måndag 16 november 2020

Vecka 6. Status Quo. Igen.

Finhösten övergick i slaskhöst. Det är grått och rått och allmänt trist. Vi renoverar, jag skriver inte ett skit, men läser en del om tiden förhalvlängesedan. Tänker mycket på manuset. Jävla Covid håller oss allesammans som gisslan, och jag är väldigt tacksam över att bo i mitt lilla trygga hörn av världen.

Det var bara det, idag, den 16 november, i nådens år 2020. 

tisdag 10 november 2020

Vecka 5. Status Quo.

Har inte producerat ett enda tecken den senaste veckan, pga renoverar. Är så less på att spackla, slipa spackel, köpa mer spackel, etc, så jag bryter snart ihop. Än en gång känner jag djup tacksamhet över att vi köpte oss tid genom att anlita byggare till att göra själva byggandet.

Men, trots skrivtorkan har jag lagt en del tid på att läsa/göra research. Oerhört lustfyllt, och dessutom absolut nödvändigt då nya manuset utspelar sig under den välkända tidsperioden förhalvlängesedan. Även om det inte finns så många kvar längre som faktiskt minns hur det var back in the days, så känns det viktigt att få det mesta rätt. Framför allt gör hyfsat korrekta historiska fakta att det märks mindre när man verkligen skarvar och hittar på.

För övrigt är det finhöst, fast vi är inne i november. Normalt skulle det varit snö och svinkallt, men nu har snön tinat bort, temperaturen ligger kring nollan och igår var det nästan dagsljus ute vid lunchtid.





söndag 1 november 2020

Vecka 4. 9105 ord/50612 tecken. 37 sidor.

Under veckan producerade jag 1190 ord under ett enda pass nu på söndagkväll. Det ligger något under målet om 1400 ord per vecka, men till mitt försvar har jag spacklat som en jävla dåre på varenda ledig stund den här veckan. Vi insåg att vi inte vill fira jul med en säng i köket och alla kläder i vardagsrummet, så det är bara att stå på lite med renoveringen. Men, trots att det inte blir någon jätteproduktion så tänker jag bra under tiden som jag jobbar med händerna, och har löst ett par problem med manuset. Det var länge sedan som jag skrev i tredje person och med flera perspektiv, så det finns en del att fundera ut.

söndag 25 oktober 2020

Vecka 3. 7915 ord/43982 tecken. 32 sidor.

En bra skrivvecka, trots renovering. Klämde ur mig 3400 ord under fem pass, varav två pass ägnades åt redigering. Början är svårt och viktig, och jag vill etablera mina tre berättande karaktärer, lite om deras drivkrafter och mål, samt vad som hindrar dem från att nå målen. Dessutom ska miljön sättas (utan infodump), och eftersom jag skriver om den välkända tidsåldern förhalvlängesendan, är det även viktigt med tidsmarkörer (även det utan infodump).

I övrigt spacklar jag stenväggar. Jag tycker inte om att spackla, men lyssnar på ljudbok under tiden så det blir uthärdligt. Halkade av en slump in på Johan Theorins Ölandsböcker, lyssnar just nu på tvåan, Nattfåk, och tycker verkligen om, trots att jag är lite halvless på deckare. Men, det här är deckare de-luxe, ganska lite av hwodunnit, och mer mystik och stämningar.

söndag 18 oktober 2020

Vecka 2. 4515 ord/25045 tecken. 18sidor.

Under denna vecka blev det 1072 ord skrivna, under ett enda pass nu på söndagkväll. Det är något mindre än målet om 1400 ord per vecka, men med tanke på att vi renoveeerar* är det ett smärre mirakel att det blev något skrivet över huvud taget. Ägnar den mesta fritiden åt att klösa tapeter från väggarna, eller att dammsuga upp spån. Är evigt tacksam att vi köper oss tid genom att låta byggare fixa byggandet, eventuellt skulle det ha tagit till nästa höst att bli färdiga om vi skulle göra allt själva.

*Tycker det känns lite pretto att prata om renovering av hemmet, därav tre e:n. Oklart varför det känns som ett pretto-ord? Kanske för att renoverandet får mig att vara som alla andra...? Analyze that, liksom.

söndag 11 oktober 2020

Vecka 1. 3443 ord/19075 tecken. 14 sidor.

Hej igen, efter lång tids bortavaro. Hade tänkt skrota den här bloggen, mest för att det tog jättemycket energi, och jag gissar att den enda läsaren jag har kvar här är jag själv. Men, istället för att skrota tänker jag använda bloggen som skrivdagbok en tid framöver, då jag nu håller på att klämma ur mig ett råmanus. Har inte orkat skriva på mer än ett halvår pga studier, refuseringskoma, allmän Corona-depp, etc, och kände att jag behövde skrivpeppa mig själv medelst blogg.

Lyssnade på The Bestseller Experiment, och där har dom en ny utmaning att skriva 200 ord om dagen, varje dag. Nu är jag inte typen som skriver varje dag, men några kvällar varje vecka vill jag jobba på projektet, och jag tänker att ett helt uppnåeligt mål borde vara poddens 1400 ord per vecka. Jag brukar normalt sett kunna få ur mig typ 5000 ord på en vecka under råmanusfasen, men har insett att höghastighetsskriv inte är helt tokoptimerat. Så, tänkte ta det lite lugnt den här gången.

Inleder skrivperioden starkt med att renoveeera sovrummet, med start nästa vecka, så jag gissar att det blir låg aktivitet på skrivfronten ett tag framöver. Måste tex bruka milt våld för att över huvud taget ta mig in i kontoret, som just nu är fullt av kläder pga bygger garderob.

fredag 13 december 2019

Detta har hänt.


När jag bloggade senast höll jag på att bearbeta ett gammalt spänningsmanus, och jag väntade fortfarande på svar från två förlag angående dystopin jag skrivit för unga vuxna. Väntan skulle fortsätta, visade det sig, och det var först mot slutet av juni som besked kom. Det blev ett kort standardsvar med personlig touch från det ena förlaget, och från det förlag som visat större intresse och velat se en omskrivning kom några rader av typen ”it´s not you, it´s us, and also you, but us too.” Men, det skulle visa sig just då att förlagets ”dessvärre” inte var svenska språkets fulaste ord. Det var istället ”tumör” och ”malign”. En av de allra närmaste fick en obehaglig diagnos, och man kan väl säga att manus och förlag helt plötsligt spelade en försvinnande liten roll i livet.

Ibland läser man om hur människor beskriver jobbiga besked med en känsla av att de faller och faller, utan att nå botten. Så kändes juni för mig, och till slut hade jag en helg helt ensam när jag valde att grotta ner mig i spänningsmanuset, jag skrev det helt färdigt, och gick även milslånga promenader för att försöka få hjärnan att sluta spinna runt på högvarv dygnet runt. Skickade in spänningsmanuset och gick på semester.

Semester. Var väl bara medium avspänd, men det var nu det vände lite kan man säga. Kom in på flera utbildningar jag sökt, men valde till slut att tacka ja till Litteraturvetenskap A, på heldistans mot LTU. Nu fick jag dessutom nya favoritord i svenska språket, som till exempel ”inkapslad” och ”behandlingsbar”. Hösten kom och med den även en stor portion tillförsikt.

Nu då, när årsskiftet närmar sig? Ja, jag har jobbat 60% under hösten, är hemma två dagar per vecka för att plugga (skulle behöva det dubbla, men varför sova, liksom?) och jobbar tre. Jag rekommenderar inte att försöka täcka upp för två heltider på 60%, men på grund av vakanser är det så det ser ut. Men, som Elsa sjunger, så är det bara att ”let it go” när man inte hinner all skit man borde på jobbet, finns ingen mening med att jobba ihjäl sig. Det är för övrigt ljuvligt att plugga, känner att det ger vansinnigt mycket till det egna skrivandet, och jag undrar varför jag inte har gjort det här mycket tidigare?

Tumören är strålad till döds i dagarna, och just nu är favoritorden ”botande behandling”.

Spänningsmanuset då? Tja, jag har fått någon standardrefus, ett par refuser som varit rätt så trevliga, och så väntar jag på svar från två förlag. Det ena förlaget har läst i ett halvår. Man kan säga att det är precis som vanligt alltså; jag väntar på förlagssvar. Hoppas någon vill ge ut det här lilla stycket halvmodern gotik, det blev liksom så att jag gick ifrån spänningsgenren lite, och skrev det jag helst läser i stället. Resultatet blev tydligen en liten, märklig och halvläskig gotisk roman. Inte så himla jättetrendigt kanske, men det kanske kan bli?

I januari skrev jag i ett inlägg om att jag under det här året skulle försöka skriva roman med någon typ av lugn i kroppen. Det har jag verkligen efterlevt. På grund av akut tidsbrist har jag under hösten klämt ur mig endast 41 sidor i mitt projekt som utspelar sig i den välbekanta tidsepoken Förlängesedan. Normalt skulle en skrivhöst inneburit ett helt råmanus. Det intressanta är att den här enorma mängden tid som läggs till att fundera över manuset mellan skrivpassen, har gjort att det som kommer ut blir nästan precis så som jag vill ha det, på en gång.

Nästa år då? Jag kommer att fortsätta varva jobbet med plugg, och avser även att skriva färdigt mitt historiska projekt. Vill väldigt gärna vara helt klar till nästa årsskifte. Vet inte hur det blir med bloggandet, återkommer kanske lite sporadiskt då jag saknar att hänga här.

Insåg för övrigt att vi går in i 20-talet nu. Känns oerhört spännande, vad månde bliva av detta årtionde?

 

 

tisdag 2 april 2019

Vi ses!

Bloggen går på sparlåga, och då jag inte är ett fan av att göra saker halvhjärtat tar jag paus. Finns på Instagram som @annikalenali och där uppdaterar jag betydligt oftare. I tidernas begynnelse använde jag den här bloggen på liknande sätt; knäppte en bild och skrev ett par ord till, mest för att hålla igång hjärnan under föräldraledigheten.

Jag kommer så klart att fortsätta läsa era bloggar. Ha det så fint allesammans!


söndag 31 mars 2019

Det är så kul att skriva om, och så jobbigt på samma gång. Men mest kul.

Jag älskar att bearbeta text. På riktigt, jag redigerar mycket heller än skriver nytt.

Just nu gör jag en helomvandling av mitt gamla spänningsmanus; skriver lite nytt, skriver om, förtydligar och stryker. Klipper och klistrar vilt ur den gamla texten, och minns konstigt nog vad som står i de gamla kapitlen och vilka stycken och kapitel som kommunicerar med varandra, som någon typ av mänskligt Scrivener. Kanske blir det så när man arbetat igenom en text ca en miljard gånger?

Det är så kul och så jobbigt på samma gång det här. Men mest kul.


tisdag 26 mars 2019

Om utgivning. Och en fisk.

Att som icke utgiven interagera med ett förlag är ungefär som att gå i typ åttan och vara kär i någon en knappt känner. Man vågar nästan inte kontakta vederbörande, väljer sina ord på guldvåg, men varför svarar dom inte?!?, vad menade dom egentligen med den där formuleringen?, etc etc. Rätt påfrestande och kul på samma gång. Idag fick jag frågan om varför jag inte ger ut själv, och svaret är kilometerlångt.

Dels handlar det om att jag någonstans vill ha bekräftelsen av att bli antagen. Jag har ingen utbildning i litterärt skapande, utan har fått min skolning i att skriva korrekt naturvetenskaplig och juridisk text på universitetet. Vad gäller det skönlitterära är jag helt självlärd, och jag skulle älska grupparbetet i att arbeta med min text på ett traditionellt förlag. Det här med förlaget handlar nog även lite om en barndomsdröm.

Dels handlar det om ekonomi. Jag har liksom inte pengar att pytsa in i hybrid- eller egenutgivning. Ibland tänker jag att en borde sinnesundersökas som väljer att bo här i Låglöneland, men även om livet i inlandet må vara en ekonomiskt dålig affär, så vägs det upp av tiden och lugnet, utrymmet att vistas i sin egen lilla bubbla utan några störande yttre element. I love it.

Dels är jag inte typen som har ett lager av böcker hemma i garaget (och det beror inte enbart på att mitt garage mest av allt liknar ett skevt skjul i akut behov av renovering). Tror att utmattningen och stressen skulle skjuta genom alla barriärer om jag försökte hantera distribution av mina egna fysiska böcker i någon större utsträckning, och jag tänker att det är en flaskhals jag inte vill fastna i och att min energi går att använda till annat.

Skulle det helt skita sig med förlagen så inväntar jag den digitala revolutionen, och ger ut digitalt. Redaktör, korr, och formgivning av omslag känns ändå överkomligt att köpa sig. Undrar om den digitala revolutionen kommer till vårt avlånga land under det här århundradet?

Personligen föredrar jag dock böcker av papper, eller ljudböcker. Är något av en bakåtsträvare i vissa avseenden, och min inställning till böcker speglas i min inställning till flugfiske (bear with me här, är som tidigare nämnts en nörd i vissa avseenden, vilket även gäller fiske). Jag gillar inbundna böcker, gärna med losstagbart pappersomslag, och det motsvaras i fiskevärlden av att mitt flugspö är hela tio fot långt, stenhårt, och att jag gärna fiskar med torrfluga. Att läsa på platta är för mig ungefär lika avkopplande och mysigt som att fiska med ett superflexigt kort flugspö där jag knytt fast en astung sjunkande nymf.

Bland moderna fiskande män på valfri älvssträcka är det mycket underhållande att jag föredrar att fiska torrt. För ett antal år sedan var jag och min fina kompis K på fiskeresa i Ammarnäs, och en man från Tjeckien närmade sig försiktigt kuriositeten ”Kvinna i vadarbyxor”. Han tittar med skeptiskt ansiktsuttryck på mig. Sedan ut på vattnet. Sedan på mig igen. Min kompis lägger huvudet på sned och undrar med en blick om hon behöver komma till undsättning. Jag skakar försiktigt på huvudet. Moderna fiskande män är hänsynsfulla varelser.
Tjeck: ”The water is too hot, you need sinking fly.”
Jag: “Wait and see.” (Menar: ’Håll käften gubbe’, men ler ändå överseende.)
Tjeck: ”You are insane.” Halkar iväg på stenarna.
Jag, fem minuter senare. Observera vargflinet:

Fotograf: Min kompis K (som givetvis äger bilden). Harren tillagades sedan, då jag även är en bakåtsträvare i det att jag inte tror på catch and release, och således slutar fiska när jag fått upp middagsmat. Gillar även att jag har nagellack ute i vildmarken. Det är viktigt att hålla på stilen, sin kvinnlighet, etc.

måndag 25 mars 2019

Dagens jobbkalender.

Det är inte själva idén - det är att inte förstöra den med sitt jä-la skrivande.



tisdag 19 mars 2019

Tillbaka. Eller; att göra en något förvirrad upptäkt.

Det har ärligt talat varit så där kul den senaste tiden, har varit sjukskriven på deltid en månad och det känns lite bättre nu, men ärligt talat så behöver jag komma bort från min arbetsplats - eller åtminstone jobba mindre. Imorgon går jag upp på min ordinarie deltid så att säga, som är 90%. Får se hur det går.

Men, nog om detta, arbetet är kort och gott en bi*ch.

Har manuset inne hos förlaget igen, och i vanlig ordning väntar jag. Känns som om jag inte gjort annat det senaste året. Under tiden roar jag mig med att skriva om mitt "gamla" spänningsmanus; samma karaktärer och miljöer, samma grundstory, men en helt ny "ytlig" story skulle man kunna säga. Mindre mord och mer psykologi. Skitkul faktiskt, och även ganska påfrestande att möblera om i textmassan (Elin skriver om det här, finns ingen mening med att upprepa det hon säger om processen :-)

Det jag skulle komma till EGENTLIGEN är att jag har gjort en upptäkt. Tadaaa, liksom. Detta är en långsökt spaning, men bear with me. Såg i alla fall igenom Game of Thrones för nåt halvår sedan, och i senaste säsongen satt en liten rödhårig typ och sjöng. Misstänkt lik Ed Sheeran, och google sade att det var så. Jag har inte lyssnat på honom tidigare, det är inte riktigt min musiksmak, men jag hittade några låtar på Spotify som fastnade i spellistan till senaste projektet. De låtar jag gillade hade en sak gemensamt, nämligen ett EXTREMT irriterande element. Tex Shape of you och det där enerverande o-i-o-i-o-i-o-i, eller Give me love då det bara bräks mamammamai i all evinnerlighet. Ungefär som Rihanna (tror jag att det stavas) och hennes Umbrella-ella-ella.

Det är här min upptäckt kommer (ev sist på bollen); går det där irriterande och framgångsrika elementet att överföras till böcker? Jag tänker mig att en bok som innehåller någon liten sak som träffar en mycket tydlig nerv och irriterar lagom mycket, kan det vara något bra? Kommer inte på något bra exempel, men ska fasen jobba på att etablera en mycket liten subtil irriterande obalans i mitt pågående manusprojekt, och låta den där obalansen löpa som en röd tråd till upplösningen. Låter nog lite flummigt, men jag har kommit på hur jag ska göra. Hehe, liksom.

Hoppas ni har det gött allesammans. Här vräker solen ner på oss från en klarblå himmel, snön är dessutom kritvit och jag lyckads bli röd om kinderna när jag var ute på evighetslång promenad så här på sista sjukskrivningsdagen.



Dagens skoterspår.

Dagens spann.

onsdag 13 februari 2019

Bearbetar både det ena och det andra.

Har jobbat en del med manuset, tänkt, skrivit nytt, flyttat omkring stycken, strukit. Det är så roligt den här gången, därför att jag håller med om det allra mesta som står i lektörsutlåtanden. Förra gången det här hände, med spänningsmanuset, var det också roligt att bearbeta, men det hade en något besk bismak. Då var det en stor grej i utlåtandet som jag inte kunde genomföra och fortfarande känna något alls inför mitt manus, så jag avstod och det vet vi ju hur det gick sedan. Den här gången känns i princip allt helt rätt och då är det ju bara kul. Man kan väl säga att den som gett kommentarerna om dystopin är överens med mig om vad som är grejen med manuset.

I övrigt är det så där. Mitt jobb håller på att ta kål på mig, och jag är hemma ett par dagar nu då det är svårt att jobba med huvudvärk och allmänt sönderstressad hjärna. Enda gången jag känner någon typ av ro är när jag skriver (eller när sexåringen vill mysa). Tyvärr blir det inte direkt Augustpris-standard  (obs ironi, har ej hybris) på det jag får ur mig just nu, men jag petar lite i manuset ändå, mest för att det är kul och för att hjärnan mår bra av att vila i att jag har fokus på en grej, och den slipper ploppa omkring och tänka på två miljarder saker samtidigt.

Nå väl, jag tänker inte ta död på mig själv för ett jobb. Överväger faktiskt att säga upp mig, på vinst och förlust. Förlust, mest troligt, det haglar inte direkt jobb här i Sorsele. Men, i skön Scarlett O´Hara stil får jag väl bara tänka att det oroar jag mig för en annan dag. Fiddle-dee-dee, liksom.

onsdag 6 februari 2019

Norr- och västerbottniska ord, samisk edition.

Idag är det samernas nationaldag, och jag tänker att det nog inte finns en bättre dag till att titta lite på de samiska ord som finns i min dialekt. För det var ju så att samiskan och bonnskan hade utbyte av varandra, på den tiden jag brukar kalla ”förlängesedan”. Nybyggare och samer levde inte åtskilda av tydliga gränser, åtminstone inte i den del av skogssamelandet där jag växte upp, och detta oavsett vad staten och vissa mindre trevliga grupperingar velat få det till genom tiderna.

Vill påpeka här att min dialekt är lite av en soppa då jag flyttat omkring i norrlänen, har bott i norr och söder, vid kusten och uppe mot fjället. Någon sa att jag låter som en västerbottning med talfel, och jag tänker att det är rätt så spot on. Det jag vill komma till är att det inte är helt glasklart vilket samiskt språk mina dialektala ord kommer ifrån. För många år sedan hade jag en klient här på jobbet, han var äldre och pratade ganska bred Arjeplogsdialekt. Då jag är dialektnörd så pratar jag också gärna dialekt om jag träffar någon som kan, och när vi nu dessutom pratade om ett halvjobbigt ärende så kändes det bra att bre på lite. Mannen mittemot tittade upp och var med ens mjuk i blicken. ”Du använder en del pitesamiska ord, kan du prata det?” Och det kan jag ju inte, det är inte ens nära, men det var lite kul att jag använde pitesamiska ord, när jag vuxit upp i det umesamiska språkområdet. Jag gissar (utan att veta) att människor som bott i gränstrakterna (som vissa delar av min familj) helt enkelt färgats i dialekten från båda hållen. Jag gissar också (utan att veta) att många av orden är gemensamma i flera av de samiska språken.

Har fått låna en pitesamisk ordbok av bästa Å, och här kommer några av de ord ur den som jag använder, eller åtminstone skulle kunna använda om tillfälle uppstod. Gissar, som sagt, att flera av orden även förekommer i umesamiskan.

Suohpan – den samiska motsvarigheten till lasso (men kastas annorlunda). Vi säger ”schwopp”, om allt som har med kast att göra, och lasson kallar vi schwoppen. Om jag ska kasta ihop en matsäck och sedan åka iväg, så säger jag  ”Jag ska bara schwopp ihop en matsäck så kan vi åka sen”. Suohpan är nordsamiska, i den pitesamiska ordboken finns det som suohppa, och är substantiv för en vaja som överger sin nyfödda kalv. Rätt logiskt; hon kastar kalven.

Luobbal – (subst) lugnt vatten, utvidgning i bäck. Vi säger ”låbble” och för mig kan det även betyda den lugna lilla runda avsnörningen av en sjö innan ett utlopp.

Njárrga – udde. Mina föräldrar har sin stuga i Sargejaur njarg, och jag skulle säga att njarg då betyder det som är allra innerst i en sjö, bakom udden. Där jag bor nu säger en del njarge om just den delen av sjön.

Siddar – (subst) regnstänk, men jag har hört det som ”he sidder”, i.e. ”det duggregnar”. Här har man verbat in det samiska substantivet i bonnskan.

Áhkka – Mormor, farmor, nära äldre kvinnlig släkting. (Även ”Gudinna”, läser jag i ordboken. Klockrent, eller hur?)

Valjes – (adj attr) riklig, gott om. Jag har hört det som ”he valjes”, ungefär att ”det strömmar”, eller ”det väller fram”, om det finns mycket av tex mat, pengar, eller något annat. Alltid menat på ett positivt sätt.

Suovas – rökt kött. Suovasbärrgo i ordlistan, men jag har bara hört det som suovas.

Ráhkko –  (subst) nätfiske under isen. Ráhkostit – (verb) fiska med nät under isen.  Vi säger att ”vi ra-ack”, och vi använder en rackhäst till ändamålet för att kunna få ut nätet mellan hålen i isen.

Skráhpot – (verb) skrapa. Vi säger att ”he gå skräuft” när något håller på att ta slut. Ofta om mat. Och det är ju inte jättelångsökt att det har sitt ursprung i att man skrapar – skráhpot – ihop det sista. Här i Västerbotten säger dom att det är ”skrypt” om samma företeelse, och jag förstår att det är en vanlig dialektal form. (Här får gärna en språkforskare hoppa in och säga sitt :-)

Riehpen – rököppning i kåtan. Vi säger ”reppen”.

Klubbádak - g – (subst) snö som fastnar under skidorna. Vi säger ”klåbba” om samma fenomen, och ”klåbbföre” om själva skidföret, och ”klåbbsnö” om kramsnö i största allmänhet. Gissar att den som är lite fin i kanten stavar ordet ”klobba”, men jag föredrar det med å :-)


På bilden: en av två fantastiska kuddar som finns i foajén här på jobbet, stilfullt på en samisk förvaltningskommun. Ursprunget är en mansdräkt och en kvinnodräkt.



torsdag 31 januari 2019

När ”dessvärre” är det fulaste ordet.

För ett par veckor sedan damp ett meddelande från förlaget ner i mailkorgen. Meddelandet innehöll i korthet:
- en del ros
- ett ”dessvärre”
- ett lektörsutlåtande.

De läser gärna manuset igen om jag väljer att skriva om, och det känns som om jag har varit här förut. Liksom.

Skillnaden mot förlagsrundan med spänningsmanuset, är att jag har tillgång till hela förlagslektörens utlåtande den här gången, och där finns rätt så tydliga anvisningar att jobba efter. Dessutom är problemen inte alls lika stora med det här manuset (ev. lär man sig något ändå, med tiden?), och jag upplever att det som påpekas är sådant som jag varit medveten om ändå, och som nu känns solklart.

En annan skillnad är att jag känner mig lite trött. Hur många gånger är en människa kapabel till att ladda om? Eventuellt börjar jag nå mitt max. Åtminstone kände jag så under ett par veckor, men så idag lossnade motståndet, och jag känner mig rätt så pepp igen. Eller, jag känner mig snarare jättepepp.

Avser att börja peta i manuset under helgen.

(Dessutom; jag mailade ett annat förlag för att fråga hur det går, och de meddelar att de fortfarande läser. Så, likt en dåre klänger jag mig fast vid hoppet :-D )

fredag 25 januari 2019

Random tankar om en skrivkurs.

Har varit på skrivkursen "Poetiskt flöde" i Ammarnäs. Vi bodde på Forskningsstationen, men höll även till på Ammarnäsgården/fjällhotellet, samt Samegården. Men alltså, smaka på det; FORSKNINGSSTATIONEN. Inte nog med att det är rätt coolt i sig att vara där, men uppföljaren till dystopin är tänkt att delvis utspela sig i den byggnaden. Storögd research i två dagar, jag sov alltså i sängen min hp kommer att sova i. Dear god, liksom.

Kursen var min första skrivkurs, och det var över förväntan faktiskt. Matnyttiga workshops med Mikael Berglund (som skrivit finfina böckerna "Ett föremåls berättelse om obesvar" samt "Smekmånader") och Sigbjörn Skåden (som skriver på samiska och norska, och kommer ut med "Vaka över dem som sover" på svenska under våren). Under de här dagarna har jag skrivit fort och utan att koppla in för mycket medvetet planerande (ungefär som jag alltid gör), skrivit i tredje person (som jag aldrig gör), samt skrivit någonting som liknar poesi om en sten som tänker på sina polare björkvrilen och ekan. Den om vrilen läste jag även upp. Dear god, liksom (igen). Lååångt utanför min comfort zone med uppläsning, men kul (då jag lider av svårartad scen-kärlek).

Under skriva-fort-och-utan-att-tänka blev det en kort berättelse om en surmulen före detta armé-officer, som leder en grupp människor in i en övergiven gruva, och utan att ha någon aning om vart de egentligen är på väg. Kändes helt random, tills jag duschade nu ikväll (varför kommer alla smarta tankar i duschen?) och insåg att det här är antagonisten i del fem av dystopierna. Den har jag redan skrivit, blev en något platt historia, men nu vet jag plötsligt vad som fattades. Nämligen kött och blod till antagonisten, någon att bry sig tillräckligt mycket om för att ogilla. Bra jobbat där, hjärnan.

Har inte varit i någon form alls de senaste veckorna, det är kräkmycket på jobbet, och som ett brev på posten visade utmattningen sin fula nuna under dagarna i Ammarnäs. Resultatet blev tyvärr att jag inte orkade vara så social som jag själv ville, blev tvungen att gå in till mig mycket tidigare än jag önskat om kvällarna, tog till telefonen och hjärndöda spel för att få ett litet andhål, och var något tystare än jag önskat. Nu har jag inget problem med att vara tyst, men på ett arrangemang med likasinnade föredrar jag babblig. I love att prata om skrivande, och kände liksom att det kunde varit ännu mer ljuvligt med kurs än det var.

Har även fått en rejäl tankeställare om konstnärlig integritet, men det blir eventuellt ett senare inlägg.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 22 januari 2019

Det här är ganska obehagligt, men jag visar det ändå.

Temperaturen håller sig kring 30-strecket, dag efter dag. Förra veckan trodde vi att vädret skulle bli mer normalt, men icke! Det är i och för sig vackert så det gör ont, men det gör även ont rent fysiskt, i kinderna, när en försöker vara utomhus.

I söndags på en mycket rask promenad, när temperaturen tillfälligt steg till beskedliga -25.


söndag 20 januari 2019

Alltså, hur mycket obehagligt är det ok att visa?

Alltså, jag är så kluven till det här med att skildra trauman i mina manus. Ofta har mina karaktärer ett och annat i det förflutna, och som påverkar livet de lever i den tid där manuset utspelar sig. Jag låter ofta baklandet i berättelsen stanna i det förgångna, det sipprar bara fram i små tillbakablickar, och jag använder det jag vet om mina karaktärer till att forma dem och visar hur det som hänt får karaktärerna att reagera på det som kommer i deras väg. Man kan säga att jag tycker att det är intressantare att visa hur traumat påverkar karaktärerna efteråt och vad de väljer att göra med det sedan, än att visa själva traumat. Jag gillar inte att vada omkring i obehagliga händelser, bara för vadandets skull, liksom.

Men, jag tycker inte att det är fel att visa det som är obehagligt. Läste en kommentar på nån facebooksida för Outlander, där en tittare aldrig mer skulle se ett enda avsnitt därför att de visade så mycket död och lidande. Jag tänker att det är mycket svårt att göra en tv-serie om en av blodigaste epokerna i historisk tid, utan att visa det som är otäckt. Och det är ju verkligen inte det vidriga som är huvudtemat i den serien, det är ju liksom en hel massa löööv och passion och grejer som står i förgrunden. Och i deckare och annat känner jag full respekt för den som väljer att visa mer äckel än vad jag skulle göra. Tror att det finns en mening med att bearbeta det som är vidrigt via läsning, gissar att det hjälper många att förhålla sig till det som inte är så himla gulligt, särskilt som vi i det här landet lever mycket skyddade från obehag i vardagen samtidigt som vi matas med verkligt obehag via nyheterna och annat. Så, jag tycker det är helt ok att visa otäcka saker, även om jag själv väljer att avstå för det mesta.

Nå väl, själv väljer jag att inte vada omkring i det som är grose, och skriver således inte heller om sjuttonhundratals-krig. Människor dör i mina manus, rätt så ymnigt faktiskt, men det är inte blodet och lidandet som står i centrum, utan hur dödsfallet påverkar omgivningen. Jag gissar att det här låg mig i fatet när jag skrev spänningsroman, och åtminstone en förlagslektör efterlyste en mer ingående skildring av min hps trauma. Men jag ville verkligen inte skriva en kvinnomisshandelsroman, jag ville skriva om en kvinna som reser sig efteråt, men som har en något förvrängd verklighetsuppfattning och rätt så stora psykiska problem.

Nu skriver jag på en historisk roman, och även om jag valt en lugn period i historien, så är det ofrånkomligt att döden ligger närmare människorna än vad den gör idag. Varje liten förkylning kunde liksom bli livshotande för den med otur. Men, jag känner att jag har lite dålig koll nu, vad är egentligen dagens läsare ute efter? Vill de ha blod och slisk och offer som sitter instängda i källare och lider? Tror jag ska göra lite research, den trevliga sorten, medelst läsning :-) Har någon av er åsikter om det här? Ös på i så fall, I am all ears!

torsdag 17 januari 2019

Det flyter på.

Jobbar med nya manuset i maklig takt, har skrivit första kapitlet, presenterat min hp samt några konflikter. Behöver göra lite mer research, och tänker att jag tar det allt eftersom det dyker upp. Det jag känner mig lite tveksam till i det här läget är prologen, jag känner att den är absolut nödvändig, men kanske lite för lång. Vad är en lämplig längd på en prolog, egentligen? (Jag vet; Hur långt är ett snöre?, etc etc) Jag förstår att det är omöjligt att svara på, men tänker att prologen åtminstone inte bör vara väldigt mycket längre än de övriga kapitlen i boken. Kanske inte väldigt lång över huvud taget. Nån som har en favoritprolog att tipsa om för inspiration?

 

I övrigt har temperaturen legat kring trettiostrecket under några dagar, men nu är det på väg att bli mer normalt väder igen. Jag blir helt trött av kylan, när en promenad på typ femhundra meter känns som en överlevnadsövning. Men det är åtminstone vackert ute, och det behövdes efter förra veckans snöstorm med deprimerande gråväder.

torsdag 10 januari 2019

Här bor jag.

Det tar femton minuter på morgonen, hem-fritids-arbete, inklusive resan. När storbarnen är ute dansar de små, i högstadiets biologiförråd. Där finns uppstoppade pälsdjur och en jättestor spindel. Tydligen. Spindeln är död.

 

Du kan välja ett nytt skidspår för varje dag i veckan, utan att ta bilen dit. Om du inte ska till stadion förstås. Men där är det mörkt, åtminstone nästan jämt, och ibland är det renar i spåret. När du släcker pannlampan lyser månen upp snön.

 

Till slalombacken tar du bilen, men det är ingen skidresa. Du bara åker upp, en förmiddag, eller kanske efter lunch. Lär din unge ploga och du har råd, när det inte är en resa. Det är bara något du gör, du och många andra.

 

Vintern rasar, ner i en halvmeter snö. Isen släpper aldrig från land och på fjället är riporna vita. Men nog hinner det komma mygg ändå, och lövas på träden, och solen hinner stanna uppe hela natten. Innan det blir höst.

 

När du köper hus betalar du kontantinsats, alltså kontant. Men den är låg, men det är din lön också. Du måste amortera som satan på lånet, men du blir skuldfri innan pensionen. Som är så liten att du ändå måste jobba till 67.

 

Det finns ingen bostadskö, du står nästan aldrig i kö faktiskt. Möjligtvis på apoteket, direkt efter lunch. Eller vid kaffeautomaten på jobbet. Det händer att kön på Ica når ner till plockgodiset, men då är det nog påsk. Handla veckan före.

 

Du går när det bjuds. Ser teater eller ett föredrag, något du inte visste fanns. Innan alltså. En vän går i pension, en annan får sitt första jobb. Världen är stor i det lilla, och dina val snävas inte in av ett stort utbud.

 

Varje dag är du en superkändis. Alla känner igen dig, hejar. Den som inte sa hej var nog en främling. Eller så bara lite frånvarande. Kanske skriver hon en bok, i huvudet, när hon promenerar med blicken i fjärran.

tisdag 8 januari 2019

Började skriva.

Fick en timme över ikväll, och klämde ur mig en prolog (jag som inte ens gillar prologer).
Det var mycket kul.

Slut på meddelandet.

måndag 7 januari 2019

Året som var, och året som är nytt.

Borde kanske summera året lite, så här i januari. I förra årets summering beslutade jag mig för att bli bättre på att leva, snarare än att bara överleva, och det har varit ett bra mål för året. Så, när utmattningen visade sin trista nuna i juni såg jag till att bli sjukskriven på halvtid fram till semestern. I stället för att ägna hela ledigheten åt att försöka bli en människa igen, kunde jag för första gången (någonsin?) njuta av sommarsemestern från dag ett. Sedan gick jag ner i tid till 90%, då vare sig jag eller sexåring riktigt orkade med tillvaron. Under hösten har vi gått hem till lunch varje fredag, och det har varit magiskt på många sätt.

 

Efter att ha gått långt i processen med manuset jag skrev under 2017, smackade jag ihop ett ungdomsmanus under våren i någon typ av revanschlusta. Bra drivkraft skulle det visa sig, då jag nu väntar på besked igen. Inför 2019 har jag två skrivrelaterade mål:

1. Att skriva med någon typ av lugn i kroppen. Resultatet må ha varit lyckat, men (revanschlusta i all ära) så var tilltaget att vräka ur sig ett manus på så pass kort tid förra våren inte så bra för mig. Nästa manus ska jag besinna mig lite med.

2. Att släppa sargen. Det har jag redan börjat på, dels med att skriva en historisk roman (vilket jag inte vågat tidigare pga risk för researchrelaterat koma), och dels med att anmäla mig till en skrivkurs på två dagar på forskningstationen i Ammarnäs.

 

Nu börjar dock allvaret på brödjobbet, när jag egentligen mest av allt vill vara hemma och sätta tänderna i mitt historiska projekt. Under ledigheten har jag sammanställt min research, jobbat med synopsis, röjt och städat i mitt kontor (viktigt), samt ritat planlösning på karaktärernas hus och även ritat upp byn där huset finns. Är alltså redo att börja skriva och vill inte alls spendera tid på arbetsplatsen (i normala kläder dessutom, längtar hem till långkallingarna).

 

Hoppas ni har det bra allesammans, och god fortsättning!

 

torsdag 20 december 2018

Ledig.

Gick på semester idag, och ska vara ledig till i januari. Känns väldigt bra. Normalt brukar jag vara ledig även från skrivet över jul, men är faktiskt lite sugen på att skriva under ledigheten, mot alla mina principer. Tänker ta jullov från bloggen också, och återkommer någon gång i januari. God Helg, och Gott nytt år, på er allesammans!


(Vår lilla gran, fotad uppifrån. Vi tror på TOTAL överlastning med julgranspynt!)

söndag 16 december 2018

För att inte bli galen.

För att inte förlora förståndet i all den här väntan på förlagssvar, har jag begravt mig i ett helt nytt skrivprojekt. Ska ge mig på en historisk roman, tänker att min grej är att hela tiden hoppa på en ny genre, så varför inte fortsätta på det inslagna spåret.

Har ägnat en vecka eller så åt research, och kan bara konstatera att det är lite för roligt, det här att läsa in sig på ett intressant ämne. Är historienörd, och inte av slaget kan-alla-årtal-och-kungar-och-krig, utan jag snöar hellre in på hur den andra delen av befolkningen, den större delen, faktiskt hade det. This is where I win my time back, liksom, det lönar sig att ha lite folklig historia i ryggen när en ska skriva om vanligt folk.

Sen så är det ju en roman det här ska bli, och inte en historielektion. Känner att jag tar mig lite konstnärlig frihet faktiskt, för HUR skulle någon förståsigpåare kunna säga att mina karaktärer inte skulle bete sig si eller så, när det faktiskt är jag som har hittat på dem. Har inte tänkt precisera tid eller plats heller, bara för att jag inte känner för det.

Tänker sammanställa min research nu under veckan, men sedan är det nog dags att börja få ner det här på pränt.


Något att glo på för att komma i stämning, och inte i julstämning. I den välkända historiska tidsperioden "förlängesedan" som jag tänker skriva om, där är bjällror flitigt förekommande även när det inte är jul. Bjällror är högst relevanta också, för del 3-6 i dystopierna. Eventuellt finns ett släktskap här, som jag inte riktigt har utforskat färdigt ännu.

tisdag 11 december 2018

Varför jag drar mig för att plocka upp spelkontrollen. Eller; hur Annika började skriva seriöst.

Den enskilt största utmaningen för mig i skrivandet just nu heter Nintendo Switch. Vi köpte när vi var i stan under helgen, och jag undviker det så mycket jag bara kan. Mest bara därför att jag tycker att det är lite FÖR kul att spela.

Har en tendens av att fastna i saker och har genom livet gärna nördat ihop på diverse sysselsättningar. Jag vet inte om det har framgått tidigare här på bloggen exakt vilken grad av nörd vi talar om, men som jag sa till mannen igår så är det inte direkt Penny jag identifierar mig med när vi nu ser igenom The Big Bang Theory. Liksom.

Anyhow. I tidernas begynnelse, eller rättare sagt i januari 2010 lämnade jag en relation. Det är märkligt ändå hur en barnlös vuxen människa kan konsumeras av andra människor i en viss typ av relation, och nu i frihet öppnade sig ett hav av tid, det kändes som att ha EONER till sitt förfogande. Och jag behövde något att fylla tiden med.

Det fanns två saker som lockade; att spela eller att skriva. Hade snabb uppkoppling, och kollade runt på lite olika battle royale spel, men kände att allt var lite väl grabbigt (alla coola spelord har jag plockat upp från nuvarande sambo, tack älskling :) Spanade därför in lite online role-playing spel, typ WOW, och där fanns ju (trots grabbigt) en seriös risk att bara fastna. För evigt.

Funderade länge och väl, tänkte att om jag ska lägga tid på något så kanske det borde vara något som jag på sikt kan försörja mig på. Kollade upp exakt hur bra man är tvungen att vara för att kunna streama sitt spel och tjäna något på det. Väldigt bra, skulle det visa sig. Och tyvärr var den enda spelande kvinnan jag hittade online, svårt ansatt av troll samt män med andra motiv än att se hur hon spelade. Jag lade ner hela spelidén, men i alla manus utom det senaste har det funnits med en bikaraktär som i någon mån är en professionell gamer. Som en liten homage till mig själv och mina tidigare planer.

Jag bestämde mig i stället för att börja skriva på en mer seriös nivå än tidigare, och har sedan dess varit totalt uppslukad av det.

Nu står Nintendot där vid tvn och pockar på uppmärksamhet. Jag kan sträcka mig till att köra Mario kart med sexåringen, känns inte som något man fastnar i. Mannen spelar Zelda, och det verkar vara typ mindfulness på en spelkonsol, men suget lade sig när jag inser att det är lite trött och sunkig handling av slaget ”man-räddar-prinsessa”. Tack och lov för det, liksom. Ändå kommer jag fortsätta gå kroken runt konsolen, mest för att jag vet att om jag hittar ett spel jag gillar så fastnar jag ordentligt. Och jag tror på att lägga sin tid på det man vill allra mest, och för mig är det att skriva.



Efter julklapps- och spelshopping blev det en gräslig bild av helgens hotellbubbel. Min fina svärfamilj tror på att fira diverse saker, till exempel hur tur vi har som har varandra.

torsdag 6 december 2018

Sammanfattning av läget.

Väntar fortfarande på besked, från förlaget som hörde av sig, och från ett förlag som inte hört av sig. Detta är ganska påfrestande men ändå rätt kul, hoppet är inte ute, liksom. Nu hoppas jag mest att jag får veta innan jul.

Har jobbat lite på omskrivningen av gamla spänningsmanuset, 909 ord på ett helt nytt berättarperspektiv. Känns kul.

Min kompis fick förra veckan förlagskontrakt på sin debutroman. Kanske den mest peppande och roliga händelsen det här året, och det bevisar att inskick till spontanhögen fungerar.

I övrigt vill jag mest vara julledig och typ äta knäck framför tvn.

Kram på er!

onsdag 5 december 2018

Vi roar oss.

Det fanns en trailer för The Meg på iTunes igår, alltså en film om den utdöda Megalodon som var en jättehaj. Här kommer besten upp till ytan igen efter två miljoner år (hej kvastfeningswannabe), och jag tycker att filmen verkar pajig i kvadrat.

Steget känns inte långt till Sharknado, ett annat mästerverk till hajfilm som jag tyvärr inte har sett. Mannen (i sms från övervåningen): ’Ingen har flippat elementen i Sharknado! Man skulle kunna göra Birdnami!!’

Eftersom att vi är vi, så urartade detta till vm i pajiga filmnamn (Hollowood, you may steal theese ingenious movie names/ideas, free of charge.)

Mannens bästa:
Lambslide (och där lammen givetvis är zombies, så att det inte blir så gulligt)
Zombie Apeocalypse (uppföljaren)
Polarbearuption
Polarbearthquake (uppföljaren)

Jag kontrade med Whalecano, och där alla valar som följer med aska och gas upp ur vulkanen låter som Walter the Whale.



söndag 2 december 2018

Julspecial från Vildmarken, 2018!

Det är första advent idag, och jag rivstartar julen med Julspecial från Vildmarken 2018! Nytillkomna läsare bör göras uppmärksamma på att de här inläggen är aningens självironiska, och min inställning till julen kan sammanfattas med att jag ogillar allt ståhej kring julen men älskar pyntet. Fick du inte nog med jul nu, finns här julspecial från 2015, 2016 och 2017.

Julpynt kan inte vara för kitschigt, och eventuellt slår renarna i barnets tomteland rekord i kitsch. Den här är behärskat vit, de andra tre vi har är mycket röda.

Jag skulle inte köpa något julpynt i år, men så kom den här ljusstaken mkt billigt på kampanj och jag klicketiklickade hem. Skrämmande hur nätshopping kan kännas som ett väl utfört arbete. Man kan tro att en femarmad ljusstake är rätt liten, men denna var gigantisk. Är det en trend just nu, med överdimensionerat julpynt?

Vi gillar pingviner. Det fanns pingvinbebisar för utomhusbruk på Järnis. Nu bor de hemma på vår bro (det går bra för mig, det här att inte shoppa julpynt). Ev borde jag engagera mig och pynta till det runt de små stackarna, men jag tänker att barnets grankvistar får räcka.

Ett halvjuligt stilleben på byrå utan rat på (och ”rat” är då det västerbottniska ordet för allehanda krimskrams/skräp såsom teckningar, reklamblad, en pannlampa, småpengar som inte funkar längre, hårsnoddar, pennor, gem, etc). Jag ger det här städade tillståndet ca två dygn innan the clutter tar över igen. Barnet stör sig rätt mycket på att julgranspyntet bara ligger där och inte hängs i granen.



fredag 23 november 2018

Pling!

Black Friday är inte en bra dag att vänta på mail från förlag. Typ.

I övrigt häckar jag i arkivet idag, att sortera bort akter är ungefär det jag mäktar med just nu. Oväntat hög matematik dock, att få fastigheterna rätt när det styckats av i all oändlighet.

I källaren på jobbet, där ingen hör en skrika:



måndag 19 november 2018

Koka björn, och andra random tankar.

Min bokcirkel hade träff på lördagkväll. Det sedvanliga bubblet bestod denna gång av en riktigt fin champagne som värdinnan bjöd på. Herre jesus så trevligt.

Den här gången har vi läst Koka björn av Mikael Niemi. Jag har lyssnat, men hann tyvärr inte till slutet, men det tänker jag ta igen under veckan för jag tycker faktiskt om den. Niemi är såklart en begåvad författare, men i fina Populärmusik från Vittula tyckte jag att det var lite jobbigt när författaren anstränger sig för att vara underfundig, och i Fallvatten som jag också tyckte om, var språket lite väl mustigt för min smak, och det är liksom mycket vävnader som brister. I Koka björn finns det inget som jag inte gillar (hittills, jag har lyssnat på drygt hälften), och Niemi läser själv med sin fina norrbottniska språksång. Ska inte spoila handlingen ett smack, mer än att den är lite oväntad, särskilt för mig som inte ens läser baksidestexter om jag inte måste.

En danstillställning skildras i boken, och i artonhundratalets Tornedalen har de flesta inte råd med musikinstrument, vilket medför att dansen sker till sång och klapprande med något träföremål. Jag kommer att tänka på berättelser jag hört om en hädangången släkting som i en annan del av Norrbotten i början av nittonhundratalet, tog sig råd att äga en riktig fiol. Han smet ibland ut för att ”jobba i ladugården”, men övade i stället på att spela. Således blev han en spelman.

Jag kan relatera något så vansinnigt till detta, när suget efter att skapa är så stort att det inte går att hejda. Kan även relatera till hans hustru, som tydligen inte var så värst imponerad av tilltaget riktigt alla dagar, men de höll ihop hela livet så någonstans måste hon ändå ha förstått grejen. Det kräver styrka att leva tillsammans med en konstnärssjäl, och på den tiden var det nog inte så vanligt med stödgrupper för anhöriga, men jag känner ibland att nutida partners till diverse kulturnördar kanske borde bilda en…?

Jag gillar i alla fall tanken på att jag inte är ensam i min familj om att känna suget efter att skapa. Faktiskt är vi rätt så kreativa allihop, det tar sig bara uttryck på olika sätt. Jag tror att det är helt avgörande för ett barn om de där intressena tas på allvar, att det är okej att spendera timme efter timme på rummet, ensam, och få tillåtelse att rita, skriva, läsa, lyssna på musik, spela musik, eller var man just då finner en fristad för sin kreativitet. Jag är väldigt tacksam över att jag hade det precis så när jag var liten, och att jag aldrig behövde försvara mig mot någon som rynkade på näsan och undrade att ”vad ska det tjäna till?”


Bubbel hemma hos min fina kompis S (som för övrigt pluggar till översättare, tycker det är rätt coolt och hoppas att hon behöver en outgiven svensk roman att öva på någon gång i framtiden :-)