fredag 23 juni 2017

Glad midsommar!

Vi firar midsommar på mannens släktgård. Det ser fridfullt ut på bilden, men här är väldigt mycket folk, och väldigt trevligt. Hoppas ni har det fint allesammans!

onsdag 21 juni 2017

Seek & destroy!

Tredje redigeringsomgången ägnade jag åt att söka maniska upprepningar, IGEN, och det fanns kvar en hel del fast jag tyckte att jag varit så noggrann tidigare under redigeringen.

Det är vissa stycken som har krånglat under skrivet, och föga förvånande var det där som det fanns allra flest av de irriterande orden. Tex är det inte så roligt när man kör ”som om” i sökfunktionen och vissa sidor i manuset ser ut som om de fått gul mässling av alla markeringar. Det här tar jag med mig i fortsatt skriv; krånglar språket i ett stycke ska jag genast köra sökfunktion på vissa överanvända ord, alltså attackera det som skaver på ett annat sätt än att sitta och vricka hjärnan med att försöka överblicka allt och väga ord på guldvåg.

Här följer en uppdaterad lista över jobbiga ord, och vill man så kan man köra passande soundtrack ;-)

Sammanfattande ord (som överanvända signalerar ett alltför summariskt redogörande av handlingen):
- aldrig
- alltid
- som vanligt
- ofta
- brukar
- brukade
- mycket

Manuset kommenterar (alltså berättarröst som försöker sätta känslan hos läsaren inför en viss händelse, dvs slögestaltat):
- olyckligtvis
- lyckligtvis
- glädjande nog
- sorgligt nog
- tyvärr

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt:
- kanske
- lite
- nästan
- ganska
- nog

Irriterande ord:
- ju

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:
- som om
- tänker
- känner
- inser
- blir varse
- ser
- hör
- plötsligt

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:
- ler
- huttrar
- flinar
- nickar
- skakar på huvudet
- obstämd rörelse
- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)
- harklar sig
- hör mina egna hjärtslag
- blodet susar i tinningarna
- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

Sedan inte att förglömma:
- orter och platser som byter namn
- karaktärer som byter stavning på sina namn
- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

tisdag 20 juni 2017

!

När man firar att redigeringsrunda två och tre klarats av i ett rasande tempo!

lördag 17 juni 2017

Mera feedback från testläsare!

Testläsare nr två har läst färdigt och kommenterat. Eftersom att jag har honom på extremt nära håll kunde vi diskutera i går kväll, och jag blev så peppad att jag har redigerat en hel del idag när familjen befann sig på barnkalas.

Den viktigaste synpunkten var ungefär den att "jag har en bild i huvudet, och den störs när du försöker måla upp samma sak om och om igen i texten."

Handlade om huset min karaktär bor i, som jag tydligen över-beskrev i mitt försök att vara lite gotisk (i.e. huset it self är ett problem för karaktären). Man kan säga att mitt tjat inte uppskattas ens i text-form :-)

Det är därför man har sina testläsare, är så tacksam över mina!

tisdag 13 juni 2017

Lunchskriv, och vad gör en fors egentligen?

Jag har saknat mitt lunchskriv; tyngden av datorn i väskan på morgonen, och att smita iväg in i min egen lilla värld en timme på lunchen. Så, idag tuggade jag i mig min lunch och gick igenom kommentarerna från en av testläsarna. Ett mycket skönt sätt att starta upp redigeringen på, och jag tror att jag ska göra om det senare under veckan.

 

För att inte jobba ihjäl mig slutade jag att skriva på lunchen, men tror jag ska återgå till det, åtminstone ett par dagar varje vecka. Kanske kan jag även känna större lugn inför att inte skriva alla kvällar, om jag så att säga har gjort bort det under dagen? Inte för att jag känner att jag måste skriva alla dagar, men jag tycker att det hjälper att skriva lite varje dag under slutredigeringen, om jag har tänkt behålla den röda tråden från början till slut.

 

Så, en enkät (och jag vet redan vad moster C tycker ;-)

Heter det;

A. Bruset från forsen, eller

B. Brusandet från forsen?

 

Meningen finns på rad nr fyra i manuset, och jag tänker att det kanske inte är så jättesmart att ha ett ”fel” redan där. Vore ju trist att bli ratad på grund av märkligt språk redan på sida ett (det får gärna dröja lite längre än så innan de upptäcker :-).

Vilken härlig morgon!

Solen skiner och fjällfloden får Vindelälven att svämma över sina bräddar.

måndag 12 juni 2017

Mera synopsis.

Det finns väldigt många olika sätt att förarbeta när man skriver, tre av dem skulle kunna vara de här:

1.       Skriva utan synopsis. Jag har provat arbeta så, tänkte lite löst kring idén innan men satte mig inför ett tomt ark och började hamra in ett manus utan att ha någon egentlig plan. Första manuset blev i det närmaste oläslig och i ett annat blev jag tvungen att lägga till/skriva om 100 sidor i början. Det här fasliga omskrivandet indikerar för mig att åtminstone mitt synopsisfria författande medför att det där första utkastet egentligen är en extrem outline inför att jag verkligen skriver manuset under redigeringen.

2.       Skriva med detaljerat synopsis. Provade med senaste manuset och det gick bättre än att skriva helt oplanerat. Men jag saknade att upptäcka under skrivet och eftersom att jag sällan eller aldrig har hela bilden av karaktärerna klar för mig, fick jag lov att tidvis antingen knöla in dem i mitt synopsis eller ändra upplägget med handlingen för att det skulle passa karaktärerna. Det arbetssättet tyckte jag inte alls om, och även om jag under råmanusprocessen kände mig väldigt nöjd med hur allt flöt på, så känner jag nu under redigeringen att jag är lite mer uttråkad än vanligt. Jag saknar liksom att upptäcka nytt guld under redigeringen.

3.       Skriva med synopsis som bara är en lös färdplan.

 

Med nästa manus tänker jag ägna mig åt alternativ tre. Jag stolpar just nu upp början, slutet, och viktiga händelser däremellan, och de där nyckelscenerna får representera vändningar och annat som är av värde för dramaturgin. Mellan nyckelscenerna tänker jag mig att skriva fritt och upptäcka berättelsen och karaktärerna. Det blir nog lagom förvirrat för min smak, det här att låta berättelsen (som jag tycker är lite jobbig att få fram) flöda fritt mellan några tydliga hållpunkter.

 

Hur jobbar ni med synopsis, som något av de tre sätten ovan, eller kanske har ni något annat mer eller mindre briljant upplägg för arbetet?

 

Jag gillar att byta mellan olika arbetssätt, och tänker att jag kanske landar i mitt sätt att arbeta någon gång. Eller så fortsätter jag att jobba på olika sätt i framtiden också, mest för att det är befriande att det inte finns något facit och att man verkligen inte måste bestämma sig för hur man ska göra om man inte vill.

fredag 9 juni 2017

Alltså, de där Korpringarna!

Under skrivpausen har jag läst klart Odinsbarn, första delen av Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Är nu en dryg tredjedel in i del två, Röta, och känner mig förvånad över vilken väg handlingen har tagit. Förvånad på ett bra sätt, måste tilläggas.

 

Jag gillar verkligen det här, och då kommer det från en person som normalt inte alls läser fantasy. Jag har lyssnat och läst parallellt, och det har fungerat över förväntan, kanske mest för att uppläsaren LÅTER som jag tänker mig att huvudpersonen Hirka ser ut. Det finns inte ett spår av jobbig överdramatisering i uppläsningen, och det gör lyssningen väldigt behaglig tycker jag.

 

Siri Pettersens språk är avskalat och korthugget, och fast jag inte vet om jag egentligen helt faller för det, så är det mycket smittsamt. Så smittsamt faktiskt, att jag inte klarade av att läsa/lyssna under skrivperioden utan att själv börja uttrycka mig korthugget.

 

Jag tänker inte skriva något om handlingen då jag inte vill spoila, men kan väl tillägga att idén för världsbygget är sjukt snygg. Jag önskar att det var jag som kommit på det här, kan man säga.

 

Jag har ingen aning om vad andra människor kommer att älska att läsa, så jag kommer inte att propsa på läsning här. Kan bara konstatera att jag ääälskar Korpringarna, och kommer att bli tvungen att ta fler skrivpauser för att kunna läsa färdigt hela trilogin.

måndag 5 juni 2017

Det som komma skall!

Jag gillar synopsisfasen. Inte för att jag egentligen är något fan av att skriva synopsis (det tar emot av den här anledningen), snarare gillar jag känslan av att allt är möjligt, idéerna känns fräscha och jag har ännu inte förstört guldet med mitt jä-la skrivande.

Den känslan gillar jag inte; att min fina fina idé kommer att förstöras och bli till en oformlig grå klump under råmanusfasen. Sedan, under redigeringen, då får jag ta fram kniven (yxan) och skrapa fram guldet igen. Återfinna det där glittrande som fanns när manuset ännu bara var en idé.

Ibland stämmer slutresultatet överens med min första vision, ibland har det spretat iväg. Oftast är jag ganska nöjd ändå till slut, och jag märker det särskilt tydligt när jag hittat en ton redan på idéstadiet och lyckats behålla den ända in i mål.

Just nu är jag på idéstadiet med nästa skrivprojekt. Har tänkt väldigt mycket under skrivpausen, och fått ner ett embryo till synopsis. Ska redigera nuvarande projekt ett par rundor till, skicka in och ha paus, och sedan köra igång med det nya i oktober-november kanske, om allt går som jag tänkt. Det är en ny dystopi som ska få se dagens ljus, jag har tänkt på den i flera år men först nu känns det som om jag har tillräckligt med stoff (och litterära muskler) för att ta tag i projektet på allvar. Ganska stolt över att ha tagit mig tid till att tänka tillräckligt, snarare än att bara rusa in i det nya :)

Spellistan till det nya har jag haft färdig i flera månader, och Oblivion är ledmotivet av någon anledning, en låt från nån Tom Criuse-film med samma namn som jag inte riktigt minns om jag gillade. Skumt hur musik jag aldrig lyssnar på i vanliga fall funkar superbra för att sätta ton när jag skriver. Den här med Aurora funkar också i nya projektet, och när antagonisten stryker omkring i periferin är det till tonerna av Madrugadas Majesty (som egentligen handlar om jobbig kärlek, men som funkar som antagonistsoundtrack för mig.)

Den uppmärksamma märker ett norskt tema här i musiken, och det är inte en tillfällighet att det är så. Första gången jag såg min nya huvudperson ”N” stod hon på en klippa vid havet, snöklädda fjäll i bakgrunden och med vinden rivande i håret. Det låter löjligt pretentiöst, men mitt undermedvetna bestämde åt mig att hon ska bo i Norge. Och ungefär vid samma tid som N dök upp från ingenstans, frågade min kompis om jag ville följa med till Norge och fiska ett par dagar över Kristihimmelsfärds. Så, förra veckoslutet ägnades åt nöjen och lite diskret research. Jag ryser när jag tänker på hur lyckat det blev.

Här bor hon, N, om si så där hundra år. Om några månader ska jag börja skriva om henne på allvar och jag håller på att längta ihjäl mig efter att få sätta igång!


fredag 2 juni 2017

torsdag 1 juni 2017

1 juni 2017.

Snön vräker ner, och i morse blev jag tvungen att dra igång värmen i huset igen, då jag inte längre stod ut med att gå omkring hemma och frysa. Det här är inte normalt ens för mina breddgrader. Muntert värre.

tisdag 30 maj 2017

Berättare, språknörd, eller kanske stilist?

Jag är väldigt road av att skapa miljöer, psykologiskt sammansatta karaktärer och relationer, tänka på alla möjliga olika skrivtekniska aspekter, sätta stämning, ton, tema och övergripande story. Men jag är tyvärr inte lika road av intrig. Det handlar inte om brist på fantasi, verkligen inte, bara ett visst motstånd som uppstår när jag ska omsätta mina tankar till en historia och få den att lyfta. Om jag över huvud taget ska få ur mig själva berättelsen kräver det att jag flödesskriver ur mig ett benrangel till råmanus, som sedan får liv med allt det där andra under redigeringen.

 

Jag läser avundsjukt om författare som (tänker jag mig) himlar saligt med ögonen när citatet levereras: Jag har alltid varit en berättare. Så är inte fallet för mig. Jag är heller inte särskilt road av stilövningar, vare sig att skriva eller läsa. Jag skulle nog snarast kalla mig själv för en språknörd, som går igång på de stora skeendena och mekanismerna i ett samhälle.

 

Lika mycket som jag älskar att skapa bakgrundsstory och övergripande story (eller är det kanske snarare fråga om en scen för berättelsen?), så tar intrigen emot. Det är hårt arbete för mig att få till en intrig som inte känns krystad. Jag tänker, och så tänker jag lite till, bollar med min sambo. För att lära mig hur intrigens uppbyggnad kan se ut ser jag på film och bra tv-serier, och jag lyssnar/läser så många böcker jag hinner. Jag försöker hela tiden att bli bättre och tänker inte låta hela skrivandet falla på något som faktiskt borde gå att nöta in.

 

Hur känner ni inför skapandet av en roman, har vi någon gudabenådad berättare som vill träda fram, eller kanske en stilist…?

torsdag 25 maj 2017

Gone fishing.

Norge, fem timmars bilresa hemifrån, och dagens aktivitet var denna:
Det fascinerar mig att det är fjäll ute vid kusten! Det som också fascinerar mig är hur bra norrmän rent generellt är på att ställa om till att prata svenska, och hur värdelös jag själv är på att prata norska.

Tänkte råda bor på den här luckan i kunskaper om nordiska språk med att lyssna på norsk skrivarpodd, några tips där ute på en lättlyssnad...?

När vi ändå är igång kanske någon har tips på en lättlyssnad tysk skrivarpodd? Tänker att det borde vara enklaste sättet att få liv i språkkunskaper som legat i dvala i tjugo år.

Nu återgår jag till fiskesemestern, hittills har vi fått en (!) torsk på sex personer. Nåväl, det är väldigt fint i alla fall.

onsdag 24 maj 2017

Jobbar bland bergen idag.

Lite längre fram anas en vändplats på grusvägen, och längre västerut än så kommer man inte med bil. Fotat genom vindrutan för extra fin bildkvalitet.
Förmiddagskaffe vid Vindelälven, isen ligger fortfarande kvar på selet, men Sjöforsen är fri. Oväntat lågt vatten ännu.


tisdag 23 maj 2017

The bestseller experiment, och annat löst om poddar.

Har skrivpaus och gör inte många skrivmässiga knop just nu, hela maj är ett enda långt födelsedags- och avslutningskalas, känns det som. Lyssnar en del på poddar, och blev mycket glad över att favoritpodden ”Skriv en bestseller-eller en annan bok”, får en fortsättning i någon form.

 

Har lyssnat en hel del på ”The bestseller experiment”, och man skulle kunna säga att det är den exakta motsatsen till ”Writing excuses”. WE är rappt och koncist, inget avsnitt klockar in på mycket mer än 20 minuter och tempot är högt. TBE å sin sida kör på i ett väääldigt långsamt tempo, Mark och Mark pratar på en god stund, tar in en gäst, och pratar på igen efter gästen. Många avsnitt är mer än en timme långa, och det kräver en något mer mindful lyssningsstil än vad jag är van vid. Men jag gillar det. Innehållet är bra, gästerna tillför en hel del (eller så är de åtminstone underhållande), och jag undrar verkligen om the two Marks kommer att hinna skriva sin bestseller tillsammans under loppet av ett år.

 

Trots upptäckten av TBE, så letar jag fortfarande efter nästa podd att maratonlyssna på. Har snubblat över mycket korkad nonsens där ute i podd-djungeln, och mycket som är så seriöst att öronen blöder, men egentligen inte så värst mycket som klarar flams/innehåll-nivån som känns tilltalande (för mig). Tänker att det måste vara mycket svårt för podd-pratarna att hitta en nivå som funkar för många, och man undrar ju hur Ninni och Caroline gör egentligen i Skriv en bestseller för att hitta hem hos så många. Kanske är de bara sig själva, det mesta fungerar som allra bäst om man är just det.

torsdag 18 maj 2017

Plötsligt blev det vår uppe i norr.

Efter veckor med arktisk kyla, blev det plötsligt femton grader varmt igår. Cyklade till min favvis-bro, och på älven släpper isen äntligen från land.


tisdag 16 maj 2017

När jag var tolv år skulle jag viftat med intressevimpeln över detta inlägg.

Under första redigeringsomgången sammanställde jag en lista över ticks jag har när jag skriver, ord som upprepas in i absurdum, och annat som mitt ordbehandlingsprogram skulle kalla att ”det här ordet förekommer ofta i texten” när jag gör en sökning. Så här kommer den, listan över ord (utan inbördes ordning) som utgör en alldeles för stor del av min text:

 

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt.

- kanske

- lite

- nästan

- ganska

 

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:

- som om

- tänker

- känner

- inser

- blir varse

- ser

- hör

- plötsligt

 

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:

- ler

- huttrar

- flinar

- nickar

- skakar på huvudet

- obstämd rörelse

- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)

- harklar sig

- hör mina egna hjärtslag

- blodet susar i tinningarna

- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

 

Sedan inte att förglömma:

- orter som byter namn

- karaktärer som byter stavning på sina namn

- alla namn stavas med ”w” i stället för ”v” (well spotted av testläsare)

- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

torsdag 11 maj 2017

Ord och "vår".

Använde för en tid sedan ordet ”bob” här i bloggen. En av alla vänliga läsare upplyste mig om att jag nog menade en snowracer, och vid närmare googling så stämmer ju det. En bob, i ordets ”rätta” bemärkelse är något helt annat, bara det att jag aldrig hört någon kalla en snowracer för något annat än en bob så länge jag kan minnas.

Det är sådana här missuppfattningar som gör att jag gärna vill ha en testläsare från annat språkområde (läs: södra Sverige). Snälla Moster C läser glatt mina alster och har tex räddat mig  från att skriva om att ”sno tillbaka dygnet”, när jag menade att det skulle ”vändas tillbaka”. Att sno tillbaka dygnet skulle i och för sig vara rätt läckert, om man skriver om en tidsresenär eller en time-lord vill säga. I helt vanlig berättelse som håller sig i en och samma tid kan det bli ofrivilligt komiskt.

Det senaste manuset har hon också lusläst, och lämnat kommentarer. Den allra viktigaste är nog att det hela kan broderas ut lite, och det är precis vad jag ska göra när skrivpausen är över någon gång i juni. Manuset består av knappt 61 000 ord just nu och jag känner att det finns utrymme för att komma upp i närmare 70 000 innan berättelsen är komplett. Egentligen är jag inte så fixerad vid hur lång en berättelse ”måste” vara, har rört mig mellan 50 000-95 000 ord i mina kompletta manus, och känner inte att det ena skulle vara bättre än det andra. Ryktet säger ju också att debutmanus inte behöver vara alltför långa.

Just nu arbetar jag lite undermedvetet (tydligen) på vilka avsnitt som kan förlängas, och när jag minst anar det så dyker den upp som en blixt genom medvetandet; den där känslan av att ”såklart, det är så jag ska göra just där!!” Fantastiskt egentligen hur det undermedvetna håller igång och kommer upp till ytan, fast jag egentligen pysslade med något helt annat.

I övrigt är våren extremt sen. Förra året den här tiden hade vi krattat gräsmattan och plockat fram studsmattan, nu är det inte ens nära. Härom dagen såg det ut så här på älven i närheten av mitt hem, isigt och med en smal öppen vattenränna i strömfåran. I bakgrunden är slalombacken fortfarande vit.

fredag 5 maj 2017

Ojobbandets ädla konst!

Det har varit några väldigt märkliga och hektiska veckor, både på jobbet och privat. Jag hade ett stor behov av att på fritiden göra det som Marie förespråkar, nämligen att ojobba. Och som jag har ojobbat! Har petat lite med manuset, bara när jag har känt för det, och ägnat en hel del tid åt att i stället känna asfalt och grus under skosulorna (äntligen är snön borta från vägarna där jag promenerar!) och ta det lugnt i största allmänhet.

Mitt i ojobbandet blev jag klar med första redigeringsomgången av manuset. Nu har jag sänt det till de två betrodda, och känner mig allmänt hispig faktiskt. Det är alltid med någon typ av skräckblandad förtjusning jag släpper in någon annan i alla de där orden jag varit ensam om så länge.

Nu ska jag ha manuspaus till efter pingst. Tänkte jobba lite på ett annat skrivprojekt som jag är sugen på (jobba i betydelsen tänka på det, samt få ner ett embryo till synopsis på pränt), samt typ sätta om blommorna och fira en hel hög med familjemedlemmar som fyller år nu i maj.

Trevlig helg på er allesammans!

tisdag 25 april 2017

Paus.

Det går inte så bra för mitt lag just nu, så jag tar paus en vecka eller två.
Sköt om er allesammans, så hörs vi sedan!

fredag 21 april 2017

Det där brödjobbet.

Jag skriver på jobbet, mest hela tiden faktiskt. Ofta under tidspress. Ibland är jag rädd att orden ska ta slut, att jag en dag ska sitta där utan att det kommer något ur fingrarna mer. Har varit inne och nosat på känslan under utmattningsh-vetet, så rädslan är inte helt irrationell.

 

Ibland tänker jag att jag borde gör något annat, arbeta med något annat. Välja ett yrke som inte dränerar hjärnan på lusten till skapande, välja en annan typ av stress.

 

Har någon av er andra gjort förändringar i livet eller på jobbet, för att hinna/orka skriva skönlitterärt? I livet är det enklare att förändra av någon anledning, men det sitter längre inne för mig att förändra arbetssituationen. Hur fattar man mod till sig för att våga?

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, här väntas familjen återvända till hemmet under kvällen, efter utdraget påsklovsfirande. Längtar!

 

onsdag 19 april 2017

Tilel.

Igår berörde E.L. Dezmin det här med titel i ett inlägg. Jag kan bara konstatera att jag inte tycker om att ge mina texter en titel. Alltså, jag tycker verkligen inte om det. Trots överaktiv fantasi låser det sig när jag ska bestämma ett namn för hela rasket.

Hur tänker man; ett ord, flera ord, något talande, något kryptiskt? Svenska, engelska eller kanske något annat språk? Tycker flera av er andra har smashing titlar på era projekt och undrar hur ni resonerade?  :-)

Jag brukar köra med ett (hemskt) arbetsnamn, för att hitta på något bättre senare. Har provat tänka att det nog ploppar upp en titel när jag minst anar det, om jag bara inte pressar fram det, bara det att det aldrig händer.

Känner en viss titelpanik, har kört mer än halva första redigeringsrundan utan att ha kommit på riktigt vad jag ska kalla manuset. Det här är tänkt att bli en serie och då känns det extra viktigt vad titeln blir, då serier ofta får ett samlingsnamn som härstammar från del ett (känns väldigt relevant det här med serietänket, innan färdigställandet av den extremt icke antagna första delen).

Jag förstår att titeln nog knappast är det som stjälper ett projekt, önskar bara att jag kunde få bort följande ord ur huvudet (som en förläggare/redaktör yttrade i någon av alla de poddar jag lyssnar på) ”Ibland säger titeln mer än tusen ord”. Shit pommes, no pressure liksom.

Roligare än att klura på titel är det att googla/skissa på omslag, där har jag ca en miljard uppslag och idéer :)

fredag 14 april 2017

Långfredag.

Firar påsk, i.e. äter ute, och inte "ute" som i "på restaurang". Här massproduktion av klämmackor.
Vi försökte dra upp mer käk. Det gick dåligt (för oss alltså, inte för fisken).
Båten väntar på bättre tider.
Perfekt skejt-före på sjön.
Glad påsk!



onsdag 12 april 2017

Dagens boktips för research är tre böcker jag läst på jobbet.

”Ortnamn och namnvård nr 6; God ortnamnssed.” En fin liten skrift från Lantmäteriet. Spänningsromanen jag skriver på just nu utspelar sig i en fiktiv by i ett fiktivt område, och den här boken har i det närmaste varit ovärderlig för att trovärdigt kunna namnge platser, berg, etc.

 

”Skog & Mark 2015, om tillståndet i svensk landmiljö. Tema fjäll.” En skrift från Naturvårdsverket där nuvarande tillstånd i svenska fjällen beskrivs. Man jämför med förhållandena som det var tidigare, och trevar även en liten bit framåt i tiden för att beskriva de utmaningar som finns för fjällområdet med tex exploateringar och en föränderlig miljö. Mycket matnyttig när jag senare ska göra ett nytt försöka till att skriva dystopi i fjällmiljö.

 

”Framtidsklimat i Västerbottens län, enligt RPC-scenarier.” En otäck (men bra) skrift från SMHI, om hur klimatet kan komma att förändras fram till 2098. Då jag delvis arbetar med sådana här frågor är det inte jättesvårt att sätta sig in i hur landskapet och livsförhållandena skulle kunna förändras med klimatet, och det kommer väl till hands när jag ska skriva dystopi.

 

söndag 9 april 2017

Orytmiskt om en eftermiddag.

Någon svarar, lämnar fina ord. Jag ler, mest på insidan. Svarade, visst gjorde jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om jag tryckte iväg mina ord. Hinner inte. Skrivbordsstolen lutar när jag sätter mig, eller är det golvet? Kanske är det jag?

Telefonen ringer, jag ler inte längre. I inboxen travas det nya på hög. Jag har svarat på en del av det förut, visst har jag? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Vill se om svaren ligger bland utkasten, många och långa och viktiga är de. Hinner inte. Känner pannan rynkas och jag hör henne sucka på lång väg.

Det är allvar den här gången, inte det vanliga överdrivet triviala. Hon går och jag minns att han finns mitt i smeten, visst gör han? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Sekunder, eller en evighet innan svaret kommer. Ord, och en bild från lugnet i stormen. Vill se vad som händer och vad som är skevt. Hinner inte. Stänger ner och skyndar i stället.

Andras ord i öronen, kunskap och klokskap och mycket mer. Hon sade något smart, visst gjorde hon? Eller minns jag inte riktigt ändå?

Ljuvlig, glad och sist av dem alla, ögon som säger; det gör ingenting. Vill prata och fråga om dagen som flutit. Stor hinner inte prata. Liten hand i min och vi skyndar oss hem.

fredag 7 april 2017

Spridda skurar.

Den är veckan har varit hemsk; vansinnigt mycket på jobbet, och sjuklingar (ja, i plural) där hemma. Min fina kollega drog ihop enheten till fredagsmys alldeles nyss och chefen bjöd på kungligt fika i form av hemrökt älgkött med massa gott bröd och tillbehör. Nu känns det lite bättre.

Det har inte blivit särskilt mycket redigerat under veckan, pga jobbpanik samt ca en miljard tvättar som behövde köras i maskinen. Men, jag har åtminstone tänkt en massa, och skrivit ett läsbart följebrev. Brukar inte komma på vad boken egentligen handlar om innan jag är en bra bit in i första redigeringsrundan, och nu när det blev uppenbart vilket temat egentligen är så kunde jag inte låta bli att skriva ihop det där följebrevet. Läste någonstans att Stephen King jobbar på liknande sätt (inte med följebrevet såklart, men att temat kommer efter det där första utkastet), så i stället för att panikartat försöka pressa fram ett tema under råmanusskriv tänkte jag den här gången (för att slappna av) att ”det är jag och Stephen nu”. Fungerade :-)

Lyssnade på senaste avsnittet av ”Skriv en bestseller”, och tänker att den där John Häggblom (Ninnis redaktör) gav ett väldigt ödmjukt intryck, inte så ofta man hör någon i hans position säga inte mindre än två (tre?) gånger att han blivit nervös inför något. Vet inte vad jag försöker säga här, kanske att det känns trösterikt när någon som är superkompetent trots allt känner sig osäker ibland.

Läste det här inlägget av Laura Benedict i the Kill Zone Blog, om att välja skrivet. Gillar temat med lite snack och mycket hockey. När det kommer till exemplen på att prioritera så har jag nog provat de flesta, kan rekommendera att prova dem,  men dock inte samtidigt. Gör man allt på en gång så ber man om att bli utmattad, typ. Jag har provat det också.

Nu vill jag att det blir lördag snart, ska ut i skogen och hämta påskris (eller ”en påskgran” som fyraåringen säger). Hoppas ni får en bra helg allesammans!

onsdag 5 april 2017

Varning utfärdas för brist på röd tråd i följande inlägg, jag försöker bara lite självterapeutiskt reda ut de förvirrade begreppen kring gestaltning som trängs i mitt huvud.

Läste det här inlägget av Anna Bågstam Ryltenius i Debutantbloggen (fnissade högt och klichémässigt för mig själv) om klichéartade icke gestaltade känsloyttringar. Jag fick panik och sökte efter ”ler” i mitt dokument. Resultatet blev 371 ställen där jag hamrat in ”ler”. Tänkte sedan att hur många ”flinar” ska jag inte ha tryckt in för att variera det där leendet? Eller ”harklar sig”? Eller att någon andas högt eller hör sina egna hjärtslag?

Där och då kände jag för att radera skiten, alltså hela dokumentet, att det var enda lösningen. Sedan insåg jag att sökfunktionen i word är skum, många av de där ”ler” är faktiskt en del av ”eller”, ”lera”, ”ställer”. Genast kändes det bättre. Raderar inte, men bestämde mig för att ägna en hel redigeringsrunda åt att leta illa gestaltade klichéer och maniska upprepningar när den här första rundan är över.

I kommentarerna i Debutantbloggen tipsades om det här inlägget. Jag, som varit drabbad av seriös gestaltningspanik, fick en aha-upplevelse. DET ÄR JU SÅ DÄR JAG REDAN GÖR; när det bränner till saktar jag ner, beskriver ingående vissa skeenden snarare än att ösa blommiga omskrivningar omkring mig, och i stället för att oroa mig över det berättargreppet ska jag radera alla värdelöst gestaltade stycken som trängs i min text, de som går i stil med dem som man läser om i diverse det-här-är-gestaltning-råd.

Här kommer ett exempel på vad jag menar med lite mindre bra gestaltningsråd, skulle kunna vara autentiskt, men är min egen komposition:

Tänk på skillnaden i de här två meningarna:

”Det är kallt i sovrummet, men jag trycker ändå upp balkongdörren.”

”Jag huttrar till när jag lämnar sängens värme, men trycker ändå upp balkongdörren.”

Visst känns den andra meningen mer målande, ger utrymme för läsaren att själv göra tolkningen att det är kallt i rummet?

Här någonstans blir jag väldigt trött. Jag förstår att det är tänkt att vara grundläggande och illustrativt, men tyvärr tror jag att det tas på blodigt allvar väldigt ofta och leder till överlastade texter (tex mitt råmanus då, som kom till under gestaltningspanik när jag sökte vägledning mest överallt). Båda meningarna ovan är så där, men ärligt talat föredrar jag nästan den första. Vem i all världen huttrar till bara för att det är lite kyligt? På riktigt? Om man ramlat i en isvak -ja- men i övrigt är det mycket få tillfällen i livet när en människa på riktigt huttrar. Läsaren är förmodligen lite smartare än att det är den här sortens skeenden som behöver gestaltas in i absurdum och när jag slögestaltar på det här viset i mitt råmanus (mening nr två är autentisk och hämtad därifrån) så känns texten mest bara överlastad och tröttsam att läsa.

Huttringen ovan är förvisso gestaltning, men det är nog inte att gestalta väl när det görs på samma sätt mest hela tiden i en text, och det mina vänner är vad varenda personlig refusering från förlag hittills innehållit, den där jobbiga meningen som lyder något i stil med att: din text är väl gestaltad, men vi känner att det kunnat vara ännu lite bättre. ”Bättre” är inte att falla in i gestaltningsteknik enligt formulär 1 A, ”bättre” är att fortsätta köra sin stil men att ta den till en högre nivå. Lite av ett moment 22, när det senare kräver självförtroende och det just krossats av refuseringen (se ovan om min gestaltningspanik).

Gestaltning är jobbigt abstrakt faktiskt att tänka på, och funkar bäst för mig när jag hela tiden sitter och har små hemlisar för läsarna. Kan vara en stor och övergripande sak, typ ”Pia är i hemlighet kär i Lisa, snarare än i sin man, men det får ingen veta konkret förrän i näst sista kapitlet. Dessutom är Lisa i stället förälskad i sin yogainstruktör”. Och så genomsyras varenda bokstav i manuset av den där hemlisen, olika sätt som det visar sig på, utan att Pia en enda gång huttrar till av kärlek vid åsynen av Lisa. Det skulle tex vara betydligt mer målande om Lisa sträcker en muskel under yoga-lektionen, bara för att instruktören tittat på henne lite för intensivt, än att hon känner sitt eget hjärta banka i bröstet (känner på allvar här att jag är sugen på att skriva något underhållande, snarare än att hela tiden berätta om lidande).

Känsloläge är en annan hemlis. Jag använder mig mycket av miljöerna, vädret, hur protag uppfattar andra människor, etc, för att gestalta hur protag känner sig. Låter flummigt och skumt men när man skriver i jag-form presens filtreras allt genom den personens medvetande och vips säger det där yttre en hel del, kanske något lite mer än att skriva ”jag känner mig ledsen idag”. Men ibland funkar det faktiskt att bara berätta rakt av.

I det lilla aktar jag mig noga för att övergestalta, det finns en tokfin gräns mellan att vara målande och att vara jobbig i sitt skrivsätt. Tror det kräver ganska stora litterära muskler för att kunna skriva väldigt målande utan att det blir pekoral eller klichéartat, och där är jag inte riktig ännu. Vet inte om jag vill dit heller, ibland är himlen så att säga bara blå.

Ibland behöver vissa skeenden passera övergripande, och då svishar jag bara förbi när jag skriver, utan någon större tanke på om det smyger sig in ett adverb eller ett adjektiv för mycket i texten.

Tror det bästa och enklaste tipset om gestaltning jag hittat är ”hur visar det sig?” När jag tänker så om ett stycke som trilskas, då lossnar det ofta. Någonting visar sig knappast genom att en person hackar tänder eller hör sitt eget hjärta slå, åtminstone inte fler än en eller max två gånger i samma text. Oftast är det lite snitsigare än så. Hur det där lite snitsigare ser ut varierar med varenda författare skulle jag vilja påstå, och om någon på allvar knäcker koden skulle jag vilja ta del av lösningen :-)

måndag 3 april 2017

Den dramaturgiska valen.

Marie skriver om Valen i sitt eminenta skrivar-test. Jag hade inte riktigt lagt den skrivtekniken på minnet, tänkte mer på Moby Dick eller en ivrigt spammad självhjälpsbok om de fem valen för att vara hållbart produktiv. Men, det var alltså den dramaturgiska valen som avsågs. Innan jag googlat färdigt hade jag en febrig (jag är givetvis förkyld igen) dröm om en blåval som slukade mitt manus. Extra märkligt då den bodde i Vindelälven.

Nu har jag kollat upp det här ordentligt, tycker att det känns lite stelt att knöla in manuset i mallen (jag är inte en författare typ D trots allt :-), men tänker att jag ändå prickat in det rätt så bra, kanske mest för att jag (mycket) löst kör med treaktssystemet. Av alla bilder gillar jag dem med blåshålsvatten bäst. Kanske är det i den kaskaden mitt manus passar in allra bäst...?

torsdag 30 mars 2017

Refuseringar.

Jag fick ett infall att jag skulle spara mina refuseringsmail i en särskild mapp, och upptäckte att en övervägande del av standardrefuseringarna dykt upp relativt sent på fredagkvällar.

 

Den konstigaste dagen jag fått en refusering på var juldagen förra året. All respekt för att förlaget ville meddela författare innan årsskiftet, men jag kunde helt ärligt gärna ha väntat till det nya året med att bli refuserad. Det är liksom svårt att säga ”god jul” för att sedan känna tårarna rinna in i munnen när man försöker le trovärdigt (här överdriver jag såklart, gråter inte över standardrefuseringar eftersom jag skulle löpa en överhängande risk för att få vätskebrist i så fall ;-).

 

På del ett i dystopiska trilogin kom det ett par refuseringar som inte var enligt standardformuläret. I ett lektörsutlåtande från förlag fanns formuleringar som kändes väldigt fina att läsa, men så dök denna mening upp:

”Själva idén med ett apokalyptiskt norrländskt kustlandskap är också lovande i sig, men kommer tyvärr inte till sin rätt i den här berättelsen.”

 

Kanske kommer det apokalyptiskt norrländska kustlandskapet inte till sin rätt, därför att överlägset största delen av berättelsen utspelar sig uppe i ett bergsområde?

 

Jag begriper att förlagen inte har tid att läsa allt, det vore faktiskt helt orimligt, men att den förlaget anlitar för att läsa bevisligen inte tittat på mer än någon procent i början av manuset, det svider faktiskt (åtminstone tills man slutat vara naiv och inser hur verkligheten nog ser ut).

 

Om lektören läste brottstycken ut resten av dystopimanuset i tron att det utspelar sig vid kusten, så kan jag förstå om hen blev förvirrad.

 

Det finns lärdomar att dra ur det mesta, och här ser jag den att övriga texten på något vis bör spegla början. Man ska nog heller inte tro att följebrevet lusläses av förlagets lektör, i det här fallet uppenbarligen inte. Dyrköpta erfarenheter för den här nybörjaren, men ännu något att lägga till i kompetensbanken för att någon gång (förhoppningsvis) kunna knäcka koden för att skriva ett smashing manus.

måndag 27 mars 2017

Tonen

Flera andra har skrivit inlägg om ton den senaste tiden. Tonen är nästan det jag jobbar allra mest med, så jag kör ett inlägg jag med :)

Jag tycker det är viktigt att tonen håller genom hela texten och det finns vissa knep jag brukar ta till för att lyckas. Musik använder jag mig av allra mest; en särskild spellista för varje projekt, bara att trycka igång och så kan jag nästan känna hur hjärnan ställer in sig på rätt kanal. Med del två i dystopin väntade jag många månader med att redigera, och då var spellistan helt avgörande för tonen.

Det nästan svåraste för mig brukar vara att hitta rätt ton i ett nytt projekt, när det gamla sitter kvar i hjärnan, och allt jag skriver känns som en dålig kopia av det. När jag nu senast skulle byta genre från dystopi till spänning höll jag på att bryta ihop över hur svårt det var att hitta rätt ton. Räddningen blev en speciell låt som sammanfattade hur jag ville att min huvudperson skulle känna (och det är viktigt eftersom jag skriver i jag-form presens).

Mitt största tonrelaterade problem är mitt vanliga jobb. Jag arbetar på en myndighet, och producerar texter hela dagarna som antingen ska vara (1) juridiskt hållbara, eller (2) naturvetenskapliga. Ofta både ock. Detta är inte en helt bra grund att stå på när man försöker skriva skönlitterärt om kvällarna. Även om jag jobbar hårt efter premissen att myndighetsdokument så långt som möjligt ska vara läsbara, för kunden alltså, så smittar kanslisvenskan av sig hela tiden på mitt andra skriv. Ibland läser jag sådant jag flödesskrivit och känner hur det börjar blöda i ögonen av stelheten. Då kommer självhatet och jag förvandlas till plååågad konstnär, och så brukar det lossna. Intressant process det där; att hata sig själv till ett mer avslappnat skrivsätt.

Jag hade några sådana stela stycken i del ett av dystopin, jobbade särskilt med en lite längre miljöbeskrivning som trilskades. Till slut lät jag det vara, tänkte att det får bli som det blir. Lektören lyfte fram just det stycket, kallade det för kliniskt, kärvt, stramt men samtidigt så målande, och jag fick en ny insikt. Det där exakta sättet att uttrycka sig är nog min grej, det är en del av den ton som bara är min, och jag kommer framöver inte att jobba riktigt lika hårt med att förändra det, bara förfina. Få tonen att lysa igenom när jag råkat övergestalta. Det är nästan det värsta, när jag överkompenserar för stela kanslisvenskan, och övergestalar in i absurdum.

Hur tänker ni kring ton, kommer det naturligt eller får fler än jag kämpa lite? Någon som har bra knep för att få till och behålla tonen genom projektet?