onsdag 24 maj 2017

Jobbar bland bergen idag.

Lite längre fram anas en vändplats på grusvägen, och längre västerut än så kommer man inte med bil. Fotat genom vindrutan för extra fin bildkvalitet.
Förmiddagskaffe vid Vindelälven, isen ligger fortfarande kvar på selet, men Sjöforsen är fri. Oväntat lågt vatten ännu.


tisdag 23 maj 2017

The bestseller experiment, och annat löst om poddar.

Har skrivpaus och gör inte många skrivmässiga knop just nu, hela maj är ett enda långt födelsedags- och avslutningskalas, känns det som. Lyssnar en del på poddar, och blev mycket glad över att favoritpodden ”Skriv en bestseller-eller en annan bok”, får en fortsättning i någon form.

 

Har lyssnat en hel del på ”The bestseller experiment”, och man skulle kunna säga att det är den exakta motsatsen till ”Writing excuses”. WE är rappt och koncist, inget avsnitt klockar in på mycket mer än 20 minuter och tempot är högt. TBE å sin sida kör på i ett väääldigt långsamt tempo, Mark och Mark pratar på en god stund, tar in en gäst, och pratar på igen efter gästen. Många avsnitt är mer än en timme långa, och det kräver en något mer mindful lyssningsstil än vad jag är van vid. Men jag gillar det. Innehållet är bra, gästerna tillför en hel del (eller så är de åtminstone underhållande), och jag undrar verkligen om the two Marks kommer att hinna skriva sin bestseller tillsammans under loppet av ett år.

 

Trots upptäckten av TBE, så letar jag fortfarande efter nästa podd att maratonlyssna på. Har snubblat över mycket korkad nonsens där ute i podd-djungeln, och mycket som är så seriöst att öronen blöder, men egentligen inte så värst mycket som klarar flams/innehåll-nivån som känns tilltalande (för mig). Tänker att det måste vara mycket svårt för podd-pratarna att hitta en nivå som funkar för många, och man undrar ju hur Ninni och Caroline gör egentligen i Skriv en bestseller för att hitta hem hos så många. Kanske är de bara sig själva, det mesta fungerar som allra bäst om man är just det.

torsdag 18 maj 2017

Plötsligt blev det vår uppe i norr.

Efter veckor med arktisk kyla, blev det plötsligt femton grader varmt igår. Cyklade till min favvis-bro, och på älven släpper isen äntligen från land.


tisdag 16 maj 2017

När jag var tolv år skulle jag viftat med intressevimpeln över detta inlägg.

Under första redigeringsomgången sammanställde jag en lista över ticks jag har när jag skriver, ord som upprepas in i absurdum, och annat som mitt ordbehandlingsprogram skulle kalla att ”det här ordet förekommer ofta i texten” när jag gör en sökning. Så här kommer den, listan över ord (utan inbördes ordning) som utgör en alldeles för stor del av min text:

 

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt.

- kanske

- lite

- nästan

- ganska

 

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:

- som om

- tänker

- känner

- inser

- blir varse

- ser

- hör

- plötsligt

 

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:

- ler

- huttrar

- flinar

- nickar

- skakar på huvudet

- obstämd rörelse

- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)

- harklar sig

- hör mina egna hjärtslag

- blodet susar i tinningarna

- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

 

Sedan inte att förglömma:

- orter som byter namn

- karaktärer som byter stavning på sina namn

- alla namn stavas med ”w” i stället för ”v” (well spotted av testläsare)

- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

torsdag 11 maj 2017

Ord och "vår".

Använde för en tid sedan ordet ”bob” här i bloggen. En av alla vänliga läsare upplyste mig om att jag nog menade en snowracer, och vid närmare googling så stämmer ju det. En bob, i ordets ”rätta” bemärkelse är något helt annat, bara det att jag aldrig hört någon kalla en snowracer för något annat än en bob så länge jag kan minnas.

Det är sådana här missuppfattningar som gör att jag gärna vill ha en testläsare från annat språkområde (läs: södra Sverige). Snälla Moster C läser glatt mina alster och har tex räddat mig  från att skriva om att ”sno tillbaka dygnet”, när jag menade att det skulle ”vändas tillbaka”. Att sno tillbaka dygnet skulle i och för sig vara rätt läckert, om man skriver om en tidsresenär eller en time-lord vill säga. I helt vanlig berättelse som håller sig i en och samma tid kan det bli ofrivilligt komiskt.

Det senaste manuset har hon också lusläst, och lämnat kommentarer. Den allra viktigaste är nog att det hela kan broderas ut lite, och det är precis vad jag ska göra när skrivpausen är över någon gång i juni. Manuset består av knappt 61 000 ord just nu och jag känner att det finns utrymme för att komma upp i närmare 70 000 innan berättelsen är komplett. Egentligen är jag inte så fixerad vid hur lång en berättelse ”måste” vara, har rört mig mellan 50 000-95 000 ord i mina kompletta manus, och känner inte att det ena skulle vara bättre än det andra. Ryktet säger ju också att debutmanus inte behöver vara alltför långa.

Just nu arbetar jag lite undermedvetet (tydligen) på vilka avsnitt som kan förlängas, och när jag minst anar det så dyker den upp som en blixt genom medvetandet; den där känslan av att ”såklart, det är så jag ska göra just där!!” Fantastiskt egentligen hur det undermedvetna håller igång och kommer upp till ytan, fast jag egentligen pysslade med något helt annat.

I övrigt är våren extremt sen. Förra året den här tiden hade vi krattat gräsmattan och plockat fram studsmattan, nu är det inte ens nära. Härom dagen såg det ut så här på älven i närheten av mitt hem, isigt och med en smal öppen vattenränna i strömfåran. I bakgrunden är slalombacken fortfarande vit.

fredag 5 maj 2017

Ojobbandets ädla konst!

Det har varit några väldigt märkliga och hektiska veckor, både på jobbet och privat. Jag hade ett stor behov av att på fritiden göra det som Marie förespråkar, nämligen att ojobba. Och som jag har ojobbat! Har petat lite med manuset, bara när jag har känt för det, och ägnat en hel del tid åt att i stället känna asfalt och grus under skosulorna (äntligen är snön borta från vägarna där jag promenerar!) och ta det lugnt i största allmänhet.

Mitt i ojobbandet blev jag klar med första redigeringsomgången av manuset. Nu har jag sänt det till de två betrodda, och känner mig allmänt hispig faktiskt. Det är alltid med någon typ av skräckblandad förtjusning jag släpper in någon annan i alla de där orden jag varit ensam om så länge.

Nu ska jag ha manuspaus till efter pingst. Tänkte jobba lite på ett annat skrivprojekt som jag är sugen på (jobba i betydelsen tänka på det, samt få ner ett embryo till synopsis på pränt), samt typ sätta om blommorna och fira en hel hög med familjemedlemmar som fyller år nu i maj.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 25 april 2017

Paus.

Det går inte så bra för mitt lag just nu, så jag tar paus en vecka eller två.
Sköt om er allesammans, så hörs vi sedan!

fredag 21 april 2017

Det där brödjobbet.

Jag skriver på jobbet, mest hela tiden faktiskt. Ofta under tidspress. Ibland är jag rädd att orden ska ta slut, att jag en dag ska sitta där utan att det kommer något ur fingrarna mer. Har varit inne och nosat på känslan under utmattningsh-vetet, så rädslan är inte helt irrationell.

 

Ibland tänker jag att jag borde gör något annat, arbeta med något annat. Välja ett yrke som inte dränerar hjärnan på lusten till skapande, välja en annan typ av stress.

 

Har någon av er andra gjort förändringar i livet eller på jobbet, för att hinna/orka skriva skönlitterärt? I livet är det enklare att förändra av någon anledning, men det sitter längre inne för mig att förändra arbetssituationen. Hur fattar man mod till sig för att våga?

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, här väntas familjen återvända till hemmet under kvällen, efter utdraget påsklovsfirande. Längtar!

 

onsdag 19 april 2017

Tilel.

Igår berörde E.L. Dezmin det här med titel i ett inlägg. Jag kan bara konstatera att jag inte tycker om att ge mina texter en titel. Alltså, jag tycker verkligen inte om det. Trots överaktiv fantasi låser det sig när jag ska bestämma ett namn för hela rasket.

Hur tänker man; ett ord, flera ord, något talande, något kryptiskt? Svenska, engelska eller kanske något annat språk? Tycker flera av er andra har smashing titlar på era projekt och undrar hur ni resonerade?  :-)

Jag brukar köra med ett (hemskt) arbetsnamn, för att hitta på något bättre senare. Har provat tänka att det nog ploppar upp en titel när jag minst anar det, om jag bara inte pressar fram det, bara det att det aldrig händer.

Känner en viss titelpanik, har kört mer än halva första redigeringsrundan utan att ha kommit på riktigt vad jag ska kalla manuset. Det här är tänkt att bli en serie och då känns det extra viktigt vad titeln blir, då serier ofta får ett samlingsnamn som härstammar från del ett (känns väldigt relevant det här med serietänket, innan färdigställandet av den extremt icke antagna första delen).

Jag förstår att titeln nog knappast är det som stjälper ett projekt, önskar bara att jag kunde få bort följande ord ur huvudet (som en förläggare/redaktör yttrade i någon av alla de poddar jag lyssnar på) ”Ibland säger titeln mer än tusen ord”. Shit pommes, no pressure liksom.

Roligare än att klura på titel är det att googla/skissa på omslag, där har jag ca en miljard uppslag och idéer :)

fredag 14 april 2017

Långfredag.

Firar påsk, i.e. äter ute, och inte "ute" som i "på restaurang". Här massproduktion av klämmackor.
Vi försökte dra upp mer käk. Det gick dåligt (för oss alltså, inte för fisken).
Båten väntar på bättre tider.
Perfekt skejt-före på sjön.
Glad påsk!



onsdag 12 april 2017

Dagens boktips för research är tre böcker jag läst på jobbet.

”Ortnamn och namnvård nr 6; God ortnamnssed.” En fin liten skrift från Lantmäteriet. Spänningsromanen jag skriver på just nu utspelar sig i en fiktiv by i ett fiktivt område, och den här boken har i det närmaste varit ovärderlig för att trovärdigt kunna namnge platser, berg, etc.

 

”Skog & Mark 2015, om tillståndet i svensk landmiljö. Tema fjäll.” En skrift från Naturvårdsverket där nuvarande tillstånd i svenska fjällen beskrivs. Man jämför med förhållandena som det var tidigare, och trevar även en liten bit framåt i tiden för att beskriva de utmaningar som finns för fjällområdet med tex exploateringar och en föränderlig miljö. Mycket matnyttig när jag senare ska göra ett nytt försöka till att skriva dystopi i fjällmiljö.

 

”Framtidsklimat i Västerbottens län, enligt RPC-scenarier.” En otäck (men bra) skrift från SMHI, om hur klimatet kan komma att förändras fram till 2098. Då jag delvis arbetar med sådana här frågor är det inte jättesvårt att sätta sig in i hur landskapet och livsförhållandena skulle kunna förändras med klimatet, och det kommer väl till hands när jag ska skriva dystopi.

 

söndag 9 april 2017

Orytmiskt om en eftermiddag.

Någon svarar, lämnar fina ord. Jag ler, mest på insidan. Svarade, visst gjorde jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om jag tryckte iväg mina ord. Hinner inte. Skrivbordsstolen lutar när jag sätter mig, eller är det golvet? Kanske är det jag?

Telefonen ringer, jag ler inte längre. I inboxen travas det nya på hög. Jag har svarat på en del av det förut, visst har jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om svaren ligger bland utkasten, många och långa och viktiga är de. Hinner inte. Känner pannan rynkas och jag hör henne sucka på lång väg.

Det är allvar den här gången, inte det vanliga överdrivet triviala. Hon går och jag minns att han finns mitt i smeten, visst gör han? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Sekunder, eller en evighet innan svaret kommer. Ord, och en bild från lugnet i stormen. Vill se vad som händer och vad som är skevt. Hinner inte. Stänger ner och skyndar i stället.

Andras ord i öronen, kunskap och klokskap och mycket mer. Hon sade något smart, visst gjorde hon? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Ljuvlig, glad och sist av dem alla, ögon som säger; det gör ingenting. Vill prata och fråga om dagen som flutit. Stor hinner inte prata. Liten hand i min och vi skyndar oss hem.

fredag 7 april 2017

Spridda skurar.

Den är veckan har varit hemsk; vansinnigt mycket på jobbet, och sjuklingar (ja, i plural) där hemma. Min fina kollega drog ihop enheten till fredagsmys alldeles nyss och chefen bjöd på kungligt fika i form av hemrökt älgkött med massa gott bröd och tillbehör. Nu känns det lite bättre.

Det har inte blivit särskilt mycket redigerat under veckan, pga jobbpanik samt ca en miljard tvättar som behövde köras i maskinen. Men, jag har åtminstone tänkt en massa, och skrivit ett läsbart följebrev. Brukar inte komma på vad boken egentligen handlar om innan jag är en bra bit in i första redigeringsrundan, och nu när det blev uppenbart vilket temat egentligen är så kunde jag inte låta bli att skriva ihop det där följebrevet. Läste någonstans att Stephen King jobbar på liknande sätt (inte med följebrevet såklart, men att temat kommer efter det där första utkastet), så i stället för att panikartat försöka pressa fram ett tema under råmanusskriv tänkte jag den här gången (för att slappna av) att ”det är jag och Stephen nu”. Fungerade :-)

Lyssnade på senaste avsnittet av ”Skriv en bestseller”, och tänker att den där John Häggblom (Ninnis redaktör) gav ett väldigt ödmjukt intryck, inte så ofta man hör någon i hans position säga inte mindre än två (tre?) gånger att han blivit nervös inför något. Vet inte vad jag försöker säga här, kanske att det känns trösterikt när någon som är superkompetent trots allt känner sig osäker ibland.

Läste det här inlägget av Laura Benedict i the Kill Zone Blog, om att välja skrivet. Gillar temat med lite snack och mycket hockey. När det kommer till exemplen på att prioritera så har jag nog provat de flesta, kan rekommendera att prova dem,  men dock inte samtidigt. Gör man allt på en gång så ber man om att bli utmattad, typ. Jag har provat det också.

Nu vill jag att det blir lördag snart, ska ut i skogen och hämta påskris (eller ”en påskgran” som fyraåringen säger). Hoppas ni får en bra helg allesammans!

onsdag 5 april 2017

Varning utfärdas för brist på röd tråd i följande inlägg, jag försöker bara lite självterapeutiskt reda ut de förvirrade begreppen kring gestaltning som trängs i mitt huvud.

Läste det här inlägget av Anna Bågstam Ryltenius i Debutantbloggen (fnissade högt och klichémässigt för mig själv) om klichéartade icke gestaltade känsloyttringar. Jag fick panik och sökte efter ”ler” i mitt dokument. Resultatet blev 371 ställen där jag hamrat in ”ler”. Tänkte sedan att hur många ”flinar” ska jag inte ha tryckt in för att variera det där leendet? Eller ”harklar sig”? Eller att någon andas högt eller hör sina egna hjärtslag?

Där och då kände jag för att radera skiten, alltså hela dokumentet, att det var enda lösningen. Sedan insåg jag att sökfunktionen i word är skum, många av de där ”ler” är faktiskt en del av ”eller”, ”lera”, ”ställer”. Genast kändes det bättre. Raderar inte, men bestämde mig för att ägna en hel redigeringsrunda åt att leta illa gestaltade klichéer och maniska upprepningar när den här första rundan är över.

I kommentarerna i Debutantbloggen tipsades om det här inlägget. Jag, som varit drabbad av seriös gestaltningspanik, fick en aha-upplevelse. DET ÄR JU SÅ DÄR JAG REDAN GÖR; när det bränner till saktar jag ner, beskriver ingående vissa skeenden snarare än att ösa blommiga omskrivningar omkring mig, och i stället för att oroa mig över det berättargreppet ska jag radera alla värdelöst gestaltade stycken som trängs i min text, de som går i stil med dem som man läser om i diverse det-här-är-gestaltning-råd.

Här kommer ett exempel på vad jag menar med lite mindre bra gestaltningsråd, skulle kunna vara autentiskt, men är min egen komposition:

Tänk på skillnaden i de här två meningarna:

”Det är kallt i sovrummet, men jag trycker ändå upp balkongdörren.”

”Jag huttrar till när jag lämnar sängens värme, men trycker ändå upp balkongdörren.”

Visst känns den andra meningen mer målande, ger utrymme för läsaren att själv göra tolkningen att det är kallt i rummet?

Här någonstans blir jag väldigt trött. Jag förstår att det är tänkt att vara grundläggande och illustrativt, men tyvärr tror jag att det tas på blodigt allvar väldigt ofta och leder till överlastade texter (tex mitt råmanus då, som kom till under gestaltningspanik när jag sökte vägledning mest överallt). Båda meningarna ovan är så där, men ärligt talat föredrar jag nästan den första. Vem i all världen huttrar till bara för att det är lite kyligt? På riktigt? Om man ramlat i en isvak -ja- men i övrigt är det mycket få tillfällen i livet när en människa på riktigt huttrar. Läsaren är förmodligen lite smartare än att det är den här sortens skeenden som behöver gestaltas in i absurdum och när jag slögestaltar på det här viset i mitt råmanus (mening nr två är autentisk och hämtad därifrån) så känns texten mest bara överlastad och tröttsam att läsa.

Huttringen ovan är förvisso gestaltning, men det är nog inte att gestalta väl när det görs på samma sätt mest hela tiden i en text, och det mina vänner är vad varenda personlig refusering från förlag hittills innehållit, den där jobbiga meningen som lyder något i stil med att: din text är väl gestaltad, men vi känner att det kunnat vara ännu lite bättre. ”Bättre” är inte att falla in i gestaltningsteknik enligt formulär 1 A, ”bättre” är att fortsätta köra sin stil men att ta den till en högre nivå. Lite av ett moment 22, när det senare kräver självförtroende och det just krossats av refuseringen (se ovan om min gestaltningspanik).

Gestaltning är jobbigt abstrakt faktiskt att tänka på, och funkar bäst för mig när jag hela tiden sitter och har små hemlisar för läsarna. Kan vara en stor och övergripande sak, typ ”Pia är i hemlighet kär i Lisa, snarare än i sin man, men det får ingen veta konkret förrän i näst sista kapitlet. Dessutom är Lisa i stället förälskad i sin yogainstruktör”. Och så genomsyras varenda bokstav i manuset av den där hemlisen, olika sätt som det visar sig på, utan att Pia en enda gång huttrar till av kärlek vid åsynen av Lisa. Det skulle tex vara betydligt mer målande om Lisa sträcker en muskel under yoga-lektionen, bara för att instruktören tittat på henne lite för intensivt, än att hon känner sitt eget hjärta banka i bröstet (känner på allvar här att jag är sugen på att skriva något underhållande, snarare än att hela tiden berätta om lidande).

Känsloläge är en annan hemlis. Jag använder mig mycket av miljöerna, vädret, hur protag uppfattar andra människor, etc, för att gestalta hur protag känner sig. Låter flummigt och skumt men när man skriver i jag-form presens filtreras allt genom den personens medvetande och vips säger det där yttre en hel del, kanske något lite mer än att skriva ”jag känner mig ledsen idag”. Men ibland funkar det faktiskt att bara berätta rakt av.

I det lilla aktar jag mig noga för att övergestalta, det finns en tokfin gräns mellan att vara målande och att vara jobbig i sitt skrivsätt. Tror det kräver ganska stora litterära muskler för att kunna skriva väldigt målande utan att det blir pekoral eller klichéartat, och där är jag inte riktig ännu. Vet inte om jag vill dit heller, ibland är himlen så att säga bara blå.

Ibland behöver vissa skeenden passera övergripande, och då svishar jag bara förbi när jag skriver, utan någon större tanke på om det smyger sig in ett adverb eller ett adjektiv för mycket i texten.

Tror det bästa och enklaste tipset om gestaltning jag hittat är ”hur visar det sig?” När jag tänker så om ett stycke som trilskas, då lossnar det ofta. Någonting visar sig knappast genom att en person hackar tänder eller hör sitt eget hjärta slå, åtminstone inte fler än en eller max två gånger i samma text. Oftast är det lite snitsigare än så. Hur det där lite snitsigare ser ut varierar med varenda författare skulle jag vilja påstå, och om någon på allvar knäcker koden skulle jag vilja ta del av lösningen :-)

måndag 3 april 2017

Den dramaturgiska valen.

Marie skriver om Valen i sitt eminenta skrivar-test. Jag hade inte riktigt lagt den skrivtekniken på minnet, tänkte mer på Moby Dick eller en ivrigt spammad självhjälpsbok om de fem valen för att vara hållbart produktiv. Men, det var alltså den dramaturgiska valen som avsågs. Innan jag googlat färdigt hade jag en febrig (jag är givetvis förkyld igen) dröm om en blåval som slukade mitt manus. Extra märkligt då den bodde i Vindelälven.

Nu har jag kollat upp det här ordentligt, tycker att det känns lite stelt att knöla in manuset i mallen (jag är inte en författare typ D trots allt :-), men tänker att jag ändå prickat in det rätt så bra, kanske mest för att jag (mycket) löst kör med treaktssystemet. Av alla bilder gillar jag dem med blåshålsvatten bäst. Kanske är det i den kaskaden mitt manus passar in allra bäst...?

torsdag 30 mars 2017

Refuseringar.

Jag fick ett infall att jag skulle spara mina refuseringsmail i en särskild mapp, och upptäckte att en övervägande del av standardrefuseringarna dykt upp relativt sent på fredagkvällar.

 

Den konstigaste dagen jag fått en refusering på var juldagen förra året. All respekt för att förlaget ville meddela författare innan årsskiftet, men jag kunde helt ärligt gärna ha väntat till det nya året med att bli refuserad. Det är liksom svårt att säga ”god jul” för att sedan känna tårarna rinna in i munnen när man försöker le trovärdigt (här överdriver jag såklart, gråter inte över standardrefuseringar eftersom jag skulle löpa en överhängande risk för att få vätskebrist i så fall ;-).

 

På del ett i dystopiska trilogin kom det ett par refuseringar som inte var enligt standardformuläret. I ett lektörsutlåtande från förlag fanns formuleringar som kändes väldigt fina att läsa, men så dök denna mening upp:

”Själva idén med ett apokalyptiskt norrländskt kustlandskap är också lovande i sig, men kommer tyvärr inte till sin rätt i den här berättelsen.”

 

Kanske kommer det apokalyptiskt norrländska kustlandskapet inte till sin rätt, därför att överlägset största delen av berättelsen utspelar sig uppe i ett bergsområde?

 

Jag begriper att förlagen inte har tid att läsa allt, det vore faktiskt helt orimligt, men att den förlaget anlitar för att läsa bevisligen inte tittat på mer än någon procent i början av manuset, det svider faktiskt (åtminstone tills man slutat vara naiv och inser hur verkligheten nog ser ut).

 

Om lektören läste brottstycken ut resten av dystopimanuset i tron att det utspelar sig vid kusten, så kan jag förstå om hen blev förvirrad.

 

Det finns lärdomar att dra ur det mesta, och här ser jag den att övriga texten på något vis bör spegla början. Man ska nog heller inte tro att följebrevet lusläses av förlagets lektör, i det här fallet uppenbarligen inte. Dyrköpta erfarenheter för den här nybörjaren, men ännu något att lägga till i kompetensbanken för att någon gång (förhoppningsvis) kunna knäcka koden för att skriva ett smashing manus.

måndag 27 mars 2017

Tonen

Flera andra har skrivit inlägg om ton den senaste tiden. Tonen är nästan det jag jobbar allra mest med, så jag kör ett inlägg jag med :)

Jag tycker det är viktigt att tonen håller genom hela texten och det finns vissa knep jag brukar ta till för att lyckas. Musik använder jag mig av allra mest; en särskild spellista för varje projekt, bara att trycka igång och så kan jag nästan känna hur hjärnan ställer in sig på rätt kanal. Med del två i dystopin väntade jag många månader med att redigera, och då var spellistan helt avgörande för tonen.

Det nästan svåraste för mig brukar vara att hitta rätt ton i ett nytt projekt, när det gamla sitter kvar i hjärnan, och allt jag skriver känns som en dålig kopia av det. När jag nu senast skulle byta genre från dystopi till spänning höll jag på att bryta ihop över hur svårt det var att hitta rätt ton. Räddningen blev en speciell låt som sammanfattade hur jag ville att min huvudperson skulle känna (och det är viktigt eftersom jag skriver i jag-form presens).

Mitt största tonrelaterade problem är mitt vanliga jobb. Jag arbetar på en myndighet, och producerar texter hela dagarna som antingen ska vara (1) juridiskt hållbara, eller (2) naturvetenskapliga. Ofta både ock. Detta är inte en helt bra grund att stå på när man försöker skriva skönlitterärt om kvällarna. Även om jag jobbar hårt efter premissen att myndighetsdokument så långt som möjligt ska vara läsbara, för kunden alltså, så smittar kanslisvenskan av sig hela tiden på mitt andra skriv. Ibland läser jag sådant jag flödesskrivit och känner hur det börjar blöda i ögonen av stelheten. Då kommer självhatet och jag förvandlas till plååågad konstnär, och så brukar det lossna. Intressant process det där; att hata sig själv till ett mer avslappnat skrivsätt.

Jag hade några sådana stela stycken i del ett av dystopin, jobbade särskilt med en lite längre miljöbeskrivning som trilskades. Till slut lät jag det vara, tänkte att det får bli som det blir. Lektören lyfte fram just det stycket, kallade det för kliniskt, kärvt, stramt men samtidigt så målande, och jag fick en ny insikt. Det där exakta sättet att uttrycka sig är nog min grej, det är en del av den ton som bara är min, och jag kommer framöver inte att jobba riktigt lika hårt med att förändra det, bara förfina. Få tonen att lysa igenom när jag råkat övergestalta. Det är nästan det värsta, när jag överkompenserar för stela kanslisvenskan, och övergestalar in i absurdum.

Hur tänker ni kring ton, kommer det naturligt eller får fler än jag kämpa lite? Någon som har bra knep för att få till och behålla tonen genom projektet?

torsdag 23 mars 2017

Lösa tankar

Redigerar för fullt och tycker att nya metoden, den med att fokusera på ett kapitel åt gången tills det är färdigt, fungerar väldigt bra. Hinner något mer än ett kapitel på en vecka, och känner inget behov av att stressa iväg. Det tuffar på, så att säga.

Gestaltningspaniken börjar lägga sig. Har läst ett par kapitel av de författare som det tipsades om i kommentarerna, och känner någonstans att de jobbar väldigt olika, att det inte finns något facit, och att det är en ganska skön insikt.

I övrigt händer det inte mycket just nu. Läste ett brandtal av James N. Frey, tillägnat författare, efter ett tips på The Kill Zone Blog. Vet inte om jag håller med om riktigt allt, men där slås faktiskt huvudet på spiken i vissa avseenden.

måndag 20 mars 2017

Kan man skapa en barnkaraktär på ett snyggt sätt?

När barn förekommer i böcker och på film, så tycker jag att det är jobbigt när de skildras som någon typ av accessoar. Det är ibland som om namngivna barnkaraktärer inte är människor utan bara finns där för att vara söta/i vägen/rövas bort/vara jobbiga, etc.

Vi har sett Designated Survivor på Netflix. Det finns mycket jag skulle kunna säga om den serien, men de har åtminstone en bra story. Och Kiefer. Där figurerar i alla fall en dotter i de första avsnitten, en liten söt och blond karaktär som enligt min åsikt bara existerar för att göra terrorn så mycket mörkare, och jag tycker tyvärr att det blir lite sjaskigt.

Tänker man att en karaktär behöver bli mer mänsklig, skriver till ett barn, och så glömmer man att göra barnet mänskligt?

Egentligen går det här att jämföra med den klassiska "bimbon" (eller en väldigt smart tjej i vissa av Dan Browns böcker) som finns där i bok/på film, av exakt samma anledning . Kanske stör jag mig helt enkelt på människor som inte skildras som just människor, utan som lika gärna kunde bytas ut mot en möbel, eller en stor krukväxt.
 
Det är här jättesvårt tycker jag, och jag inser att i alla mina manus finns inte ett enda barn. Funderar på att skriva in en liten flicka i mitt senaste manus, men ryggar lite då det känns som ett jättestort klavertramp som bara väntar på att bli gjort. Hur har ni andra resonerat när ni skriver, barn eller inte barn? Hur uppfattar ni barnkaraktärer i böcker och på film, vad är okej och vad känns mindre okej? Jag är på allvar intresserad av hur andra ser på det här med barnkaraktärer, varsågoda att diskutera i grupper :-D

lördag 18 mars 2017

Trotsade förkylningen idag.

Ignorerade förkylningen idag och tog till vara på det vackra vädret.

Klämmackor hemma på gården.
Sedan ett besök i pulkbacken nere vid älven. Backen är dubbelt så lång som på bilden, med en rejäl kurva på mitten. Fyraåringen tyckte mamma var lite feg som bromsade när jag fick låna boben :-)


onsdag 15 mars 2017

Gestaltningspanik

Har petat lite i manuset under ett par kvällar, mest för att se om det fungerade för mig att redigera ett kapitel i taget. Har brottats med kapitel ett och tycker att det känns stabilt att jobba så. I stället för att hasta vidare i redigeringen går jag tillbaka till samma stycken flera gånger, och det gör att jag kan fokusera bättre än förut.

Tyvärr uppkom något av en gestaltningspanik. Inte så att jag inte gestaltar, det blir snarare alldeles för mycket av varan, så att texten blir överlastad och lite utan rytm när man läser. Jag tycker det är asjobbigt när det hakar fast under läsningen, jag vill gärna att det skrivna ska kännas sömlöst att läsa.

Nej, för att rädda det här jag tror att jag ska återgå till att vila, och så skulle jag vilja läsa en väl gestaltad bok för vuxna, gärna inom spänning, deckare, eller liknande. Någon som har ett tips på en sådan bok...?

måndag 13 mars 2017

Jag hjärta redigering.

Jag vilar från texten nu när råmanusfasen är över, och sedan börjar redigeringen. Tänk så underbart att få sätta tänderna i ett manus med början, mitt och slut!

När jag redigerar kan det bli nästan hur många rundor som helst, tills jag helt enkelt får nog och bestämmer mig för att manuset är tillräckligt bra. Känslan av att manuset duger sitter långt inne och jag redigerar absurt mycket.

När jag redigerar brukar jag inleda med en genomläsningsrunda, där jag fixar lite småpill *. Sedan hattar jag omkring väldigt mycket, ändrar lite här, kompenserar för ändringen där, och sabbar så helt plötsligt kapitel två. Ändrar kapitel två, och blir då tvungen att fixa slutet, osv osv. Det här tar väldigt mycket tid i anspråk och texten riskerar att aldrig bli färdig.

Den här gången tänkte jag prova på något nytt. Skrivaläsaleva berättade om sin metod, där hon arbetar ordentligt med ett kapitel per vecka, och jag tänkte faktiskt prova på det jag med. Kanske hoppar jag lite för att åtminstone markera i texten var jag behöver kompensera för ändringar, och kanske kör jag mer än ett kapitel någon vecka, men jag tänker att grundtanken är god och att jag ska sikta på att följa den. Målet med det mer strukturerade arbetet är att inte stressa iväg med redigeringen, och att inte behöva ha precis allt i huvudet hela tiden. Här tänker jag fokusera mycket på logik, gestaltning, karaktärer, intrig, stämningar, ton, etc. Jag inbillar mig också att jag kommer att ”känna” texten bättre efter en sådan här genomarbetning, och slipper kanske bläddra så oerhört mycket för att hitta rätt när jag söker något.

Efter hattandet brukar jag köra några strukturerade redigeringsrundor, och jag ser ingen anledning till att göra annorlunda den här gången, efter kapitelarbetet. Så här ungefär brukar jag göra:
  1. En snabb genomläsning (gärna med annat teckensnitt) för att hitta sådana fel som hjärnan bara ser när det går fort. Fascinerande hur många småfel som dyker upp i den här rundan. Brukar nu känna allt starkare hatkärlek till alla de där orden och börjar oftast ärligt talat bli lite less på min text i det här läget.
  2. Läsa på papper med rödpennan i högsta hugg. Detta är vad jag skulle kalla den maniska fasen, och det är även nu hatkärleken till manuset är som allra starkast.
  3. Lägga in ändringar i dokumentet. Stegar mig fram mellan det jag i utskriften markerat med rött, och läser ingenting förutom det som behöver ändras. Börjar känna doften av målgång, och tycker oftast själv att jag är något av ett geni!
  4. Läsa igenom en sista gång på paddan, för att se om allt stämmer. Det ska inte ändras någonting alls under den här genomläsningen om det verkligen inte behövs, och det sätter impulskontrollen på prov.



*Småpill = stavfel, kommatering, meningsuppbyggnad etc.

lördag 11 mars 2017

Verkligheten kan ibland överträffa dikten.

Kollar på Mello för första gången på mycket länge. Alltså, Jon Henrik Fjellgren, jag kan inte annat än bli rörd. Född i Colombia, adopterad till Sverige av en samisk familj, blir renskötare, och så småningom jojkande artist. Det är fint på något vis, när någon blir en så framgångsrik kulturbärare för sitt folk.

Hans story är så speciell, så där så att det kunde utgöra stoff för en roman/biografi, eller en riktigt maffig film. Hollywood borde redan vara på G med en liknande historia, liksom.

Jag gillar den här låten bäst av det han spelat in, den utgör en viktig del av soundtracket till del två i dystopin.

fredag 10 mars 2017

En helg med Korpringarna.

Ser ut att bli en väldigt fin helg, vilken tur då att jag är förkyld. Det blir nog ännu en helg i horisontellt läge, men jag har gott sällskap av boken jag läser just nu. Är 150 sidor in i Odinsbarn (del 1 i Korpringarna) av Siri Pettersen. Hittills känner jag mig lite golvad, herre GUD vilken bok. Under den här skrivpausen hade jag som mål att läsa i någon annan genre än de jag brukar skriva i, och man kan säga att experimentet var lyckat. Känns otroligt lyxigt att jag även har de andra två delarna hemma i bokhyllan!

 

Trevlig helg allesammans!

onsdag 8 mars 2017

Under skrivpaus när jag borde låta manuset vila, men ändå vill peta i texten.

”Pingel int!”

Det ett lokalt uttryck från min hemort i Norrbotten, och något man säger till ett barn som petar på sådant hen inte borde peta på, kanske i en butik eller på besök hemma hos någon.


Ibland önskar jag att någon kunde stå där och vakta på mig, kontrollera så att jag inte slår upp datorn och öppnar dokumentet.

 

Vakten: *Sträng blick när jag närmar mig arbetsplatsen*

Jag: ”Men jag ska bara…”

Vakten: ”Pingel int!”

Jag: *Backar skamsen ut ur kontoret*

 

Jag kan dock tycka att det är trevligt med planlöst petande bland orden, att lite kravlöst fylla igen luckor som behöver tätas. Bara det att jag inte är säker på om det är det bästa för texten eller mig själv att jag gör så. Hittills har jag klarat mig utan vakt, men det tär på självkontrollen.

måndag 6 mars 2017

Vecka 16, 4 419/57 139 ord.

Under veckan producerade jag 4 419 ord, och manuset omfattar nu 57 139 ord totalt.

Jag är faktiskt färdig nu med det första utkastet, det finns story med början, mitt och slut! Nu återstår att faktiskt skriva eländet, skulle jag vilja säga, då det här första utkastet mest är som ett rangligt skelett bestående av handling, men som saknar lite kött på benen. Längtar efter att redigera!

Jag hade räknat med att råmanuset skulle vara runt 50 000 ord, och är glatt överraskad av att det blev lite längre. Kanske beror de "extra" sju tusen orden på att jag skrivit i lugn och ro, utan att rusa iväg mot slutet.

Det blev totalt 47 skrivpass på ca en timme vardera, bara tre av passen har jag suttit längre än så och jag är faktiskt väldigt stolt över bedriften att skriva under kortare stunder än normalt :) Det tog mig 16 veckor att skriva, och då hade jag skrivpaus under 4 veckor i december och januari.

Det färdiga manuset har jag beräknat till att ligga runt 70 000-80 000 ord, då jag tror att en introvert och ganska klaustrofobisk berättelse tjänar på att inte vara särskilt lång. Jag tror helt enkelt att det finns en gräns för hur länge det är njutbart att vara inne i någon annans förvirrade tankegångar.

Nu planerar jag att vara ledig från skriv ett par veckor, läsa böcker och umgås med min familj lite extra.

Hoppas att ni får en fin vecka allesammans.

lördag 4 mars 2017

Sjuk och Twilight.

När mamman är sjuk brukar min familj göra det enda rätta; nämligen att åka bort. Så, denna helg är jag ensam och horisontell. Håller på att se igenom alla Twilightfilmer. Det är väldigt mycket Twilight. På sätt och vis tycker jag att filmerna är lite jobbiga, och kanske beror det på att jag tyckte om böckerna? När jag har det tungt, eller är trött på något vis, då brukar jag läsa YA. Twilightböckerna läste jag under en väldigt tung period, och lyckades faktiskt bli så pass distraherad att jag började må bättre. Så, de där böckerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Trots att jag inte är helsåld på filmerna, så har de några klara kvalitéer. Till exempel är castingen suverän tycker jag (även om folk gnäller på den, I know!) och jag gillar särskilt den där klicken "populära" ungdomar med Anna Kendrick i spetsen. Är det inte lite fint att de (1) faktiskt ser unga ut, och (2) inte är en grupp fotomodeller utan att de helt tydligt är populära pga andra kvalitéer som det ju ofta är i verkliga livet.

Pappan är en annan favorit. Bellas pappa alltså. Gillar hans tystlåtna lite uppgivna pappande.

Där finns, trots glesbygd, inte en enda Hillbilly-kliché. Ovanligt, på gränsen till nyskapande.

Sen så gillar jag skildringen av urbefolkningen, och deras relation till "det övriga samhället". Nu är det inte själva varulvsgrejen som jag menar, utan snarare att de som representerar urbefolkningen förvisso är tydligt just en del av den, det finns en viss spänning mellan dem och de andra invånarna i Forks, men ändå interagerar man med de andra i området på ett naturligt sätt. Som när Jakob och de andra dyker upp på den där stranden i ettan, och ingen reagerar med mer än ett "Hej!" och så hänger man lite tillsammans utan att tillvaron vänds upp och ner.

Hela världen vet vad den amerikanska urbefolkningen har utsatts för och jag tycker det är skönt att se på dem skildras som starka, smarta och en del av samhället.

Fascinerande också att vi svenskar ofta vet mer om den amerikanska urbefolkningen än vår egen. Kanske en stor anledning till att samer och deras relation till andra svenskar ofta skildras väldigt märkligt i svensk populärkultur. Samebyn är ju till exempel inte en fysisk by för samer att bo i, som reservaten i Amerika, utan en ekonomisk förening för renägande, och där de flesta samer inte är medlemmar.

Nog om detta, nu ska jag jobba med mitt manus en stund, i tystnaden. Ha en fortsatt trevlig helg, alla!

onsdag 1 mars 2017

Ett succérecept, samt mycket grå vildmark.

Har lyssnat på en bok som nog måste ses som något av en succé, författaren är debutant och boken har slagit internationellt samt filmatiserats. Skulle tro att boken kan kategoriseras som relationsdrama, eller möjligtvis war fiction.

 

Grejen är den att jag rent objektivt kan säga att hantverket i den här boken inte är det bästa. Bevisföring:

·         Det inleds med en stark prolog, följt av inte mindre än nio kapitel fyllda med infodump. Eventuellt är all den här bakgrunden tänkt att göra berättelsen storslagen, men får bara till följd att den egentliga historien aldrig kommer igång.

·         Berättarrösten är mycket närvarande samt allvetande, and not in a good way. Jag tappar helt den röda tråden under långa stunder när berättarrösten mal på om helt oväsentliga saker.

·         Gestaltningen är så där, mycket tell och lite show.

·         Språket är klyschigt och jag tror inte enbart att det beror på översättningen.

 

Helt enkelt finns där mängder av nybörjar”fel”, och jag frågar mig hur denna bok kunde bli (1) antagen, och (2) en sådan succé. Receptet är ganska tydligt:

·         Miljöerna (särskilt den där det mesta utspelar sig) är fantastiska.

·         Författaren har nördkunskaper om något ganska ovanligt, och där är skildringarna klockrena.

·         Grundidén är toppen, och storyn så pass engagerande att man orkar till slutet trots allt.

·         Slutet i sig är det bästa med hela boken, vilket ju måste vara något av en bedrift.

 

Kanske är det inte svårare än så; har man något att berätta spelar det där andra mindre roll för den vanliga läsaren. Gör man sig själv en otjänst genom att i det närmaste fixera vid det skrivtekniska? Kan det vara så att den breda massan föredrar den här berättade stilen?

 

 

I övrigt har jag varit väldigt långt västerut idag, i en dal mellan fjällen. Så. Mycket. Nysnö. Blev på fullt allvar tvungen att vänta in en man med snöslunga på traktorn för att ta mig upp från ett av mina arbetsstopp. Fotat från min bil:


måndag 27 februari 2017

Vecka 15, 4 260/52 720 ord.

Under veckan producerade jag 4 260 ord, och manuset omfattar 52 720 ord totalt.

Skriver på upploppet, knyter ihop trådar och har ett visst flyt i skrivet. I livet går det rätt trögt, vi vabar igen och jag ser fram emot den dagen vabruari viker hädan.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

söndag 26 februari 2017

Det var fint ute i helgen!

Ute på skogspromenad, bara ett stenkast hemifrån.
Hittade ett stickspår ner till älven, fotade tydligen min egen skugga.
Nysnö, tur att man alltid kan räkna med att skoterleden är körd.
Inne i skogen igen, omgiven av granar.