfsat komplex karaktär tycker jag, som lyckas följa sitt hjärta och göra sin grej, samtidigt som hon är sårbar. (Och iiiiiiiii, vilken säsong av GoT jag skulle tro väntar i vår/sommar; nästan bara brudar kvar som maktfaktorer nu, kanske en naturlig följd av att all men must die?)
Utom tävlan finns Merida från Modig. Hon bryter mot den tröttaste Disneyprinsess-klichén av dem alla (den om att prinsessanmåstegiftasigförattblilycklig) när hon spänner bågen och ba: "I´ll be shooting for my own hand!". Tack snälla Disney för detta ögonblick.

Uppdatering: Bara Hittepå påminner om att jag glömt Hermione. Hermione Granger borde legat överst på listan som den eventuellt coolaste kvinnliga karaktären genom tiderna. Inser att jag även glömde Katniss. Oförlåtligt.

måndag 13 februari 2017

Vecka 13, 2 420/44 112 ord.

Under veckan som gick producerade jag 2 420 ord, och manuset omfattar nu 44 112 ord totalt.

Det blev inte mycket gjort under veckan, vare sig med manuset eller något annat. Mannen var bortrest, jag hittade ingen tid till att sitta med texten, och hade dessutom förlagt all lust till att skriva i en mörk vrå någonstans.

Under helgen var fyraåringen mer än lovligt febrig. Det är alltid jobbigt när liten är sjuk, men det passade mig ändå helt perfekt att ägna tid åt att mysa i soffan. Vi kollade på youtube en hel del, och mest av allt på musikvideos.

Barnet gillar den här, och jag kan inte annat än imponeras av att så många människor nördade ihop så totalt! (Vi gillar Mulan-tjejen mest; ”Mamma, flickan kan dansa!”)

Jag tittade på den här ganska många gånger. Barnet tycker den är helt okej fast det inte är någon som sjunger, och jag älskar den. Vore jag filmskapare skulle jag se till att genast ordna en mycket svulstig kärleksscen och smacka in den här versionen av Take on Me som filmmusik! (Hittade den efter ett tips hos Amanda Hellberg.)

Tidigare nördade vi ihop över den här. Mannen, som är trummis, klarade mugg-grejen med en gång. För mig, som inte är trummis, tog det (ehem) något längre tid, men jag kunde åtminstone sjunga sången. Fyraåringen var omväxlande upprymd och förbannad hela kvällen. Efter mycket övande klarar jag nu av att sjunga och takta med mugg, samtidigt. Känner mig märkligt nöjd och stolt över det.

Nog om detta, jag hoppas intresseklubben antecknade, och så kör vi igång en ny vecka!

söndag 12 februari 2017

Dagens aktivitet.

Skejtade några kilometer, utan att dö astmadöden.
När jag kom hem:
"Är du redan hemma!?"
Och inte i betydelsen att jag åkt fort, utan att jag måste åkt kort. Svärord.

fredag 10 februari 2017

Idag spelar jag på gråtfiolen. Det låter skit.

Känner mig lite låg just nu, som om jag inte kan formulera mig och att det jag gestaltar faller platt. Läser mitt gamla lektörsutlåtande om dystopin, blir upplyft i några sekunder, men tänker sedan att jag aldrig kommer att kunna skriva så igen. Någonsin. Det är sannerligen en känslomässig berg-och-dalbana, det här skrivandet. Tur ändå att jag älskar mitt nya manus, även om dagsformen är skit så tror jag på helheten.

Spelar Roll up your sleeves med Meg Mac på repeat i lurarna. Dels för min egen skull, men även för att få till rätt känsla inom mig när jag skriver. Min stackars huvudperson har det jobbigt igen (påverkar möjligtvis mitt eget känsloläge), jag vill få till en känsla av att hon ändå behåller fattningen och lyckas hålla näsan ovanför vattenytan, och den låten summerar känslostämningen jag vill åt.

Tror det blir vila hela helgen, skulle mest av allt vilja dra en filt över mig, äta praliner och se någon film med gott om plats för att snyfta. Låter uppbyggligt, eller hur?

Skulle som alternativ kunna tänka mig manisk skrivhelg, mest för att jag tagit det lugnt väldigt länge och skulle vilja prova om det funkar att jobba intensivt ett par dagar, bara jag ger mig själv återhämtning mellan skrivpassen.

Hoppas att ni har det bra allesammans, så hörs vi till veckan!

onsdag 8 februari 2017

Att hålla det man lovar, men vad lovade man egentligen...?

Inför arbetet med mitt nya manus tänkte jag mig att det skulle finnas inslag av skräck, fokuserat på en persons subjektiva upplevelse av det som skrämmer. Fick tipset att läsa Caroline Erikssons ”De Försvunna”, och här kommer ett resonemang kring att hålla det man lovar, baserat på den boken. Läs inte vidare om du inte vill ha spoilers.

 

 

 

 

 

 

Jag menar det, sluta läs om du inte vill veta något om De Försvunna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till att börja med måste jag säga att jag är ett stort fan av Caroline Eriksson, både som poddpratare och författare. Hon ska inte behöva klä skott för hela kontrakt-med-läsaren-grejen, men jag känner väl någonstans att det är okej att använda hennes bok som exempel då det inte känns som att sparka neråt, om ni förstår hur jag menar (det här är en av anledningarna till att jag inte recenserar böcker här på bloggen; jag är så sjukt obekväm med att kritisera begåvade människors verk).

 

Jag lyssnade på De Försvunna under en lång bilresa, och var så pass fängslad att jag körde omvägar vid resans mål bara för att få lyssna färdigt. Tyvärr gillade jag inte slutet. Första tre fjärdedelarna av boken tyckte jag verkligen om, känslan av klaustrofobi och annalkande katastrof är riktigt skickligt utmejslad. Kanske är det till och med så att katastrofen redan inträffat, man sitter där och är inte alls säker, och sammantaget blir läsupplevelsen riktigt bra. Bara det att slutet innebär en vändning som blir lite väl oväntad för min smak. Här har du klaustrofobi de luxe, men så förklaras allt och rullas ut, varpå scenariot förvandlas till ett kidnappningsdrama. Jag kände mig snuvad på konfekten med den upplösningen.

 

Kanske är det jag som är kinkig, en bok kan kanske gå över i en annan stämning och känsla utan att läsupplevelsen förtas?

 

Oavsett vad man tycker om slut som sticker ut från övriga texten, så uppkommer en viktig fråga här: Hur viktigt är kontraktet med läsaren?

 

Skitviktigt skulle jag vilja säga. Grejen är kanske att kontraktet ser olika ut beroende på läsarens förväntningar, och hur ska en författare kunna parera för det? Jag antar att det finns många som gillade slutet på De Försvunna, som förväntade sig att det skulle komma loss lite efter en lång introvert bild up, och som bara kände ÄNTLIGEN när det sedan hände.

 

Jag upplever att upplösningen i spänningsromaner tenderar att bli lite summariska, alternativt att man byter genre och går över till att bli en thriller. Men det kanske ska vara så, att läsare av spänningsromaner normalt sett förväntar sig ett actionladdat slut? Är mycket nyfiken på svaret till den senaste frågan, och är rätt så rökt med mitt nya manus om svaret är ”ja” :-D