fredag 20 juli 2018

Med vänliga hälsningar från Yrkesskadad, som även skriver med dragning åt det apokalyptiska.

Travar med engångsgrillar i affären, fast de inte får användas. Någon fimpar i gräset, det ryker om de torra stråna, men slutar snabbt. Den här gången.

För några dagar sedan släckte dom en skogsbrand, men finmoster J har fortfarande beredskap. Vi tar med hennes unge till stranden, våran låtsas att dom är syskon. För ett par dagar sedan lyste en skyddad vik i sjön i bjärt turkost, innan vinden fick algblomningen att skingras.

Åskan mullrar i fjärran. Kommer regnet att falla över åkrarna, eller går det förbi? Kommer det att falla regn? Tänder blixtarna något nytt område? 

Hemma, och gräsmattan är så inni helvete sönderbränd. Bruna prickar i kranvattnet, men lugn bara lugn, det är ledningsnätet som inte klarar överbelastningen. När folk vattnar med dricksvatten.

Fisket stängs i väster, upp mot fjället. Det är för varmt i vattnet. Förra sommaren regnade säsongen bort. En entreprenör inom fisketurism lägger pannan i djupa veck - det går inte i längden det här, att vi inte kan lita på vädret. Alls.

Vilken kanonsommar vi har ändå.

måndag 2 juli 2018

Utomstående som tittar in.

Läser en spänningsroman just nu som utspelar sig på en plats där jag bott en tid. Författaren kommer från en annan ort i närheten (där jag också har bott en tid) och fast det är riktigt bra läsning så hakar det fast vid varenda observation ena huvudpersonen gör av omgivningarna.

När hpn är hemma hos sig, är det rätt så overkligt (tycker jag) att det skulle malas på i den inre monologen om berg och skog och glittrande vatten. Vem reflekterar över sin egen bakgård i varannan tanke, särskilt som hen tyngs av djup sorg? När hen sedan besöker en för henom rätt så främmande ort (författarens hemort) beskriver den inre monologen nästan inte alls vad som finns, mer än svepande ordalag om en småstad och en bensinstation. Här borde rimligtvis hpn vara något mer förundrad över omgivningarna än vad hen är hemmavid.

Min spaning här är att författarens egna uppfattningar skiner igenom, att det som är främmande för författaren blir främmande för hpn och exotiseras i hpns tankar, fast hpn bott där i alla sina fyrtio år. Och författarens hemmaplan beskrivs som hpns hemmaplan, fast det är en främmande plats för henom.

Det här tar jag med mig in i mitt skriv; att inte ösa på med inre förundrad monolog om en plats som hpn rimligtvis borde känna väl. Och att det kanske är bättre att välja ett utomstående perspektiv (typ en inflyttad, även en som bott arton år i, låt säga Sorsele, kan förundras över bergen och älven) om en skriver om en plats en känner till men inte riktigt känner.

onsdag 27 juni 2018

Postapokalyptiskt


Platsen på bilden är en av mina favoriter här omkring. Min mobilkamera gör inte det hela riktigt rättvisa, men man kommer i alla fall gående på en grusväg nerför ett berg. Jag brukar tänka bort de små avtagsvägarna som leder till ett par villor på var sida av vägen (vi är inte inne i tätorten ännu, det här är förorten), och fokuserar bara på träden och skogen, älven som skymtar genom grönskan längre fram. Och så vattentornet, det enda som i det här läget skvallrar om att bebyggelsen snart blir tätare.

 

Exakt här får jag alltid en sådan skön (?) postapokalyptisk känsla. Vattentornet ser ut som en rest från en fallen civilisation, en symbol som envist står kvar när skogen åter sluter sig om det som var. Blir alltid sugen på att skriva när jag går här. Igår när jag fotade var vädret underbart, men hjärnan trött, så skrivet får vänta.

 

Nu ska jag alldeles strax ut på ännu en promenad, men den här gången förbi ett hus som står tomt större delen av året, och där jag fantiserar om att jag ska ha min alldeles egna skrivstuga. Senare alltså, när en är framgångsrik + ekonomiskt oberoende. Antar att ironin skiner igenom här? 

 

Hoppas ni har det gott allesammans!



lördag 23 juni 2018

I en skola på nittiotalet.

Tystnaden i aulan bryts av en kvävd snyftning. Jag blinkar bort mina egna tårar, ser mig omkring. Killen på raden bakom, han som innan inte tyckte att föreläsningen skulle få äga rum, tittar ner på sina skor. Bredvid sitter hans kompis med strimmiga kinder.

På scenen en ensam man. Som fjortonåring föstes han åt ett håll av vakterna på en tågperrong, hans mamma och systrar åt det andra. Hans mor stal sig en sista kram, skrek att hon älskade honom när hon slets tillbaka till de andra kvinnorna. Han svarade inte, kände sig pinsam av hennes känslostorm, ville inte visa sig svag inför kompisarna runt omkring. På kvällen seglade sotflagor ner genom luften. Förundrade barnaögon mot skymningen. En röst inifrån baracken. Det är era familjer, ugnarna fungerar inte riktigt när de lastar in för många på samma gång. Pojken som nu var en äldre man önskade att han svarat sin mamma där på perrongen.


I det ögonblicket visste jag att det skulle bli en scen av det här någon gång, att jag skulle skriva en dystopi. Nu tänker jag på synopsis för en uppföljare till senaste manuset, scenen passar in, omän inte lika vidrig som i verkligheten. Men det går inte. Inte när barn slits från sina föräldrar i detta nu, väldigt små offer för att världen är en sjuk plats. USA. The land of the free. Ursäkta mig, men exakt vem härstammar inte från migranter i det landet? Eller i Europa, Asien, Australien? Vi är migranter allesammans, ättlingar till människor som drömde om något annat, något mer. Som lämnade Afrika för att kolonisera världen, i en tid när en av människans mest grundläggande beteenden inte bestraffades. När det var tillåtet att lyfta blicken, ta sitt barn vid handen, och skapa ett bättre liv för sig själv och för kommande generationer.


tisdag 19 juni 2018

Inlandet, av Elin Willows

Har läst Inlandet, av Elin Willows. Det är en stram liten roman det här, livet i det lilla samhället beskrivs i korta stycken som inte följer en självklar kronologi ens inom samma kapitel, men ändå finns där ett sammanhang. Det handlar om uppbrott, om att börja om på en ny plats utan att egentligen välja. Att bara finnas till. Jag uppskattade den här boken, särskilt vissa citat som biter sig fast. Att flytta härifrån kräver ingen förklaring.

Behållningen för mig är utan tvekan språket, och även det att jag känner till orten som skildras. Författaren väljer att inte skriva om biltestindustrin som dominerade åtminstone min uppväxt (i det jag antar är det hon kallar för Grannstaden) både vad gäller stämningen och pulsen i samhället. Där tycker jag att det är något som fattas i skildringen, som får platsen att vara torftig på ett sätt som inte speglar det jag levde i.

Det blir stundtals ganska exotiskt även för mig, den här beskrivningen av ett ungdomsliv på Platsen (eller ”Plassn” som de infödda skulle kalla tätorten), med bilåkning, hemmafest och att gå till Hotellet på lördagen. Mina ungdomsår spenderade jag i stan, med fik, barhäng och nattbussar. Taxiresor vi inte hade råd med. Om jag skulle få för mig att skriva en bok om den tiden skulle det inte bli särskilt exotisk alls. Snarare en beskrivning av normaltillståndet.



onsdag 13 juni 2018

Läst.

Testläsaren har läst, och eftersom jag har honom på extremt nära håll har vi kunnat bolla under tiden som han läste.

Man kan säga att jag släppte min bebis till någon som (1) gillar YA, och (2) är väldigt känslig för problem med dramaturgin. Jag var mycket nervös, men han gillade. Det fanns en del att jobba med, men inget som störde extremt mycket.

Det absolut roligaste var att höra hur han tyckte att karaktärerna ser ut. Jag har inte gett några ledtrådar alls, nästan, någon beskrevs som "rätt så biffig fast han bara är nitton", men sen var det inte så mycket mer. Jag har jobbat desto mer med att alla ska en egen röst (normalt brukar flera karaktärer ha...ehem...min röst). Det intressanta här är att han såg samma typ av utseende som jag tänkt mig, i ett fall ba "jaaa, alltså det är ju en ung den-och-den-skådespelaren", vilket är EXAKT den skådespelare jag tänkte mig när jag började skriva, och fortfarande inte hade fattat att det här var ett ungdomsmanus. Rätt coolt egentligen hur det funkar med tankeöverföringen i en bok.

Jag bearbetade successivt under tiden som sambon läste, lät manuset vila när jag var JÄTTETRÖTT, och nu när livsandarna har börjat återvända så smått har jag läst igenom på kvällstid. Alltså nöjes-läst, utan redigeringsglasögonen (mycket vilsamt, rekommenderas). Det kändes som att det dög faktiskt, och eftersom att jag är jag och inte gillar att vila på hanen, så skickade jag in. Tänkte göra en Helena här, och pytsa ut inskicket, så ikväll blev det tre förlag som ligger högt på önskelistan. Efter semestern blir det fler, tänkte jag.

Nu ska jag ta det lugnt, kisa mot solen (om den kommer fram igen?), jobba halvtid (skulle alltid vilja jobba halvtid), och sedan ha semester. Inlägg kommer om andan faller på. Ha det gott allesammans <3

tisdag 5 juni 2018

Vi lajvar apokalypsen.

Dom här supertrevliga vykorten ligger i en bunt i foajén här på jobbet. Det är Länsstyrelsen Västerbotten som tipsar om hur en ska överleva när krisen kommer.

 

Ibland får jag frågan om varför jag skriver dystopier, och det korta svaret är att vi lever mitt uppe i en mer eller mindre dystopisk tillvaro och att apokalypsen pågår runt omkring oss, as we speak. Må vara att det inte är en komet som kraschar in i jorden och förintar oss i ett ögonblick, men likväl känns det som om världen i den form vi känner den håller på att gå under.

 

Mer om detta super-peppiga ämne en annan gång, när jag orkar formulera mig lite mer. Nu ska jag gå till frissan och sedan hem för att lägga upp benen på soffan och försöka varva ner i halvtidssjukskrivningen som läkaren tyckte att jag borde ha. Det är bara medium kul att vara sjukskriven, faktiskt, men absolut nödvändigt just nu.

 

//Mvh GillarAttJobba.

 






måndag 21 maj 2018

Vattnet drar sig tillbaka nu.

Tog en promenad i torsdags på kvällen, när vattennivåerna nådde sin kulmen. Det var högsta uppmätta flödet sedan stora katastrofåret -95.

Det mest intressanta har varit att följa flödet av inlägg på Facebook, där vissa tävlat om att ha flest och hemskast katastrofteorier, vissa rapporterat utan vinkling, en del gottade sig i katastrofen, och en del kände enbart kärlek inför älven trots att det stod vatten hemma i källaren. Dystopiförfattaren i mig sög upp stämningarna som en svamp.

Coolast mitt i katastrofen var nog hårfrisörskan vid Laisälven. Hon hämtade kunderna uppe vid stora vägen med sin fyrhjuling, då tillfartsvägen och gårdsplanen stod under vatten.

Här några bilder, först ett båthus som normalt står på torra land. Till höger kan den extremt skarpögda se toppen av räckena på en bro som finns där promenadvägen (helt under vatten) går över en liten å.

Här går jag på förstärkningarna av vallen vid hembygdsområdet.

Hembygdsgården i motljus. Till höger anar man att vattnet är i höjd med vallens krön. Utescenen till vänster står i vatten.



lördag 19 maj 2018

Redigeringsomgång ett, check!

Blev sugen på att skriva idag, och drog igenom de sista sidorna i första bearbetningen av manuset.

Nu hoppas jag att min (stackars) sambo vill läsa, behöver verkligen höra om det här är bra eller mindre bra. Om det funkar som YA. Min sambo är känslig för problem med dramaturgi, och är även läsare av YA, så jag tänker att hans ord får vara lag i det här läget av processen :-)

Nu ska jag åter in i vilan. Ämnar hänga en tvätt och sedan kolla på film. Typ.

Hoppas ni har en fin helg allesammans!

torsdag 17 maj 2018

Missbrukar ev Youtube.

Är fortfarande helt sjukt trött. Ägnar onormalt mycket tid till att kolla på youtube, mest musikvideos, och jobbar rätt så inaktivt med en spellista jag kommer att använda till del två i dystopiska trilogin. Magiskt ändå hur hjärnan börjar sätta ihop en ny värld, bara genom att absorbera musik, och utan att jag egentligen anstränger mig.

Den här fångar hela tonen i dystopierna, åtminstone när det inte är nattsvart för min hp. Särskilt en scen i början av videon, med hav, ett norskt (?) fjäll och en flock vita fåglar, får det att låta ”ryyyys” inom mig när hjärnan klickar till.

Den här har jag haft med på diverse spellistor för olika skrivprojekt. Jag har aldrig reflekterat över texten, utan mest gillat att jag får in rätt ton om jag lyssnar på den precis innan jag skriver om en viss typ av känsla. Sen snubblade jag över videon på Youtube. Satt och trallade med, tyckte miljöerna (Färöarna?) var snygga, men vips traskade Döden in. Som saxad ur Det sjunde inseglet. Bara det att herr Död och Eivør plötsligt är huvudpersoner i en pajig kärleksfilm, komplett med textremsor (för man hör ju inte kackiga dialogen över musiken), och jag bara ”öööh…?”.  Blev rätt uppenbart att sångtexten har en liiite annorlunda innebörd än jag trott, bara man lyssnar ordentligt. Och låten blev plötsligt klockren för en skruvad karaktär i nya manuset. Hon blev helt uppenbar, och jag ska skriva om henne så snart jag orkar.

Den här bara för att någon jämförde Avicii med de gamla klassiska mästarna. Gillar arrangemanget, med det blir lite tröttsamt att alla unga män med ett klassiskt instrument i handen anstränger sig för att efterapa 2Cellos-grabbarna.

Den här är en favorit i repris (ingen överanstränger sig för att se ”cool” ut!) och jag blir alldeles matt och vill genast skriva en svulstig kärlekscen (till) samt fantisera om filmatiseringen av mitt manus med denna som soundtrack under nämnda scen. Passar ev bättre till vuxenmanusen än nuvarande YA.

onsdag 16 maj 2018

Kort avbrott i vilan, pga naturen som visar sina muskler med full kraft.

Hon är livet, älven. Men just nu rinner hon över bräddarna, breder ur sig över skogsmarker, trycker på mot landområdena vi människor tror att vi har kontroll över. På Holmen hukar man sig bakom vallarna, hoppas innerligt att de räcker till och håller, pumpar vatten ur källare. Marken är full med vatten. Jag bor på Backen, högt uppe på älvbrinken, men i skarvarna mot källargolvet tränger fukten ändå in.

 

Det är vansinnigt varmt, varvat med ösregn. Det hjälper inte direkt situationen, och har fått floden att komma nästan en månad för tidigt. Det svämmar över i Ammarnäs, vatten över vägen, nya vallar grävs, nu på morgonen sjunker det undan lite, men här nere i Sorsele stiger älven fortfarande.

 

Vi gläds åt att vädret ska bli kallare, förhoppningsvis blir det minusgrader på fjället om nätterna, och då blir fjällfloden lite mer utdragen över tid. Vi hoppas innerligt att regnet uteblir, och tackar moder natur för att det inte var någon tjäle i marken, att vattnet hade nånstans att ta vägen tidigare under våren.

 

I går kväll vid Laisälven, som rinner ihop med Vindelälven nån mil ovanför tätorten.



Den här bilden är så där, men föreställer ett vindskydd som normalt står en bit upp i skogen men som nu står i vatten. Laisan har brett ut sig, och forsar fram genom skogsmarken.



Två stora vattendrag blir till ett och landar nere i Sorsele, forsar fram under broar där det normalt flyter stilla lugnt. Här naturbeten under vatten, och en loge från hembygdsområdet som snart blir blöt om tassarna. De gräver vallar idag för att täta till ytterligare. Sedan är det bara att vänta och se hur det går.



tisdag 1 maj 2018

Trött.

Tappade fotfästet lite och föll igenom, ner till utkanten av utmattningsh-vetet. Tänker pausa nån vecka, så ses vi sen nån gång.
Kram på er.

tisdag 24 april 2018

Har dragit igenom två tredjedelar av dystopimanuset...

…och då kommer den. Idén. Med jättestort i.

Som en klichéfylld blixt från klar himmel blev det uppenbart vad jag ska göra med spänningsromanen (den som det sket sig med tidigare). Samma miljö, samma karaktärer, samma bakomliggande problematik och mekanismer, men en ny historia. Det finns liksom en bättre historia här än den jag skrev tidigare. Nu har jag tänkt på den nya i en vecka och vet inte hur jag ska kunna vänta med att skriva ner den.

Men, det blir att dra i handbromsen och inte rusa in i ett nytt projekt, bara för att det jag håller på med nu tar emot lite så här på upploppet. Det är så lätt att bara "men ååå så jåååbbigt att hålla på med den här tråååkiga texten, tar det aldrig slut?!", och så hoppa över till ett nytt projekt som känns nytt och fräscht och roligt. Här gäller det att genomskåda sig själv (eller, åtminstone behöver jag göra det) och slutföra det nuvarande. Annars blir aldrig något färdigt. Någonsin. Och jag får inte glömma att det där nya, skinande och fina kommer även det att kännas som en oformlig tråkig grå klump under bearbetningen, och det kommer även då att ploppa upp en ny skimrande idé som bara ber om att en ska desertera från det gamla projektet.
Så:
(1)Köra klart första redigeringsrundan av dystopin.
(2)Kanske även ett par rundor till.
(3)Ha semester.
(4)Dra igenom dystopi igen. Och igen.
(5)Skicka in dystopi (researcha YA-förlag innan).
(6)Vila.
(7)Börja skriva spänningsroman version 2.0. Om idén verkligen är något att ha, så tål den att jag väntar.

torsdag 19 april 2018

Musikquiz!

Har precis kommit hem från musikquiz med Avatarkvartetten från Norrlandsoperan. Vårt lag var på delad förstaplats efter grundomgången, men kom tvåa efter utslagsfrågan.

Sjukt kul, är mest mallig över att jag kände igen Debussy (jag: ”men men men, det är ju vampyren!!!”, dvs det lönade sig att ha sett Twilight), skäms över att jag inte kände igen Purple Haze med Hendrix.

Det är rätt kul att bo på en pytteliten ort, man går så att säga när det bjuds. Oavsett vad som bjuds. Skulle förmodligen inte ha lyssnat till en stråkkvartett en torsdagskväll i april på den tiden när jag bodde i stan. Det lilla utbudet ger märkligt nog vidgade vyer, åtminstone för mig.

Vi vann biobiljetter, förstapriset var en föreställning på Norrlandsoperan i Umeå, men ja e inte bitter...



måndag 16 april 2018

Slumpmässiga tankar i kvällningen.

Behövde en liten paus från bearbetningen. Har åkt slalom (fortfarande lika delar livrädd och euforisk), åkt skidor på längden (med mycket motsträvig nästan sexåring), samt varit hos optikern (hundra procent livrädd, avskyr att välja bågar). Vädret är mycket förvirrande; varmt (typ +13), strålande sol och en meter slaskblöt snö. Hur klä sig, och framför allt, hur klä barnet som tumlar runt i snön snarare än att bara titta på den?

Har även sett nya Star Wars, episod VIII (The last Jedi, tror jag att den heter?), och det gjorde mig glad, och även lite låg. Så trist att Carrie Fischer gick bort. Första filmen hade premiär 1977 (ett MYCKET bra år, för övrigt), och även om prinsessan Leia som karaktär lämnar en del i övrigt att önska om man tittar med moderna glasögon, så var det icke så vanligt med kvinnor som henne på film när jag var barn. Hon kunde springa, skjuta, tänka, säga smarta saker OCH vara halvläcker (*), utan att det yttre liksom tilläts ta över.

I kväll ägnade jag mig åt manuset en stund. Det gjorde mig också glad, och lite låg. Men mest glad. Det är nog fan så mycket bättre det här än vad jag ger mig själv kredd för. Se där, en kort stund av icke självhat. Fantastiskt.



(*) helläcker skulle nog vissa påstå, hello guld-bikinin som ställde till det för en hel generation pojkar.

Halvvägs ner i slalombacken:



söndag 8 april 2018

LitteraTur och Retur

Min fina kompis M drog med mig på LitteraTur och Retur, en lördag på Väven i Umeå, fylld med författarsamtal.

Österbottniska och Västerbottniska författare deltog, och jag höll ärligt talat på att dö mys-döden av att lyssna till fin finlandssvenska. Från raden framför min kom en diskret doft av Leijona Terva. Jag var mycket avundsjuk.

Jag var även avundsjuk på författarna som samtalade om dystopier. Mikael Berglund, Philip Teir och Mats Söderlund deltog i tillställningens intressantaste samtal. Skulle verkligen vilja delta i något liknande i framtiden. Risken är väl dock att man skulle bli starstrucked alt. bli fangirl, bara ”iiiiiiiieh, riktiga förfaaattare!!” och  drabbas av tunghäfta. Typ.

Det roligaste var nog ändå bilresorna; att surra i timtal om skrivande och allt annat mellan himmel och jord.

Droppades av dagen efter hos svärföräldrarna och ägnade en stund åt att läsa på balkongen. I tystnad.






torsdag 5 april 2018

Meddelande från en statistiknörd som bearbetar text.

På de första 33 sidorna har jag strukit 12 % av orden. Generellt gillar jag inte att stryka eftersom jag redan från början skriver rätt kort och tight, och det känns som om allt försvinner när jag stryker (brukar normalt utöka mina manus en hel del under bearbetningen).

 

Men, början såsade sig fram, så det gick inte att undvika en uppstramning.

 

Gråter lite blod dock, och känsloläget pendlar mellan ”fan, vad bra det blir” och bara ”fan”.

tisdag 3 april 2018

Dagens podd-tips.

Fantastisk Podd, om att skriva fantasy, science fiction och skräck på svenska.
Tidigare har jag blivit lite förvirrad av att lyssna på den här podden, bara för att min övertrötta hjärna inte orkat med att försöka hålla isär vem det är som pratar. Det är nämligen många författare som är med här i olika grupper, typ finska gruppen, stockholmsgruppen, västkustengruppen, etc. Trixet för att lyssna var att sluta försöka sortera talare. Nu lyssnar jag helt förutsättningslöst, och det funkar. Finns många guldkorn här, gillade särskilt ett avsnitt om troper/tropes som kom rätt nyligen, och där fick jag flera tankeställare om hur jag egentligen behandlar troper, och när det riskerar att halka över på klichéer.

Bladen brinner, en podd för vuxna om böcker för barn och unga.
Sist på bollen här förmodligen, men har börjat lyssna och kan inte sluta. Med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, båda författare som skriver för barn och unga.




fredag 30 mars 2018

Dagens aktivitet...

...var att göra så lite som möjligt. Häng vid elden, mat vid elden, slöa i solen vid elden. Magiska dagar vid sjön.

Glad påsk på er allesammans :-)




lördag 24 mars 2018

La in en överväxel.

Jag fick några timmar över idag och skrev färdigt råmanuset. Känns riktigt bra att ha värkt fram ett slut, även om det så klart krävs en hel del bearbetning innan det flyger som jag har tänkt.

Det blev 76 086 ord till slut, skrivna under 54 pass. Manuset tog 13 veckor att få ner på pränt, och jag skrev ca 13 500 ord i höstas innan jag bearbetade spänningsmanuset, och började om med dystopiskrivet den 29 januari.

Nu väntar bearbetningen, när det här benranglet till dystopi förhoppningsvis ska komma till liv. Jag älskar den fasen, men har haft oväntat roligt under råmanusfasen också.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg allesammans, jag planerar att fira med hamburgare (barnet valde) och slötittande på tv.

tisdag 20 mars 2018

Början på slutet.

Ååå, vad jag tycker det är jobbigt att skriva slutet! Har tänkt ut en plan för hur trådarna ska knytas ihop, så det känns rätt lugnt, men i övrigt har jag prestationsångest på steroider. Hur ska jag få till ett slut som gör det här projektet rättvisa?

Jag vill att slutet ska vara rätt spännande, samtidigt som det ska lämna läsaren med en skön känsla efteråt, och med en sug efter att läsa mer i del två av trilogin. Och så hamrar jag ner orden och får inte alls till rätt känsla. Svärord.

Men, i stället för att få skrivkramp tänker jag mig att jag skriver ner handlingen rakt av, som ett icke gestaltat skelett, bara för att få till händelseförloppet. I ett senare skede går det ju att bearbeta texten till greatness (I wish), i.e. bekötta skelettet, som Elin uttryckte det här.

Hur tänker ni kring att skriva slutet? Är det projektets roligaste del, eller har jag fler kollegor där ute som vrider sig i prestationsångestens plågor…?

söndag 18 mars 2018

Littfest!

Jag och min fina kompis K har varit på Littfest i Umeå under helgen. Det var snäppet bättre än jag räknat med, högre medelålder än jag räknat med, samt extrem få män (är det verkligen bara kvinnor i min ålder och uppåt som läser?).

Vissa föreläsningar/samtal var riktigt bra. Vi kunde tex inte missa samtalet om ”Män visar kuken för mig” med Caroline Hainer. Ämnet attackerades nyanserat av författaren, och oväntat nog hade detta framträdande ev största andelen män i publiken under hela festivalen.

Po Tidholm och Håkan Forsell samtalade om staden och landsbygden, sjukt intressant och om jag kunnat stenografera hade jag klottrat ner vartenda ord. Idun var proppfull och vi blev tvungna att sitta på balkongen. Hej Svindel.


Annika Norlin samtalade med Elin Willows, som på bilden läser ett stycke ur sin bok ”Inlandet”. Jag har inte läst, men tror att jag blir tvungen. Elin pratade kärleksfullt om ett stillsamt liv, och att som utomstående hamna på en plats som inte anpassats efter den urbana normen. Orten namnges inte i boken, men jag gissar på Arvidsjaur eller Arjeplog, baserat på att författaren plockat bort en stor industri som skulle blivit för exotisk i sammanhanget och tagit över berättelsen (biltestningsindustrin, no doubt, som vid tiden när berättelsen utspelar sig ännu inte spridit sig till tex Sorsele, där jag bor). Det som stannade kvar mest var detta citat om att alltid behöva försvara valet att bo i inlandet;
”Att flytta härifrån kräver ingen förklaring."



måndag 12 mars 2018

Dystopi vs Utopi.

Har alltid (nästan) skrivpaus från torsdagkväll, till söndagkväll, för att inte bli galen/galet trött, och för att ge mig själv tid till att tänka.

Under helgens tre skrivfria dygn ploppade det upp tankar på att det som är en dystopisk tillvaro för någon, är en utopi för någon annan. Och den där andra är hjälte i sin egen berättelse. Känner att det gav en ny förståelse för min antagonist, och för min villain (som inte är samma person i den här berättelsen).

Den här tankegången kom väl till pass under upplösningen, som jag tagit tag i under ett par skrivpass nu. Återstår typ en miljard skrivpass till, känns det som, för att få ihop det här.

Det var bara det jag ville idag :-)

söndag 11 mars 2018

Idag har jag åkt slalom.

Jag har alltid åkt snowboard, men för ett antal år sedan drog jag axeln ordentligt ur led (halkade under stillsam promenad) fick fraktur, opererade, och sålde efteråt min bräda. Sedan dess har jag inte varit nära en slalombacke, och förra våren blev jag så IRRITERAD på den här mesiga versionen av mig själv att jag skaffade slalomutrustning lagom till barmarkperioden.

Valde slalom pga 40, samt allmänt trasig (tänker att en inte ramlar lika ofta på skidor som på bräda = säkrare). Idag var det äntligen dags. Knölade in trasig axel i ett skydd värdigt Iron Man (behövde typ hjälp pga galet mycket kardborreband etc) och åkte med familjen till Nalovardo, närbelägen superfin slalombacke.

Hade inte stått på slalomskidor på 25 år, och var ärligt talat livrädd innan. Men, det var UNDERBART kul.

Vad vill jag säga här egentligen? Kanske att jag är pleased with self, pga utmanade mig själv och fegade inte ur.


På toppen av lilla backen, väntar till en annan gång med den höga backen (anas bakom skogen).

Här drog sambon och femåringen iväg, och jag hann ärligt talat inte med :-) Det går medium bra att åka slalom, när ryggmärgen tror att en åker snowboard och således helst svänger till höger (det liknar en snowboard-sväng, vilket en vänstersväng inte alls gör, tydligen).



torsdag 8 mars 2018

Make. It. Work.

Ikväll skrev jag mig förbi andra plotpunkten och ska nu stäva det här skeppet genom upplösningen, knyta ihop allt och försöka få till ett slut. Har producerat drygt 60 000 ord i ren skrivglädje, men glädjen lägger sig lite när jag tänker på vad som ligger framför mig. Jag gillar inte den kommande fasen, har aldrig gjort och undrar om jag någonsin kommer att göra. Men, när den lilla latmasken i mig (jo, för det handlar ju om att orka tänka svåra och jobbiga tankar) slår till, när kreativiteten får sällskap av tvivels-djävulen i den stund när jag borde vara som mest fokuserad, det är då jag går till Tim Gunn.

 

För den som inte vet så är (var?) Tim Gunn något av en programledare för Project Runway (jag knarkade detta program för ett antal år sedan), där ett gäng kläddesigners under någon typ av tidspress varje vecka ska skapa plagg, och sedan skicka ut sina alster (draperat på en modell såklart) på the runway för bedömning, följt av sedvanlig utröstning. I början av veckan brukar det vara rätt skön stämning bland deltagarna, det shoppas tyger, skärs till, nålas på provdockor etc. Sedan ökar pressen, någon klappar igenom, får panik, går helt bananas, det flyger paljetter och fluff al over the plejs och i det läget gör Tim Gunn normalt sin entré. Nyper i tyget. Tar ett steg bakåt. Rynkar pannan. Sätter en hand under hakan. Funderar. Tar den tävlande till en plats långt ifrån kreativitetens lustgårdar, smular sönder den kreativa processen som självändamål med tre ord; Make it work.

 

I vissa projekt uppstår en fas när en inte kan luta sig tillbaka och lita på att kreativiteten ska lösa problemen som radar upp sig. För mig inträffar det här alltid på sluttampen i ett romanprojekt, när det ska knytas ihop trådar och hantverket blir extremt tydligt. Den fluffigt kreativa delen i mig slåss för sitt liv ”uhuuu, jag vill ju bara skaaapa”, men det funkar liksom inte för mig att gå på känsla om slutet ska bli något att ha. Instinktivt vill jag släppa ut mina karaktärer ur de fällor jag skapat åt dem, putta ut dem på en blomsteräng och bara ”run free!!”. Men det går ju inte. Nu inför upploppet måste jag ta mig samman. Tänka. Tänka lite till. Planera. Sortera trådar. Få saker och ting trovärdiga. Jag måste få det här kreativa luftslottet att ta form, att fungera. Eller som Tim Gunn skulle ha sagt; Make it work.

onsdag 7 mars 2018

Vadar i vab-träsket.

Två tips till dig som liksom jag vabar med ett barn som är piggare än vad du själv är:

När orken tryter kan en sticka till barnet femtio hårsnoddar, sitt eget hår, och bara ”go nuts”. Uppskattades. Brasklapp för att detta kan vara en smärtsam aktivitet för den hårömma. Här en fläta, en av de mer behärskade uppsättningarna.

Sedan tillverkade vi nån typ av improviserade pynt till påskriset, varpå barnet hittade en tejprulle och gick nuts på riktigt. Jag ämnar ninja-vila i soffan nu, dvs låtsas delta i pysslet, men i horisontellt läge.



måndag 5 mars 2018

Jag vill inte vara where the action is.

På torsdagkväll skrev jag mig förbi den andra pinchpunkten i manuset, och från och med nu går det utför för mina karaktärer. Jag måste erkänna att det tar emot att utsätta dem för vad som väntar, och skulle helst vilja linda in dem i fiktiv bomull för att skydda dem från allt ont. Men en konfliktlös bok vill nog ingen läsa (utom jag då, och ett par vänner både här i bloggvärlden och irl som bekänt att de stundtals känner aversion mot det som skaver).

 

Jag har aldrig varit ett stort fan av att skriva konflikt. Svärta och elände funkar utmärkt, mina karaktärer vandrar ofta omkring i en sorts skör melankoli i olika grader av nattsvart, men konflikt skyr jag verkligen som den klichétyngda pesten.

 

I tidernas begynnelse när jag skrev första versionen av första dystopin, lät jag mina karaktärer glida omkring i en rätt skön tillvaro, där staten var obarmhärtig på långt avstånd och karaktärerna lallade omkring och typ plockade bär, blev kära i varandra, samt hade ”filosofiska” samtal på natursköna platser. Tryckte in en smula konflikt med kofot i det här manuset och skickade in. Det var fortfarande alldeles för gulligt och konfliktlöst för att få kallas dystopi (eller ens för ”bok”) och att ett förlag faktiskt gav lite socker i sin refusering av eländet berodde nog (1) på att människor tenderar att gilla överlevnadsskildringar i postapokalyptiskt miljö, och (2) att de där samtalen gav en mikroskopisk litterär höjd till ett i övrigt dramaturgibefriat projekt.

 

I nya dystopiprojektet har min hp ständigt lågskalig panik, och nu när det ska ”braka loss” ordentligt så att säga, känner jag ganska stor ångest. Stackars mina fina karaktärer, liksom. Men jag tänker också att jag ska utnyttja de här negativa känslorna och låta dem sippra in i texten, kanske kan det här motståndet jag känner få liv och känsla adderad till the action? Normat sett tycker jag att action är lite tråkigt, somnar lätt i tv-soffan när det blir ”spännande” på film, och i actiontyngda böcker som tex thrillers skummar jag när det blir för snabbt berättat. Jag vill inte skriva action som läsaren skummar, och tänker knö in känslor och stämningar så mycket som jag bara förmår. Kanske blir känslosam action det nya svarta…?

onsdag 28 februari 2018

Spoilervaring utfärdas för det här inlägget, jag kommer att prata om The Walking Dead.

Ikväll finns ett nytt avsnitt av the Walking Dead att titta på. Vi har följt serien under alla säsonger, genom toppar och dalar, och jag tycker verkligen att det är inne i en rejäl dal just nu.

Hela första halvan av senaste säsongen ägnades åt krig, och jag tror att den sammanlagda dialogen under de första åtta avsnitten skulle ha kunnat inrymmas på ett normalt A4-papper (transkriberad i Times New Roman, 16 punkter). Nu är jag less och önskar en del djup av återstående avsnitt. Dock tycker jag att titeln ”All Out War” på sista avsnittet för säsongen inte känns särskilt lovande, det säger mig snarare att det bara blir värre.

Ev kastar jag någonting på tvn om Neeegan, eller ännu värre, Lucille, dyker upp igen. Hela Lucille-grejen är så sökt, någon som typ gick i spinn över den här låten, och bara ”jag har en cool idé här grabbar, vi döper ett SLAGTRÄ till Lucille!”. Gäsp.

Serien i korthet:
- Survival (första säsongerna). Intressanta relationer, HUR ska dom få tag på mat, HUR ska dom lyckas undkomma alla walkers, VAD är det egentligen som händer, etc.
- Psykopatgubbe vill ta makten (övriga säsonger). Dör en psykopatgubbe kommer en till som är mycket snarlik den frånfallna, men så klart lite värre. Relationer? Pft! Djup? Nja, det är enklare att plaska runt på grunt vatten. Ond, bråd onödig död? You bet!

Slutligen ett meddelande direkt till manusförfattarna (som givetvis google-translatear allt som skrivs på hela internet, right?), här kommer en gratis idé till er:
I stället för att kasta in ännu en maktfullkomlig psykopatgubbe (i det fall att Negan dör alltså) kanske ni kunde kasta in staten? Den behöver inte finnas till för medborgarnas bästa, och det behöver inte ens vara den amerikanska staten (det finns andra länder än USA, just saying).

Och känner ni inte för att blanda in några fräscha ingredienser i soppan, kanske ni kunde prova att zooma ut lite? Eller möjligtvis att flytta fokus lite åt sidan, det finns flera sidor att välja på, så go nuts.

Slut på meddelandet.

måndag 26 februari 2018

Bättre än fulskriva.

Måste bara tacka för alla uttryck som är bättre än att fulskriva:

- Flödesskriva

- Genomskrivning (för att komma ut på andra sidan i manuset)

- Coolskriva (liksom obrytt men ändå insiktsfullt)

 

Lägger dem på hög inför de där författarframträdandena en kommer göra när berömd och framgångsrik, och får chansen att berätta om sin skrivarmetoood inför (eherm…) hänförd publik. (Hoppas självironin lyser igenom här.)

lördag 24 februari 2018

Dagens aktivitet.

Har hälsat på andra halvan av kulturkollektivet idag. Hon bor ännu mer ute på landet än vad jag gör, vi gick långpromenad och det var bara -10 och superfint!

Småtallarna på hygget ser ut som ufos :-)