tisdag 2 april 2019

Vi ses!

Bloggen går på sparlåga, och då jag inte är ett fan av att göra saker halvhjärtat tar jag paus. Finns på Instagram som @annikalenali och där uppdaterar jag betydligt oftare. I tidernas begynnelse använde jag den här bloggen på liknande sätt; knäppte en bild och skrev ett par ord till, mest för att hålla igång hjärnan under föräldraledigheten.

Jag kommer så klart att fortsätta läsa era bloggar. Ha det så fint allesammans!


söndag 31 mars 2019

Det är så kul att skriva om, och så jobbigt på samma gång. Men mest kul.

Jag älskar att bearbeta text. På riktigt, jag redigerar mycket heller än skriver nytt.

Just nu gör jag en helomvandling av mitt gamla spänningsmanus; skriver lite nytt, skriver om, förtydligar och stryker. Klipper och klistrar vilt ur den gamla texten, och minns konstigt nog vad som står i de gamla kapitlen och vilka stycken och kapitel som kommunicerar med varandra, som någon typ av mänskligt Scrivener. Kanske blir det så när man arbetat igenom en text ca en miljard gånger?

Det är så kul och så jobbigt på samma gång det här. Men mest kul.


tisdag 26 mars 2019

Om utgivning. Och en fisk.

Att som icke utgiven interagera med ett förlag är ungefär som att gå i typ åttan och vara kär i någon en knappt känner. Man vågar nästan inte kontakta vederbörande, väljer sina ord på guldvåg, men varför svarar dom inte?!?, vad menade dom egentligen med den där formuleringen?, etc etc. Rätt påfrestande och kul på samma gång. Idag fick jag frågan om varför jag inte ger ut själv, och svaret är kilometerlångt.

Dels handlar det om att jag någonstans vill ha bekräftelsen av att bli antagen. Jag har ingen utbildning i litterärt skapande, utan har fått min skolning i att skriva korrekt naturvetenskaplig och juridisk text på universitetet. Vad gäller det skönlitterära är jag helt självlärd, och jag skulle älska grupparbetet i att arbeta med min text på ett traditionellt förlag. Det här med förlaget handlar nog även lite om en barndomsdröm.

Dels handlar det om ekonomi. Jag har liksom inte pengar att pytsa in i hybrid- eller egenutgivning. Ibland tänker jag att en borde sinnesundersökas som väljer att bo här i Låglöneland, men även om livet i inlandet må vara en ekonomiskt dålig affär, så vägs det upp av tiden och lugnet, utrymmet att vistas i sin egen lilla bubbla utan några störande yttre element. I love it.

Dels är jag inte typen som har ett lager av böcker hemma i garaget (och det beror inte enbart på att mitt garage mest av allt liknar ett skevt skjul i akut behov av renovering). Tror att utmattningen och stressen skulle skjuta genom alla barriärer om jag försökte hantera distribution av mina egna fysiska böcker i någon större utsträckning, och jag tänker att det är en flaskhals jag inte vill fastna i och att min energi går att använda till annat.

Skulle det helt skita sig med förlagen så inväntar jag den digitala revolutionen, och ger ut digitalt. Redaktör, korr, och formgivning av omslag känns ändå överkomligt att köpa sig. Undrar om den digitala revolutionen kommer till vårt avlånga land under det här århundradet?

Personligen föredrar jag dock böcker av papper, eller ljudböcker. Är något av en bakåtsträvare i vissa avseenden, och min inställning till böcker speglas i min inställning till flugfiske (bear with me här, är som tidigare nämnts en nörd i vissa avseenden, vilket även gäller fiske). Jag gillar inbundna böcker, gärna med losstagbart pappersomslag, och det motsvaras i fiskevärlden av att mitt flugspö är hela tio fot långt, stenhårt, och att jag gärna fiskar med torrfluga. Att läsa på platta är för mig ungefär lika avkopplande och mysigt som att fiska med ett superflexigt kort flugspö där jag knytt fast en astung sjunkande nymf.

Bland moderna fiskande män på valfri älvssträcka är det mycket underhållande att jag föredrar att fiska torrt. För ett antal år sedan var jag och min fina kompis K på fiskeresa i Ammarnäs, och en man från Tjeckien närmade sig försiktigt kuriositeten ”Kvinna i vadarbyxor”. Han tittar med skeptiskt ansiktsuttryck på mig. Sedan ut på vattnet. Sedan på mig igen. Min kompis lägger huvudet på sned och undrar med en blick om hon behöver komma till undsättning. Jag skakar försiktigt på huvudet. Moderna fiskande män är hänsynsfulla varelser.
Tjeck: ”The water is too hot, you need sinking fly.”
Jag: “Wait and see.” (Menar: ’Håll käften gubbe’, men ler ändå överseende.)
Tjeck: ”You are insane.” Halkar iväg på stenarna.
Jag, fem minuter senare. Observera vargflinet:

Fotograf: Min kompis K (som givetvis äger bilden). Harren tillagades sedan, då jag även är en bakåtsträvare i det att jag inte tror på catch and release, och således slutar fiska när jag fått upp middagsmat. Gillar även att jag har nagellack ute i vildmarken. Det är viktigt att hålla på stilen, sin kvinnlighet, etc.

måndag 25 mars 2019

Dagens jobbkalender.

Det är inte själva idén - det är att inte förstöra den med sitt jä-la skrivande.



tisdag 19 mars 2019

Tillbaka. Eller; att göra en något förvirrad upptäkt.

Det har ärligt talat varit så där kul den senaste tiden, har varit sjukskriven på deltid en månad och det känns lite bättre nu, men ärligt talat så behöver jag komma bort från min arbetsplats - eller åtminstone jobba mindre. Imorgon går jag upp på min ordinarie deltid så att säga, som är 90%. Får se hur det går.

Men, nog om detta, arbetet är kort och gott en bi*ch.

Har manuset inne hos förlaget igen, och i vanlig ordning väntar jag. Känns som om jag inte gjort annat det senaste året. Under tiden roar jag mig med att skriva om mitt "gamla" spänningsmanus; samma karaktärer och miljöer, samma grundstory, men en helt ny "ytlig" story skulle man kunna säga. Mindre mord och mer psykologi. Skitkul faktiskt, och även ganska påfrestande att möblera om i textmassan (Elin skriver om det här, finns ingen mening med att upprepa det hon säger om processen :-)

Det jag skulle komma till EGENTLIGEN är att jag har gjort en upptäkt. Tadaaa, liksom. Detta är en långsökt spaning, men bear with me. Såg i alla fall igenom Game of Thrones för nåt halvår sedan, och i senaste säsongen satt en liten rödhårig typ och sjöng. Misstänkt lik Ed Sheeran, och google sade att det var så. Jag har inte lyssnat på honom tidigare, det är inte riktigt min musiksmak, men jag hittade några låtar på Spotify som fastnade i spellistan till senaste projektet. De låtar jag gillade hade en sak gemensamt, nämligen ett EXTREMT irriterande element. Tex Shape of you och det där enerverande o-i-o-i-o-i-o-i, eller Give me love då det bara bräks mamammamai i all evinnerlighet. Ungefär som Rihanna (tror jag att det stavas) och hennes Umbrella-ella-ella.

Det är här min upptäckt kommer (ev sist på bollen); går det där irriterande och framgångsrika elementet att överföras till böcker? Jag tänker mig att en bok som innehåller någon liten sak som träffar en mycket tydlig nerv och irriterar lagom mycket, kan det vara något bra? Kommer inte på något bra exempel, men ska fasen jobba på att etablera en mycket liten subtil irriterande obalans i mitt pågående manusprojekt, och låta den där obalansen löpa som en röd tråd till upplösningen. Låter nog lite flummigt, men jag har kommit på hur jag ska göra. Hehe, liksom.

Hoppas ni har det gött allesammans. Här vräker solen ner på oss från en klarblå himmel, snön är dessutom kritvit och jag lyckads bli röd om kinderna när jag var ute på evighetslång promenad så här på sista sjukskrivningsdagen.



Dagens skoterspår.

Dagens spann.

onsdag 13 februari 2019

Bearbetar både det ena och det andra.

Har jobbat en del med manuset, tänkt, skrivit nytt, flyttat omkring stycken, strukit. Det är så roligt den här gången, därför att jag håller med om det allra mesta som står i lektörsutlåtanden. Förra gången det här hände, med spänningsmanuset, var det också roligt att bearbeta, men det hade en något besk bismak. Då var det en stor grej i utlåtandet som jag inte kunde genomföra och fortfarande känna något alls inför mitt manus, så jag avstod och det vet vi ju hur det gick sedan. Den här gången känns i princip allt helt rätt och då är det ju bara kul. Man kan väl säga att den som gett kommentarerna om dystopin är överens med mig om vad som är grejen med manuset.

I övrigt är det så där. Mitt jobb håller på att ta kål på mig, och jag är hemma ett par dagar nu då det är svårt att jobba med huvudvärk och allmänt sönderstressad hjärna. Enda gången jag känner någon typ av ro är när jag skriver (eller när sexåringen vill mysa). Tyvärr blir det inte direkt Augustpris-standard  (obs ironi, har ej hybris) på det jag får ur mig just nu, men jag petar lite i manuset ändå, mest för att det är kul och för att hjärnan mår bra av att vila i att jag har fokus på en grej, och den slipper ploppa omkring och tänka på två miljarder saker samtidigt.

Nå väl, jag tänker inte ta död på mig själv för ett jobb. Överväger faktiskt att säga upp mig, på vinst och förlust. Förlust, mest troligt, det haglar inte direkt jobb här i Sorsele. Men, i skön Scarlett O´Hara stil får jag väl bara tänka att det oroar jag mig för en annan dag. Fiddle-dee-dee, liksom.

onsdag 6 februari 2019

Norr- och västerbottniska ord, samisk edition.

Idag är det samernas nationaldag, och jag tänker att det nog inte finns en bättre dag till att titta lite på de samiska ord som finns i min dialekt. För det var ju så att samiskan och bonnskan hade utbyte av varandra, på den tiden jag brukar kalla ”förlängesedan”. Nybyggare och samer levde inte åtskilda av tydliga gränser, åtminstone inte i den del av skogssamelandet där jag växte upp, och detta oavsett vad staten och vissa mindre trevliga grupperingar velat få det till genom tiderna.

Vill påpeka här att min dialekt är lite av en soppa då jag flyttat omkring i norrlänen, har bott i norr och söder, vid kusten och uppe mot fjället. Någon sa att jag låter som en västerbottning med talfel, och jag tänker att det är rätt så spot on. Det jag vill komma till är att det inte är helt glasklart vilket samiskt språk mina dialektala ord kommer ifrån. För många år sedan hade jag en klient här på jobbet, han var äldre och pratade ganska bred Arjeplogsdialekt. Då jag är dialektnörd så pratar jag också gärna dialekt om jag träffar någon som kan, och när vi nu dessutom pratade om ett halvjobbigt ärende så kändes det bra att bre på lite. Mannen mittemot tittade upp och var med ens mjuk i blicken. ”Du använder en del pitesamiska ord, kan du prata det?” Och det kan jag ju inte, det är inte ens nära, men det var lite kul att jag använde pitesamiska ord, när jag vuxit upp i det umesamiska språkområdet. Jag gissar (utan att veta) att människor som bott i gränstrakterna (som vissa delar av min familj) helt enkelt färgats i dialekten från båda hållen. Jag gissar också (utan att veta) att många av orden är gemensamma i flera av de samiska språken.

Har fått låna en pitesamisk ordbok av bästa Å, och här kommer några av de ord ur den som jag använder, eller åtminstone skulle kunna använda om tillfälle uppstod. Gissar, som sagt, att flera av orden även förekommer i umesamiskan.

Suohpan – den samiska motsvarigheten till lasso (men kastas annorlunda). Vi säger ”schwopp”, om allt som har med kast att göra, och lasson kallar vi schwoppen. Om jag ska kasta ihop en matsäck och sedan åka iväg, så säger jag  ”Jag ska bara schwopp ihop en matsäck så kan vi åka sen”. Suohpan är nordsamiska, i den pitesamiska ordboken finns det som suohppa, och är substantiv för en vaja som överger sin nyfödda kalv. Rätt logiskt; hon kastar kalven.

Luobbal – (subst) lugnt vatten, utvidgning i bäck. Vi säger ”låbble” och för mig kan det även betyda den lugna lilla runda avsnörningen av en sjö innan ett utlopp.

Njárrga – udde. Mina föräldrar har sin stuga i Sargejaur njarg, och jag skulle säga att njarg då betyder det som är allra innerst i en sjö, bakom udden. Där jag bor nu säger en del njarge om just den delen av sjön.

Siddar – (subst) regnstänk, men jag har hört det som ”he sidder”, i.e. ”det duggregnar”. Här har man verbat in det samiska substantivet i bonnskan.

Áhkka – Mormor, farmor, nära äldre kvinnlig släkting. (Även ”Gudinna”, läser jag i ordboken. Klockrent, eller hur?)

Valjes – (adj attr) riklig, gott om. Jag har hört det som ”he valjes”, ungefär att ”det strömmar”, eller ”det väller fram”, om det finns mycket av tex mat, pengar, eller något annat. Alltid menat på ett positivt sätt.

Suovas – rökt kött. Suovasbärrgo i ordlistan, men jag har bara hört det som suovas.

Ráhkko –  (subst) nätfiske under isen. Ráhkostit – (verb) fiska med nät under isen.  Vi säger att ”vi ra-ack”, och vi använder en rackhäst till ändamålet för att kunna få ut nätet mellan hålen i isen.

Skráhpot – (verb) skrapa. Vi säger att ”he gå skräuft” när något håller på att ta slut. Ofta om mat. Och det är ju inte jättelångsökt att det har sitt ursprung i att man skrapar – skráhpot – ihop det sista. Här i Västerbotten säger dom att det är ”skrypt” om samma företeelse, och jag förstår att det är en vanlig dialektal form. (Här får gärna en språkforskare hoppa in och säga sitt :-)

Riehpen – rököppning i kåtan. Vi säger ”reppen”.

Klubbádak - g – (subst) snö som fastnar under skidorna. Vi säger ”klåbba” om samma fenomen, och ”klåbbföre” om själva skidföret, och ”klåbbsnö” om kramsnö i största allmänhet. Gissar att den som är lite fin i kanten stavar ordet ”klobba”, men jag föredrar det med å :-)


På bilden: en av två fantastiska kuddar som finns i foajén här på jobbet, stilfullt på en samisk förvaltningskommun. Ursprunget är en mansdräkt och en kvinnodräkt.



torsdag 31 januari 2019

När ”dessvärre” är det fulaste ordet.

För ett par veckor sedan damp ett meddelande från förlaget ner i mailkorgen. Meddelandet innehöll i korthet:
- en del ros
- ett ”dessvärre”
- ett lektörsutlåtande.

De läser gärna manuset igen om jag väljer att skriva om, och det känns som om jag har varit här förut. Liksom.

Skillnaden mot förlagsrundan med spänningsmanuset, är att jag har tillgång till hela förlagslektörens utlåtande den här gången, och där finns rätt så tydliga anvisningar att jobba efter. Dessutom är problemen inte alls lika stora med det här manuset (ev. lär man sig något ändå, med tiden?), och jag upplever att det som påpekas är sådant som jag varit medveten om ändå, och som nu känns solklart.

En annan skillnad är att jag känner mig lite trött. Hur många gånger är en människa kapabel till att ladda om? Eventuellt börjar jag nå mitt max. Åtminstone kände jag så under ett par veckor, men så idag lossnade motståndet, och jag känner mig rätt så pepp igen. Eller, jag känner mig snarare jättepepp.

Avser att börja peta i manuset under helgen.

(Dessutom; jag mailade ett annat förlag för att fråga hur det går, och de meddelar att de fortfarande läser. Så, likt en dåre klänger jag mig fast vid hoppet :-D )

fredag 25 januari 2019

Random tankar om en skrivkurs.

Har varit på skrivkursen "Poetiskt flöde" i Ammarnäs. Vi bodde på Forskningsstationen, men höll även till på Ammarnäsgården/fjällhotellet, samt Samegården. Men alltså, smaka på det; FORSKNINGSSTATIONEN. Inte nog med att det är rätt coolt i sig att vara där, men uppföljaren till dystopin är tänkt att delvis utspela sig i den byggnaden. Storögd research i två dagar, jag sov alltså i sängen min hp kommer att sova i. Dear god, liksom.

Kursen var min första skrivkurs, och det var över förväntan faktiskt. Matnyttiga workshops med Mikael Berglund (som skrivit finfina böckerna "Ett föremåls berättelse om obesvar" samt "Smekmånader") och Sigbjörn Skåden (som skriver på samiska och norska, och kommer ut med "Vaka över dem som sover" på svenska under våren). Under de här dagarna har jag skrivit fort och utan att koppla in för mycket medvetet planerande (ungefär som jag alltid gör), skrivit i tredje person (som jag aldrig gör), samt skrivit någonting som liknar poesi om en sten som tänker på sina polare björkvrilen och ekan. Den om vrilen läste jag även upp. Dear god, liksom (igen). Lååångt utanför min comfort zone med uppläsning, men kul (då jag lider av svårartad scen-kärlek).

Under skriva-fort-och-utan-att-tänka blev det en kort berättelse om en surmulen före detta armé-officer, som leder en grupp människor in i en övergiven gruva, och utan att ha någon aning om vart de egentligen är på väg. Kändes helt random, tills jag duschade nu ikväll (varför kommer alla smarta tankar i duschen?) och insåg att det här är antagonisten i del fem av dystopierna. Den har jag redan skrivit, blev en något platt historia, men nu vet jag plötsligt vad som fattades. Nämligen kött och blod till antagonisten, någon att bry sig tillräckligt mycket om för att ogilla. Bra jobbat där, hjärnan.

Har inte varit i någon form alls de senaste veckorna, det är kräkmycket på jobbet, och som ett brev på posten visade utmattningen sin fula nuna under dagarna i Ammarnäs. Resultatet blev tyvärr att jag inte orkade vara så social som jag själv ville, blev tvungen att gå in till mig mycket tidigare än jag önskat om kvällarna, tog till telefonen och hjärndöda spel för att få ett litet andhål, och var något tystare än jag önskat. Nu har jag inget problem med att vara tyst, men på ett arrangemang med likasinnade föredrar jag babblig. I love att prata om skrivande, och kände liksom att det kunde varit ännu mer ljuvligt med kurs än det var.

Har även fått en rejäl tankeställare om konstnärlig integritet, men det blir eventuellt ett senare inlägg.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 22 januari 2019

Det här är ganska obehagligt, men jag visar det ändå.

Temperaturen håller sig kring 30-strecket, dag efter dag. Förra veckan trodde vi att vädret skulle bli mer normalt, men icke! Det är i och för sig vackert så det gör ont, men det gör även ont rent fysiskt, i kinderna, när en försöker vara utomhus.

I söndags på en mycket rask promenad, när temperaturen tillfälligt steg till beskedliga -25.


söndag 20 januari 2019

Alltså, hur mycket obehagligt är det ok att visa?

Alltså, jag är så kluven till det här med att skildra trauman i mina manus. Ofta har mina karaktärer ett och annat i det förflutna, och som påverkar livet de lever i den tid där manuset utspelar sig. Jag låter ofta baklandet i berättelsen stanna i det förgångna, det sipprar bara fram i små tillbakablickar, och jag använder det jag vet om mina karaktärer till att forma dem och visar hur det som hänt får karaktärerna att reagera på det som kommer i deras väg. Man kan säga att jag tycker att det är intressantare att visa hur traumat påverkar karaktärerna efteråt och vad de väljer att göra med det sedan, än att visa själva traumat. Jag gillar inte att vada omkring i obehagliga händelser, bara för vadandets skull, liksom.

Men, jag tycker inte att det är fel att visa det som är obehagligt. Läste en kommentar på nån facebooksida för Outlander, där en tittare aldrig mer skulle se ett enda avsnitt därför att de visade så mycket död och lidande. Jag tänker att det är mycket svårt att göra en tv-serie om en av blodigaste epokerna i historisk tid, utan att visa det som är otäckt. Och det är ju verkligen inte det vidriga som är huvudtemat i den serien, det är ju liksom en hel massa löööv och passion och grejer som står i förgrunden. Och i deckare och annat känner jag full respekt för den som väljer att visa mer äckel än vad jag skulle göra. Tror att det finns en mening med att bearbeta det som är vidrigt via läsning, gissar att det hjälper många att förhålla sig till det som inte är så himla gulligt, särskilt som vi i det här landet lever mycket skyddade från obehag i vardagen samtidigt som vi matas med verkligt obehag via nyheterna och annat. Så, jag tycker det är helt ok att visa otäcka saker, även om jag själv väljer att avstå för det mesta.

Nå väl, själv väljer jag att inte vada omkring i det som är grose, och skriver således inte heller om sjuttonhundratals-krig. Människor dör i mina manus, rätt så ymnigt faktiskt, men det är inte blodet och lidandet som står i centrum, utan hur dödsfallet påverkar omgivningen. Jag gissar att det här låg mig i fatet när jag skrev spänningsroman, och åtminstone en förlagslektör efterlyste en mer ingående skildring av min hps trauma. Men jag ville verkligen inte skriva en kvinnomisshandelsroman, jag ville skriva om en kvinna som reser sig efteråt, men som har en något förvrängd verklighetsuppfattning och rätt så stora psykiska problem.

Nu skriver jag på en historisk roman, och även om jag valt en lugn period i historien, så är det ofrånkomligt att döden ligger närmare människorna än vad den gör idag. Varje liten förkylning kunde liksom bli livshotande för den med otur. Men, jag känner att jag har lite dålig koll nu, vad är egentligen dagens läsare ute efter? Vill de ha blod och slisk och offer som sitter instängda i källare och lider? Tror jag ska göra lite research, den trevliga sorten, medelst läsning :-) Har någon av er åsikter om det här? Ös på i så fall, I am all ears!

torsdag 17 januari 2019

Det flyter på.

Jobbar med nya manuset i maklig takt, har skrivit första kapitlet, presenterat min hp samt några konflikter. Behöver göra lite mer research, och tänker att jag tar det allt eftersom det dyker upp. Det jag känner mig lite tveksam till i det här läget är prologen, jag känner att den är absolut nödvändig, men kanske lite för lång. Vad är en lämplig längd på en prolog, egentligen? (Jag vet; Hur långt är ett snöre?, etc etc) Jag förstår att det är omöjligt att svara på, men tänker att prologen åtminstone inte bör vara väldigt mycket längre än de övriga kapitlen i boken. Kanske inte väldigt lång över huvud taget. Nån som har en favoritprolog att tipsa om för inspiration?

 

I övrigt har temperaturen legat kring trettiostrecket under några dagar, men nu är det på väg att bli mer normalt väder igen. Jag blir helt trött av kylan, när en promenad på typ femhundra meter känns som en överlevnadsövning. Men det är åtminstone vackert ute, och det behövdes efter förra veckans snöstorm med deprimerande gråväder.

torsdag 10 januari 2019

Här bor jag.

Det tar femton minuter på morgonen, hem-fritids-arbete, inklusive resan. När storbarnen är ute dansar de små, i högstadiets biologiförråd. Där finns uppstoppade pälsdjur och en jättestor spindel. Tydligen. Spindeln är död.

 

Du kan välja ett nytt skidspår för varje dag i veckan, utan att ta bilen dit. Om du inte ska till stadion förstås. Men där är det mörkt, åtminstone nästan jämt, och ibland är det renar i spåret. När du släcker pannlampan lyser månen upp snön.

 

Till slalombacken tar du bilen, men det är ingen skidresa. Du bara åker upp, en förmiddag, eller kanske efter lunch. Lär din unge ploga och du har råd, när det inte är en resa. Det är bara något du gör, du och många andra.

 

Vintern rasar, ner i en halvmeter snö. Isen släpper aldrig från land och på fjället är riporna vita. Men nog hinner det komma mygg ändå, och lövas på träden, och solen hinner stanna uppe hela natten. Innan det blir höst.

 

När du köper hus betalar du kontantinsats, alltså kontant. Men den är låg, men det är din lön också. Du måste amortera som satan på lånet, men du blir skuldfri innan pensionen. Som är så liten att du ändå måste jobba till 67.

 

Det finns ingen bostadskö, du står nästan aldrig i kö faktiskt. Möjligtvis på apoteket, direkt efter lunch. Eller vid kaffeautomaten på jobbet. Det händer att kön på Ica når ner till plockgodiset, men då är det nog påsk. Handla veckan före.

 

Du går när det bjuds. Ser teater eller ett föredrag, något du inte visste fanns. Innan alltså. En vän går i pension, en annan får sitt första jobb. Världen är stor i det lilla, och dina val snävas inte in av ett stort utbud.

 

Varje dag är du en superkändis. Alla känner igen dig, hejar. Den som inte sa hej var nog en främling. Eller så bara lite frånvarande. Kanske skriver hon en bok, i huvudet, när hon promenerar med blicken i fjärran.

tisdag 8 januari 2019

Började skriva.

Fick en timme över ikväll, och klämde ur mig en prolog (jag som inte ens gillar prologer).
Det var mycket kul.

Slut på meddelandet.

måndag 7 januari 2019

Året som var, och året som är nytt.

Borde kanske summera året lite, så här i januari. I förra årets summering beslutade jag mig för att bli bättre på att leva, snarare än att bara överleva, och det har varit ett bra mål för året. Så, när utmattningen visade sin trista nuna i juni såg jag till att bli sjukskriven på halvtid fram till semestern. I stället för att ägna hela ledigheten åt att försöka bli en människa igen, kunde jag för första gången (någonsin?) njuta av sommarsemestern från dag ett. Sedan gick jag ner i tid till 90%, då vare sig jag eller sexåring riktigt orkade med tillvaron. Under hösten har vi gått hem till lunch varje fredag, och det har varit magiskt på många sätt.

 

Efter att ha gått långt i processen med manuset jag skrev under 2017, smackade jag ihop ett ungdomsmanus under våren i någon typ av revanschlusta. Bra drivkraft skulle det visa sig, då jag nu väntar på besked igen. Inför 2019 har jag två skrivrelaterade mål:

1. Att skriva med någon typ av lugn i kroppen. Resultatet må ha varit lyckat, men (revanschlusta i all ära) så var tilltaget att vräka ur sig ett manus på så pass kort tid förra våren inte så bra för mig. Nästa manus ska jag besinna mig lite med.

2. Att släppa sargen. Det har jag redan börjat på, dels med att skriva en historisk roman (vilket jag inte vågat tidigare pga risk för researchrelaterat koma), och dels med att anmäla mig till en skrivkurs på två dagar på forskningstationen i Ammarnäs.

 

Nu börjar dock allvaret på brödjobbet, när jag egentligen mest av allt vill vara hemma och sätta tänderna i mitt historiska projekt. Under ledigheten har jag sammanställt min research, jobbat med synopsis, röjt och städat i mitt kontor (viktigt), samt ritat planlösning på karaktärernas hus och även ritat upp byn där huset finns. Är alltså redo att börja skriva och vill inte alls spendera tid på arbetsplatsen (i normala kläder dessutom, längtar hem till långkallingarna).

 

Hoppas ni har det bra allesammans, och god fortsättning!

 

torsdag 20 december 2018

Ledig.

Gick på semester idag, och ska vara ledig till i januari. Känns väldigt bra. Normalt brukar jag vara ledig även från skrivet över jul, men är faktiskt lite sugen på att skriva under ledigheten, mot alla mina principer. Tänker ta jullov från bloggen också, och återkommer någon gång i januari. God Helg, och Gott nytt år, på er allesammans!


(Vår lilla gran, fotad uppifrån. Vi tror på TOTAL överlastning med julgranspynt!)

söndag 16 december 2018

För att inte bli galen.

För att inte förlora förståndet i all den här väntan på förlagssvar, har jag begravt mig i ett helt nytt skrivprojekt. Ska ge mig på en historisk roman, tänker att min grej är att hela tiden hoppa på en ny genre, så varför inte fortsätta på det inslagna spåret.

Har ägnat en vecka eller så åt research, och kan bara konstatera att det är lite för roligt, det här att läsa in sig på ett intressant ämne. Är historienörd, och inte av slaget kan-alla-årtal-och-kungar-och-krig, utan jag snöar hellre in på hur den andra delen av befolkningen, den större delen, faktiskt hade det. This is where I win my time back, liksom, det lönar sig att ha lite folklig historia i ryggen när en ska skriva om vanligt folk.

Sen så är det ju en roman det här ska bli, och inte en historielektion. Känner att jag tar mig lite konstnärlig frihet faktiskt, för HUR skulle någon förståsigpåare kunna säga att mina karaktärer inte skulle bete sig si eller så, när det faktiskt är jag som har hittat på dem. Har inte tänkt precisera tid eller plats heller, bara för att jag inte känner för det.

Tänker sammanställa min research nu under veckan, men sedan är det nog dags att börja få ner det här på pränt.


Något att glo på för att komma i stämning, och inte i julstämning. I den välkända historiska tidsperioden "förlängesedan" som jag tänker skriva om, där är bjällror flitigt förekommande även när det inte är jul. Bjällror är högst relevanta också, för del 3-6 i dystopierna. Eventuellt finns ett släktskap här, som jag inte riktigt har utforskat färdigt ännu.

tisdag 11 december 2018

Varför jag drar mig för att plocka upp spelkontrollen. Eller; hur Annika började skriva seriöst.

Den enskilt största utmaningen för mig i skrivandet just nu heter Nintendo Switch. Vi köpte när vi var i stan under helgen, och jag undviker det så mycket jag bara kan. Mest bara därför att jag tycker att det är lite FÖR kul att spela.

Har en tendens av att fastna i saker och har genom livet gärna nördat ihop på diverse sysselsättningar. Jag vet inte om det har framgått tidigare här på bloggen exakt vilken grad av nörd vi talar om, men som jag sa till mannen igår så är det inte direkt Penny jag identifierar mig med när vi nu ser igenom The Big Bang Theory. Liksom.

Anyhow. I tidernas begynnelse, eller rättare sagt i januari 2010 lämnade jag en relation. Det är märkligt ändå hur en barnlös vuxen människa kan konsumeras av andra människor i en viss typ av relation, och nu i frihet öppnade sig ett hav av tid, det kändes som att ha EONER till sitt förfogande. Och jag behövde något att fylla tiden med.

Det fanns två saker som lockade; att spela eller att skriva. Hade snabb uppkoppling, och kollade runt på lite olika battle royale spel, men kände att allt var lite väl grabbigt (alla coola spelord har jag plockat upp från nuvarande sambo, tack älskling :) Spanade därför in lite online role-playing spel, typ WOW, och där fanns ju (trots grabbigt) en seriös risk att bara fastna. För evigt.

Funderade länge och väl, tänkte att om jag ska lägga tid på något så kanske det borde vara något som jag på sikt kan försörja mig på. Kollade upp exakt hur bra man är tvungen att vara för att kunna streama sitt spel och tjäna något på det. Väldigt bra, skulle det visa sig. Och tyvärr var den enda spelande kvinnan jag hittade online, svårt ansatt av troll samt män med andra motiv än att se hur hon spelade. Jag lade ner hela spelidén, men i alla manus utom det senaste har det funnits med en bikaraktär som i någon mån är en professionell gamer. Som en liten homage till mig själv och mina tidigare planer.

Jag bestämde mig i stället för att börja skriva på en mer seriös nivå än tidigare, och har sedan dess varit totalt uppslukad av det.

Nu står Nintendot där vid tvn och pockar på uppmärksamhet. Jag kan sträcka mig till att köra Mario kart med sexåringen, känns inte som något man fastnar i. Mannen spelar Zelda, och det verkar vara typ mindfulness på en spelkonsol, men suget lade sig när jag inser att det är lite trött och sunkig handling av slaget ”man-räddar-prinsessa”. Tack och lov för det, liksom. Ändå kommer jag fortsätta gå kroken runt konsolen, mest för att jag vet att om jag hittar ett spel jag gillar så fastnar jag ordentligt. Och jag tror på att lägga sin tid på det man vill allra mest, och för mig är det att skriva.



Efter julklapps- och spelshopping blev det en gräslig bild av helgens hotellbubbel. Min fina svärfamilj tror på att fira diverse saker, till exempel hur tur vi har som har varandra.

torsdag 6 december 2018

Sammanfattning av läget.

Väntar fortfarande på besked, från förlaget som hörde av sig, och från ett förlag som inte hört av sig. Detta är ganska påfrestande men ändå rätt kul, hoppet är inte ute, liksom. Nu hoppas jag mest att jag får veta innan jul.

Har jobbat lite på omskrivningen av gamla spänningsmanuset, 909 ord på ett helt nytt berättarperspektiv. Känns kul.

Min kompis fick förra veckan förlagskontrakt på sin debutroman. Kanske den mest peppande och roliga händelsen det här året, och det bevisar att inskick till spontanhögen fungerar.

I övrigt vill jag mest vara julledig och typ äta knäck framför tvn.

Kram på er!

onsdag 5 december 2018

Vi roar oss.

Det fanns en trailer för The Meg på iTunes igår, alltså en film om den utdöda Megalodon som var en jättehaj. Här kommer besten upp till ytan igen efter två miljoner år (hej kvastfeningswannabe), och jag tycker att filmen verkar pajig i kvadrat.

Steget känns inte långt till Sharknado, ett annat mästerverk till hajfilm som jag tyvärr inte har sett. Mannen (i sms från övervåningen): ’Ingen har flippat elementen i Sharknado! Man skulle kunna göra Birdnami!!’

Eftersom att vi är vi, så urartade detta till vm i pajiga filmnamn (Hollowood, you may steal theese ingenious movie names/ideas, free of charge.)

Mannens bästa:
Lambslide (och där lammen givetvis är zombies, så att det inte blir så gulligt)
Zombie Apeocalypse (uppföljaren)
Polarbearuption
Polarbearthquake (uppföljaren)

Jag kontrade med Whalecano, och där alla valar som följer med aska och gas upp ur vulkanen låter som Walter the Whale.



söndag 2 december 2018

Julspecial från Vildmarken, 2018!

Det är första advent idag, och jag rivstartar julen med Julspecial från Vildmarken 2018! Nytillkomna läsare bör göras uppmärksamma på att de här inläggen är aningens självironiska, och min inställning till julen kan sammanfattas med att jag ogillar allt ståhej kring julen men älskar pyntet. Fick du inte nog med jul nu, finns här julspecial från 2015, 2016 och 2017.

Julpynt kan inte vara för kitschigt, och eventuellt slår renarna i barnets tomteland rekord i kitsch. Den här är behärskat vit, de andra tre vi har är mycket röda.

Jag skulle inte köpa något julpynt i år, men så kom den här ljusstaken mkt billigt på kampanj och jag klicketiklickade hem. Skrämmande hur nätshopping kan kännas som ett väl utfört arbete. Man kan tro att en femarmad ljusstake är rätt liten, men denna var gigantisk. Är det en trend just nu, med överdimensionerat julpynt?

Vi gillar pingviner. Det fanns pingvinbebisar för utomhusbruk på Järnis. Nu bor de hemma på vår bro (det går bra för mig, det här att inte shoppa julpynt). Ev borde jag engagera mig och pynta till det runt de små stackarna, men jag tänker att barnets grankvistar får räcka.

Ett halvjuligt stilleben på byrå utan rat på (och ”rat” är då det västerbottniska ordet för allehanda krimskrams/skräp såsom teckningar, reklamblad, en pannlampa, småpengar som inte funkar längre, hårsnoddar, pennor, gem, etc). Jag ger det här städade tillståndet ca två dygn innan the clutter tar över igen. Barnet stör sig rätt mycket på att julgranspyntet bara ligger där och inte hängs i granen.



fredag 23 november 2018

Pling!

Black Friday är inte en bra dag att vänta på mail från förlag. Typ.

I övrigt häckar jag i arkivet idag, att sortera bort akter är ungefär det jag mäktar med just nu. Oväntat hög matematik dock, att få fastigheterna rätt när det styckats av i all oändlighet.

I källaren på jobbet, där ingen hör en skrika:



måndag 19 november 2018

Koka björn, och andra random tankar.

Min bokcirkel hade träff på lördagkväll. Det sedvanliga bubblet bestod denna gång av en riktigt fin champagne som värdinnan bjöd på. Herre jesus så trevligt.

Den här gången har vi läst Koka björn av Mikael Niemi. Jag har lyssnat, men hann tyvärr inte till slutet, men det tänker jag ta igen under veckan för jag tycker faktiskt om den. Niemi är såklart en begåvad författare, men i fina Populärmusik från Vittula tyckte jag att det var lite jobbigt när författaren anstränger sig för att vara underfundig, och i Fallvatten som jag också tyckte om, var språket lite väl mustigt för min smak, och det är liksom mycket vävnader som brister. I Koka björn finns det inget som jag inte gillar (hittills, jag har lyssnat på drygt hälften), och Niemi läser själv med sin fina norrbottniska språksång. Ska inte spoila handlingen ett smack, mer än att den är lite oväntad, särskilt för mig som inte ens läser baksidestexter om jag inte måste.

En danstillställning skildras i boken, och i artonhundratalets Tornedalen har de flesta inte råd med musikinstrument, vilket medför att dansen sker till sång och klapprande med något träföremål. Jag kommer att tänka på berättelser jag hört om en hädangången släkting som i en annan del av Norrbotten i början av nittonhundratalet, tog sig råd att äga en riktig fiol. Han smet ibland ut för att ”jobba i ladugården”, men övade i stället på att spela. Således blev han en spelman.

Jag kan relatera något så vansinnigt till detta, när suget efter att skapa är så stort att det inte går att hejda. Kan även relatera till hans hustru, som tydligen inte var så värst imponerad av tilltaget riktigt alla dagar, men de höll ihop hela livet så någonstans måste hon ändå ha förstått grejen. Det kräver styrka att leva tillsammans med en konstnärssjäl, och på den tiden var det nog inte så vanligt med stödgrupper för anhöriga, men jag känner ibland att nutida partners till diverse kulturnördar kanske borde bilda en…?

Jag gillar i alla fall tanken på att jag inte är ensam i min familj om att känna suget efter att skapa. Faktiskt är vi rätt så kreativa allihop, det tar sig bara uttryck på olika sätt. Jag tror att det är helt avgörande för ett barn om de där intressena tas på allvar, att det är okej att spendera timme efter timme på rummet, ensam, och få tillåtelse att rita, skriva, läsa, lyssna på musik, spela musik, eller var man just då finner en fristad för sin kreativitet. Jag är väldigt tacksam över att jag hade det precis så när jag var liten, och att jag aldrig behövde försvara mig mot någon som rynkade på näsan och undrade att ”vad ska det tjäna till?”


Bubbel hemma hos min fina kompis S (som för övrigt pluggar till översättare, tycker det är rätt coolt och hoppas att hon behöver en outgiven svensk roman att öva på någon gång i framtiden :-)



fredag 16 november 2018

Veckan som gått.

Under veckan har jag varit sömnlös på Källans kurhotell. Inte för att det egentligen var något fel, snarare tvärtom; allt var till belåtenhet. Till och med obegränsat med mozzarellasallad i buffén. Kanske var det för tyst?

Konfererade i och för sig om risker med sammanslagning av verksamheter, enheter som går upp i varandra, och arbetsgivaren som blir ny. Men det vägs upp av fina kollegor, och en insikt i att inget är hugget i sten. Kanske är det dags att ta ut en annan riktning, och gå ditåt?

Somnade tydligen till slut, eftersom jag vaknade i gryningen. Hissnande klart väder och milsvid utsikt. Tänkte att ”här kunde man ju isolera sig och skriva bok”. Sedan: *ryyys*. Skulle förmodligen bli galen redan vid ankomsten, om jag stängde in mig och det enda som fanns att göra var att skriva och det enda som fanns att titta på var granskog och berg. Tror ärligt talat att jag skriver bäst hemma i kontoret. Från hotellfönstret:

Sedan kom jag hem och allt kändes plötsligt världsligt, när två hyfsat unga människor här på orten gick bort. Jag kände den ene bara litegrann via jobbet, men går ändå omkring och tänker meningslösa tankar om att någon elak och hemsk människa borde ha dött i stället för den här fina personen.

På en liten ort som den där jag bor så berörs i princip alla av ett plötsligt dödsfall. Även om man inte känner den döde personligen, så är han eller hon med stor sannolikhet vän med någon som du tycker om. En släkting till dina släktingar. Det gör ont i de allra flesta när det händer, även om smärtan är sekundär för många, och uppkommer i omtanken om någon som sörjer på riktigt. Kanske något att ta med sig om du skriver, eller har tänkt skriva, om en plats där det inte bor så värst många.

Hoppas ni får en fin helg allesammans <3


måndag 12 november 2018

Testläst.

Min sambo (den jag litar allra mest på när det kommer till YA) har läst de första arton tusen orden i nya manuset. Han gör tumme upp, och vi diskuterade en stund om hur det skulle kunna fortsätta, samt hela idén till världsbygget. Så himla kul, jag blev jättesugen på att fortsätta skriva, men ämnar vila från skrivandet under åtminstone den här veckan också.

För övrigt låtsas jag att jag är en helt normal person, en sådan som inte skriver om kvällarna. Således har jag på sistone typ promenerat med böcker i öronen (obs: böcker i plural, men liksom inte samtidigt), sorterat in viktiga papper i pärmar (låg, ehem.., lite efter med det där), samt nästan tvättat ikapp.

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

Under en promenad där barnet allra nådigast lät mig låna pappans pannlampa. Gillar att elljusspåret ser ut som en ufo-landning genom skogen.



fredag 9 november 2018

Varm i hjärtat.

Läser veckobrevet från förskoleklass, och blir alldeles varm i hjärtat. Barnen har fått jobba med hur en berättelse/saga är upplagd, med karaktärer, miljö, problem (konflikt) och lösning. Är så vansinnigt nöjd med vår superpedagogiska fröken, och konstaterar att sexåringen har fått bättre undervisning i berättande och dramaturgi än vad jag fick under hela min skolgång.

Svenskaläraren vi hade på högstadiet var rakt av elak, så henne har jag inte tänkt ägna mer tankekraft. På gymnasiet hade vi en snäll person i svenska, som ville väl, men som inte riktigt orkade. Uppsatsskrivandet behandlades ungefär som om det var frågan om Roliga Timmen. Jag upplevde att det blev som en typ av flummig belöning när vi hade jobbat så hårt med litteraturhistoria och grammatik. Run free, liksom. Jag hade ärligt talat velat lära mig något om verktygen för att skriva, och märkligt nog lät vår mattelärare oss inte rita sinuskurvor enligt eget tycke och smak, som belöning när vi hade jobbat hårt med ekvationer. Inte så konstigt egentligen, att jag under många år efter skolgången hade svårt att ta mitt skrivande på allvar.

Blir väldigt glad när barnets lärare redan jobbar med grundläggande kunskaper om skrivande. Utvecklingen går verkligen framåt, och mitt i galloperande skolkris imponeras jag av lärarna vi möter. Med risk för att vara klyschig nu, men JISSES vilka hjältar.

Hoppas ni får en fin helg allesammans, och att förlagen varit er nådiga så här på refuseringsfredag.

tisdag 6 november 2018

Trolls.

Vi har sett den animerade filmen ”Trolls” ungefär en miljard gånger. Det är en jättefin film, tycker de allra flesta, massor med musik och sång, och ett budskap om att lyckan kommer inifrån. Vägen till detta budskap är dock lång, ack så lång, och det är här min bekännelse kommer:

 

[SPOILERALERT]

 

Jag får ärligt talat eksem i början av filmen, när de där lallande överglada trollen dansar och sjunger sig rakt ner i fördärvet hos bergerna. De är så majestätiskt dumma, så jag klarar inte av att titta. Jag bara ”Branch, I feel your pain!”  Branch, det är då det färglösa sura och smarta lilla trollet (sur+färglös=smart, check på det!), som är bra på att överleva men inte så bra på att leva.

 

Det var bara det.

 

Eller förresten, i slutet, när Poppy är helt knäckt och Branch äntligen öppnar käften och sjunger (hello Justin Timberlake), då tycker jag att det blir uthärdligt att titta. Så, om du som jag är mer Prepper än Poppy, härda ut till slutet. Det blir bättre. Eller, åtminstone uthärdligt.

söndag 4 november 2018

Städar bokhylla.

Har lite skrivpaus, och i ren rastlöshet började jag torka och sortera i en av våra bokhyllor. Jag äger lite väl många böcker, fördelade i olika bokhyllor i huset, samt i papperskassar i skrubben som även fungerar som min garderob. Tänkte att jag skulle sortera ut lite ur den vägghängda hyllan i vardagsrummet, den som sväljer ett par hundra böcker och som hålls uppe endast tack vare att vi har bastanta stenväggar. Efter till hälften avslutat värv har jag sorterat bort sju (!) böcker. Stordåd, för att vara jag. Blev genast sugen på att klicka in i närmsta webshop för att beställa lite att fylla hålen med.

Sorterar för övrigt mina romaner enligt någon typ av genre, eller möjligtvis i ementionell ordning. Bokstavsordning existerar inte, och don’t get me started on att sortera sina böcker efter ryggarnas färg ;-)

Till hälften färdig, och börjar ärligt talat krokna.


Viktigast för mig är nog ändå att jag får plats i bokhyllan med alla träskulpturerna som farfar täljde. Jag älskar dom, och är jätteglad över att jag fick ärva dom. Konstnären syns även han på bilden <3



fredag 2 november 2018

Uppdaterades alldeles nyss.

00:07 Visst plingade telefonen till?! F-n, kan inte öppna ögonen ordentligt, skärmen är så ljuuuus. *kisar* Fyndiq. Suck. Somna om.

06:43 Hjärtat rusar, tills jag i morgonförvirrat tillstånd inser att det är jag själv som för ca tio sekunder sedan mailade mig själv om en ”lysande” skrivrelaterad idé.

09:22 CDON upplyser mig om en treat dom har till mig, men det är INTE den treat jag vill ha idag.

10:52 1 oläst mail (herre gud, vilken tiiid det tar att uppdatera inkorgen). Jaha, Kronans apotek vill meddela att det finns nyheter i makeuphyllan. Undrar om dom kan buda över ett vitt läppstift, typ pronto? Min halloweenutstyrsel saknar detta, och här finns inget att uppbåda inom tio mils radie.

13:56 ÄNTLIGEN ett nytt mail! Men, det är Adlibris som erbjuder 5 böcker för 99 kr. Min bok då? Va va va?!? Andas djupt. Spelar memory med barnet, får storstryk.

15:32 Canvasbutik. F-ck. Alltså, är fredag inte bara stora refuseringsdagen, utan även stora reklamdagen?

18:08 Zalando team. 15% rabatt. Ingen refusering ännu den här fredagen, och vid den här tiden borde väl lixom ”faran” vara över...? Stoppar en Polly till i käften och försöker typ andas ut, tror jag.

tisdag 30 oktober 2018

Winter is here.

Första ordentliga snöovädret idag. Alltså, det finns inte ord för hur mycket jag ogillar detta.

Tycker George R.R. Martin är briljant som skapat en hel värld där extremt mycket kretsar kring vintern som är i antågande, samt ångesten kring detta. Klockrent, tycker jag. Winter is coming. Det är exakt så det känns från typ augusti, när det första lövet i grannarnas björk antar en något mindre grön färg än innan. Man tittar oroligt upp mot himlen. Ser inte det där molnet lite snöigt ut ändå? Här finns dock inga white walkers, om man bortser från gråblek författarwannabe som i februari inte sett solen på typ ett halvår. Nämnde jag att jag starkt ogillar vinter?

Ikväll, när jag stretade fram på en allt annat än skön promenad: