tisdag 17 oktober 2017

En måndagkväll i oktober.

Började läsa faktaboken Sapiens av Yuval Noah Harari. Väldigt bra läsning, åtminstone känns det så nu när jag är hundra sidor in. Underhållande (tycker jag, men jag är en nörd för sådant här) om människans ursprung och författaren tar effektivt död på seglivade myter. Jättebra research om man som jag bygger egna världar. Jag bygger här på jorden, i framtiden, men skulle tro att även ni som bygger värld i annan genre än dystopi kan ha nytta av denna. Ska ta tag i Homo Deus, uppföljaren, snarast. Den handlar om människlighetens nästa steg, och i bok 7-9 i dystopierna kommer jag att nosa lite på det ämnet.
När man lånar faktabok av pappa är den märkt så här. Jag gillar min pappa.
Ägnade ett skrivpass åt strukturen på dystopin. Flyttade plotpoints för att få till ett bättre flyt i berättelsen, och jobbade även med beats (tror jag att det kallas?) i planeringen för kommande två kapitlen. Med beats menar jag här att om kapitlet börjar glatt så slutar det i en annan känsla. Har märkt att jag tidigare underskattat effekten av att kasta läsaren mellan lagom mycket hopp och förtvivlan.
Sedan blev det ost- och vinmys framför tvn. Ja, en måndagkväll. Vi ser igenom Game of Thrones igen, ett avsnitt i veckan, och räknar med att ha sett alla säsongerna lagom till nästa nyproducerade avsnitt. Vi gör det här på mitt initiativ, jag var ganska avigt inställd under de första tre säsongerna och såg väl kanske inte särskilt uppmärksamt. Resultatet är att jag fattar noll av vissa intriger, men orkade verkligen inte titta ordentligt då jag tyckte att de från början frossade i spekulativt våld och naket som inte var särskilt motiverat. Vem hade kunnat ana att det här skulle bli så bra som det blev, liksom? Åtminstone inte jag, som inte läst böckerna. Här Tyrion Lannister i suddig profil, och jag med mitt vinglas kunde inte låta bli att tänka på hans bevingade ord; ”That´s what I do; I drink, and I know things.”

söndag 15 oktober 2017

(H) Vecka 3, 4024 ord /9028 ord totalt.

Under veckan fick jag till tre skrivpass, varav ett ägnades helt åt att få till ton och känsla i texten. Det går rasande fort att skriva när jag producerar text, även fast jag inte anstränger mig, och det beror på att glädjen över att skriva just nu är helt överväldigande! Tror inte att jag känt så här sedan den där allra första gången jag skrev manus, i tidernas begynnelse när det fortfarande kändes som om allt var möjligt. Det känslan har jag nu med.

I övrigt är jag väldigt förkyld, men trotsade sjukdomen för att vistas ute i solen. Man får göra det bestämde jag, när det i princip är den enda soliga dagen under hela hösten, nästan under hela barmarksperioden. En rönn utan löv, men med jättemycket rönnbär:
Femåringen städade sitt rum (undrens tid är sannerligen inte förbi) när vi föräldrar under dagen städade resten av huset. Ormis bäddades ner på kudden, och jag kan villigt erkänna att jag inte tycker om att vakna bredvid just det här gosedjuret.
Hoppas att ni får en fin vecka allesammans!

onsdag 11 oktober 2017

Blip blop!

Skrivalasaleva skrev ett fint inlägg om Blade Runner 2049, och hur musiken låter näst intill utomjordisk. Jag är mycket sugen på att se filmen och blev om möjligt ännu mer sugen nu efter att ha tjuvlyssnat på soundtracket. Ta den här av Hans Zimmer, jag bryter på riktigt ihop, trots överanvändning av tondörstötar (heter det så, det där brööööl-ljudet?) i början. Originalfilmen, Blade Runner, har Vangelis som huvudkompositör, och det soundtracket går inte heller av för hackor som i Wait For Me.

Min fascination för den här typen av filmmusik började för länge sedan när jag hörde Elegia av New Order i Pretty in pink. Den låten bär också finfina animerade kortfilmen More. Att sedan Faltermeyer komponerade nästan all annan filmmusik på den tiden gjorde ju inte saken sämre. Han står bakom superkända Axel F från Beverly hills cop, men jag tycker Top Gun anthem är bättre :-)

Mina dystopier låter blip blop blandat med nordiskt sval musik, åtminstone inne i huvudet när jag skriver. Oblivion med M83 och Susanne Sundfør, från ännu en Tom Cruise-film, sammanfattar båda typerna av musik. M83 står för ännu en filmlåt, I Need You från Divergent, som kändes som en elektrisk stöt i huvudet när jag såg filmen första gången. Ungefär samtidigt såg vi the Martian, där man kombinerar blip blop med stråkar på ett föredömligt sätt! Gillar tex Making Water.

Ibland används blip blopet i mer oväntade sammanhang, som i skruvade serien Vice Principals på HBO. Den handlar om märkliga tragikomiska människor på en amerikansk highschool, och det låter stundtals magnifikt! Cold Planet och Running Out Of Time är näst intill magiska stycken musik.

Så där ja, det var dagens lilla ihopnördning.

När man önskar att vintern kunde vika hädan, bara lite till.

Det här var väl ändå onödigt? Första snön som lade kom under natten, lite väl tidigt på hösten om du frågar mig, men det lär väl smälta bort igen inom kort.

 

I övrigt stretar veckan på. Femåringen var den enda i familjen som kom ihåg att det var skolfotografering på måndagen, och hade tydligen helt avsiktligt tagit på sig en fin tröja. Inte lätt att vara fem år och minst förvirrad i hushållet. Igår fick jag en fin refusering av ett förlag, deras lektör kallade mitt spänningsmanus för ”vackert”, och jag kommer att göra ett särskilt refuseringsinlägg när de återstående svaren droppat in.

 

Idag är det onsdag, och jag ska jobba, äta palt med min ena skrivkompis och träna med samma skrivkompis. En bra dag, och jag hoppas att ni också få en fin onsdag!

 

måndag 9 oktober 2017

(H) Vecka 2, 4435 ord /5004 ord totalt.

Under veckan fick jag till fyra skrivpass, varav de tre första gick åt till att peta i texten, peta i karaktärerna, och peta runt i största allmänhet. De flesta av orden skrev jag igår när familjen åkte iväg för att leka hos vänner. Det blev ett lååångt pass när precis allt flöt på. Under pauser med fika eller byte av tvätt i maskin + tumlare löste jag flera problem och sedan var det bara att köra igen. Jättekul!

 

Sådant skulle livet få vara lite oftare, att det fanns tid till att fokusera på texten under en längre stund. Särskilt i början av projektet tycker jag att det är viktigt, för att komma in rätt och inte bli avbruten hela tiden och bli tvungen att vänta kanske flera dagar med att ta upp tråden igen. Senare, när tonen och karaktärerna sitter, då spelar det där inte någon större roll längre, då är det bara att plocka upp tråden igen och köra nästan när och var som helst.

 

Hoppas ni får en fin vecka allesammans!

 

Under veckan kommer jag att vara fysiskt på jobbet, men här rent mentalt:

fredag 6 oktober 2017

Miljöer!

Googlar mycket just nu. Fast jag har varit i Nordland/Norge många gånger som barn, inser jag att jag inte varit där mer än ett par gånger som vuxen, nu senast i maj.

 

Det här gör att det finns ungefär en miljard saker för mig att kolla upp. Hur tar man sig inåt land med båt i just den fjorden, och vilken färg har vattnet när solen skiner? Är det klippor/sten eller grönskande vid vattnet? Hur salt är vattnet längst inne i en fjord, och hur känns vattnet på huden? osv osv. Inte för att miljön egentligen är det primära i manuset, men jag vill att det ska bli hyfsat rätt. Överväger att maila den vänlige men något stressade företagaren vi hyrde hus av på Kvaröy tidigare i år, bara för att dubbelkolla lite.

Hej, jag är en galen svensk outgiven författare, tänkte att du kanske kunde ta lite tid ur ditt väldigt upptagna liv och svara på några SUPERVIKTIGA researchfrågor…? PS. Det var jag som inte fick nån fisk men som fotade fyren som en dåre och försökte göra myteri för att få gå i land vid whiskydestilleriet. DS.” 

Låter stabilt.

 

Alla som åtminstone försöker är förlåtna för missar i miljön tycker jag, man behöver inte åka på dyr research, det räcker ofta gott med att googla. Men en del försöker inte alls. Ungefär som i Vikings. Missförstå mig rätt, jag gillar den tv-serien (hallå, det finns svärd i överflöd, och vikingaskepp), men tycker de nordiska miljöerna är jobbiga att titta på. Bergstrakten Uppsala känns ju tex inte så spot on. Eller Kattegatt, som liknar Mo i Rana eller Tromsö, alltså fjord + höga fjäll + stad, men som väl ”på riktigt” borde ligga någonstans i södra Norge, eller kanske på Svenska västkusten eller möjligtvis i Danmark. Och den där märkliga Svenska bosättningen som jag inte minns namnet på, men som alldeles tydligt visades som en by eller dylikt på ett svenskt kalfjäll någonstans. Vikingarna måste haft det besvärligt där, då man på svenska sidan av fjällkedjan inte åtnjuter the perks från en Norsk fjord; värme, golfström, grönskande dal, havsfiske, någonstans att sjösätta vikingaskeppet.

 

Man kan ju i och för sig alltid hänvisa till den konstnärliga friheten, särskilt om man skriver om en tid som är svunnen eller om framtiden. Men jag köper inte det för Vikings, när man bevisligen tex inte filmat de brittiska scenerna i den grekiska övärlden, utan visar något som nog faktiskt liknar England.

 

Ska sluta gnälla nu, vill bara illustrera att jag inte vill känna mig som en svensk tönt (mer än vanligt alltså) som försöker beskriva Norge men inte lyckas. Alls.

 

Eventuellt måste jag bege mig på ännu en researchtripp till landet i väster. Tror att femåringen skulle vara relativt lättövertalad till att följa med nästa sommar, då Marcus och Martiiinus tydligen bor på andra sidan gränsen bara ett mycket långt stenkast hemifrån oss. 

 

Klart slut!

 

(Trevlig helg på er :-)


Farligt nära myteri:


tisdag 3 oktober 2017

Författarhjärnan strikes again.

För en utomstående tror jag att jag kan upplevas som en fantasilös person. Jag kör fast i saker, skulle lätt kunna äta samma lunch alla dagar i veckan, och måste aktivt påminna mig själv om att variera kläderna och inte bara ta det som hänger längst fram. Jag räds inte att gå samma promenadväg varenda gång det är dags att röra på benen, och skriver ungefär mellan samma klockslag varje kväll. Jag är inte kompisen som kommer med tusen roliga upptåg, även om jag gärna kommer med om någon annan frågar.

 

Det här är stundvis en lite provocerande personlighetstyp, har jag märkt. ”Blir du aldrig less?!” Men jag blir ju inte det, jag har liksom fullt upp med annat hela tiden, inne i mitt eget huvud. Min fantasi vilar aldrig, det har alltid varit så, och jag är inte det minsta intresserad av att ha det på något annat sätt. Jag har inte energi över till att tänka ut roliga outfits, eller en trerätters middag, per automatik går min fantasi i stället åt till att fundera över berättelser, till att konsumera böcker, tv och film, eller till att umgås med dem som står mig nära.

 

En förskollärare berömde vid ett tillfälle våra fasta rutiner, och jag log och nickade, men tänkte inombords att jag inte kan ha det på något annat sätt. Det är jättesvårt att tänka ut en ny morgonrutin samtidigt som jag funderar över hur det låter när en fiskebåt nöter mot en klippa, och under tiden försöker leta reda på barnets försvunna vantar (barnvantar är verkligen jättesmå och kan gömma sig precis var som helst!). Morgonrutinen stays, och det är asjobbigt när den bryts.

 

Kanske skulle jag få kreativ energi över till annat, om inte brödjobbet hängde som ett ok över en stor del av dagen?

 

En toppenkväll för mig är att äta samma gamla (goda) ost-och-vin-mys, se något bra på tv och kanske hålla kärleken i handen under tiden. Konsten är att finna någon som accepterar, och tidvis känner likadant.

söndag 1 oktober 2017

(H) Vecka 1, 569 ord /569 ord totalt.

Under veckan har jag tänkt väldigt mycket på nya dystopin, och idag blev det dags att sätta igång. Skrev blygsamma 569 ord, jobbade en del med att sätta stämning och ton, och kände det berömda pirret. Jättekul faktiskt, att äntligen sätta igång med ett projekt jag tänkt på intensivt i ungefär ett år, men som funnits i bakhuvudet i minst tjugo år. Känns episkt det här, hoppas det smittar av sig så att jag skriver episkt bra också :-D

Hoppas ni har det gött allesammans!

fredag 29 september 2017

Korpringarna, igen.

Efter uppehåll för diverse skriv och läs, samt lyssning på andra böcker, har jag nu avslutat Röta, som är andra delen i Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Jag är fortfarande lika imponerad, fast jag kände att det kanske blev lite segt i mitten av den här boken (under max trettio sidor). Slutet tog till viss del en annan riktning än jag hade trott, men blev samtidigt bättre än jag hade trott, och nu kliar det i fingrarna att få börja bläddra i del tre, Kraften.

 

Normalt läser jag inte fantasy, och såg det här lite som en utmaning för att läsa genrer utanför bekvämlighetszonen. Jag känner mig helt uppfylld. Så där så att jag nog inte bör börja läsa del tre innan jag satt tonen för nya dystopiprojektet, då jag nu har en ton i huvudet som inte är min. Måste genomgå någon typ av tonrengöring (läsa en faktabok kanske?), och helst snabbt då jag tänkte börja skriva på nya dystopin någon gång under helgen.

 

Hoppas ni får en trevlig helg allesammans, har ni några planer?

 

onsdag 27 september 2017

En helt vanlig dag på jobbet.

Men nej, det var det ju inte. Fick vara ute i sjukt vackert väder och titta på grus. Jag älskar grus, tycker det är så vackert och det fanns en tid när jag fortfarande kom ihåg namnet på alla bergarter, men den tiden är förbi. Här kommer några bilder, bear with me här, så lovar jag att bli mer skrivrelaterad en annan gång :)

Grus. Det viktiga med den här bilden är att vädret håller på att klarna. Vi har inte sett solen på flera veckor, så det var på tiden.
Mer grus, och BLÅ himmel!
Jag skulle upp på Bierdåjvvie, den lilla toppen där framme.
Men beslutade mig för att äta banan först, och titta på det här. Det blå berget i bakgrunden är Nalluovardo (Nalovardo), vår fina skidbacke.
När jag gjort det jag skulle åkte jag ner mot dalen igen, långt där nere glittrar Storvindeln, ett gigantiskt sel i Vindelälven.

måndag 25 september 2017

Tre bra om tre bra!

Jag har den senaste tiden läst tre böcker skrivna av bloggbekanta. Jag är inte bekväm med att recensera, men tänkte att jag skulle sammanfatta vad jag gillade allra mest med respektive bok. Liten spoilervarning till dig som liksom jag inte ens läser baksidestext, i rädsla för att få veta för mycket av handlingen i förväg.

 

Wicked game – E L Dezmin

- Handlingen kretsar kring en väldigt ovanlig ”what-if”, och den krokar fast läsaren i ett tidigt skede.

- Boken utspelar sig i fina miljöer i Lycksele, och det gillar jag, särskilt som den lika gärna kunde haft en stor amerikans stad som spelplats.

- Den kvinnliga huvudkaraktären är helt befriad från det lull-lull som normalt brukar omge sådana.

 

En väktares bekännelser – Elin Säfström

- Det här är ”Stallos” coola lillasyster, och när mormor är i norr för att hjälpa till med ett problem tänker jag bara att Susso där uppe har råkat reta ett troll och att det fanns saker som behövde hanteras.

- SPRÅKET, helt sömlös läsning.

- Underhållande att läsa, och jag bara älskar när det tonåriga berättarjaget pratar med något oknytt och använder sin ”väktarröst” :-D

 

Nästan som du – Katarina Persson

- Blåser nytt liv i genren Female Noir.

- Berättarstilen känns klassisk men ändå modern.

- Svår att lägga ifrån sig, mycket på grund av upplägget med de två berättarrösterna.

 

söndag 24 september 2017

En grå söndag i september.

Skrivandet blev det inte mycket med under veckan, har producerat en prolog till nya projektet men inget mer. Skulle fått flera ensamma timmar idag att helt ägna åt skrivet, men beslutade pga spänningshuvudvärken from h-ll att ta en lång promenad i stället. Hade Fredrik Backmans sommarprat i öronen, och stämmer härmed in i hyllningskören. Kände mig både nedstämd och upplyft på samma gång efter lyssningen, och blir nog tvungen att läsa någon av hans böcker nu.

Publicerar ett par random bilder från dagens promenad. Hoppas det är som dom säger; att det blir lite snö om det är mycket rönnbär, då trädens grenar inte orkar bära båda.
Kommunbiblioteket hade fina post-its i fönstren.

onsdag 20 september 2017

Prolog.

Jag har producerat en prolog till nya projektet, fast jag egentligen inte tycker om sådana. Men det fanns en förutsättning i den här världen som jag vill att läsaren ska känna till allra först, så då blev det till att bita i det sura äpplet. Det var faktiskt inte så surt, äpplet, och min (stackars) testläsande sambo gjorde tummen upp för att köra på det greppet.

I övrigt intet nytt; det är fyra grader ute, regnet vräker tidvis ner, och mina orkidéer tycks ha blivit galna så som de blommar (jag kan verkligen inget om orkidéer och är mkt förvånad över detta :-) Måste förtydliga också att jag inte försökte vara dryg i förra inlägget, det har verkligen varit usla förhållanden på fjället den här sommaren och hösten, och jag känner stor sympati med dem som funnit sig överväldigade och behövt hjälp ner.

tisdag 19 september 2017

På väg upp mot bergen, där jag ska jobba idag.

Följande bilder fotade jag för inspiration, ska skriva om fjällen igen och då hjälper det att titta på det karga landskapet när man sitter hemma under en gosig filt med datorn i knät. Jag var ute efter vardagligt grå fjäll, snarare än färgsprakande bergsmassiv i motljus (sådana bilder finns det redan gott om). Allt fotat genom vindrutan på bilen, för extra bra bildkvalitet.

Det ser fint ut nere i dalen. Jättefint, och hyfsat varmt.
Men, strax kommer riktiga berg inom synfältet. Det ligger nysnö där uppe.
Här vid Vindelälvens övre lopp är det inte sommar längre.
Uppe på fjället ligger fjolårets snö kvar fläckvis, och där lägger nu nysnön som kanske är den första för hösten. Inte så konstigt att fjällrädddningen fått hämta rekordmånga fullt friska människor den här sommaren; det är svårt att föreställa sig hur extremt kallt det kan vara uppe på fjället, om man aldrig varit där.

lördag 16 september 2017

Den senaste veckan.

Den senaste veckans skrivpass har jag ägnat åt nya dystopin. Den utspelar sig i samma värld som de dystopier jag skrivit innan, men handlingen är förlagd ungefär trettio år tidigare. Jag tänker att det nog vore intressant att följa samhällets undergång på plats och ställe, när jag i de andra dystopierna låtit mina karaktärer stappla omkring i en redan förödd värld.

 

Jag har stoff till nio manus, där jag redan har jobbat mycket med de tre ”i mitten”. Den fjärde boken (hej Star Wars, jag började också på del fyra) skrev jag allra först och den har varit ute på förlagsrunda. Del fem finns som ett råmanus och del sex som utförligt synopsis. Nu tänker jag mig att jobba på del ett (*), om hur det såg ut under samhällets fall, och fast det låter som ett ganska deprimerande tema så är jag alldeles pirrig inför skrivstart. Startskottet går den 1 oktober.

 

Innan skrivstarten fanns det tre saker att ordna upp:

- Strukturen och synopsis.

- En tidslinje för alla böckerna, med viktiga händelser men även karaktärer och deras ålder i de olika böckerna.

- Återvinna världsbygget från del fyra, med teknisk utveckling, platser och egna påhittade ord.

 

Under veckan har jag under ett par skrivpass jobbat med punkt tre, att återvinna världsbygget. Jag läser i de gamla manusen och plockar ut de viktiga delarna till ett separat dokument. Det har varit riktigt roligt faktiskt; jag inser att jag inte har gestaltat ihjäl mig, men jisses vad jag älskar mina karaktärer och hela idén som berättelserna byggs upp kring.

 

 

(*) Egentligen finns det stoff till en bok till, innan del ett. Jag har några lösa anteckningar och idéer kring den utlösande faktorn, i.e. den lilla enskilda människan som fattade ett ödesdigert beslut och där svallvågorna sprider sig globalt, utan någon möjlighet för människorna att stoppa dem. Blir det att skriva det här så kommer det att ske allra sist, som en tionde del, där jag knyter ihop säcken genom att berätta om hur allt började.

torsdag 14 september 2017

Jättefrisk!

Sedan i våras har jag trott att jag varit sjuk. Alltså jättesjuk, och det trodde läkarna också. Tidigare i veckan fick jag veta att jag är en extremt frisk människa, med ett pyttelitet smärtsamt problem. Jag var förberedd på stora ingrepp och långt gående behandlingar, men behöver bara skutta iväg till sjukstugan (det heter så när vårdinrättningen är ännu mindre än en vårdcentral) för sjukgymnastik. Egentligen vet jag inte så noga vad det kallades, eller vad behandlingen gick ut på, då jag slutade lyssna ordentligt efter ”inte cancer”.

 

Det här har varit en riktig tankeställare. Lever jag mitt liv som jag vill? Lägger jag den lilla fritid jag har på det jag vill mest? Är jag beredd att stressa mig själv till graven?

 

Det här har även varit en spark i baken; till att faktiskt göra det som är roligt och som är bra för mig. Jag har ägnat mer tid åt barnet, men även åt mig själv. Jag skriver för att det är roligt, och har blivit med bokcirkel (tre svägerskor och jag, och i ärlighetens namn dricker vi vin och pratar om mycket annat än om boken vi läst, men det är SÅ himla trevligt!). Jag har även lagt tid på att vara ute i skogen (*), där finns inte mycket mer att göra än att andas och lyssna till vinden som tar fast i trädens kronor (och regnet, det regnar precis hela tiden!), och man skulle kunna säga att kreativiteten exploderat med den väl tilltagna portionen av icke-tänkande.

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt här. Kanske att det är en ynnest att ha tid att ta till vara på.

 

Idag, i en skog som nog inte är så himla nära dig:


 

(*) Under en diskussion i Skotska högländerna tittade en berusad man upp från sin ölsejdel och utbrast ”Oh, you´re one of them forest creatures!”. Han sade sig vara mer av en bergsget själv, och han var även spot on; jag älskar skogen och där blir jag skön i hjärnan utan att behöva använda mig av kemiska preparat  (och det är ett mycket gammalt citat från en vän, som hittat meditation).

söndag 10 september 2017

Veckan som gick.

Under veckan som gick fick jag bara till ett enda skrivpass, men det var inte vilket pass som helst. Jag hade tänkt mig att jobba på två projekt parallellt nu under hösten, och när jag  nu kände att jag behövde tänka lite till på spänningsromanen, så ägnade jag mig åt mitt andra manus; dystopin.

 

Jag tog tag i att få ner mitt något förvirrade synopsis i strukturmallen jag gjorde i ordning tidigare, och det kändes som om allt föll på plats. I oktober ska jag börja producera råmanus, och jag längtar så där som det kändes inför julafton när man var barn.

 

Jag tycker om att växelskriva, och hoppas att trötta hjärnan också ska tycka att det är en bra idé att jag gör det nu. Om jag hade skrivandet som karriär på heltid (och hade en assistent som skötte saker som marknadsföring, ekonomi och annat trök :-) så skulle jag banne mig försöka hålla igång två genrer samtidigt. Det är ju sjukt kul att växla mellan olika, som nu med spänning och dystopi, och utan ett brödjobb att fokusera på så skulle jag lätt få ur mig tillräckligt många tusen ord för åtminstone två boksläpp per år.

 

Om nu hela förlagsdrömmen skulle skita sig, så är det kanske det man får gå till; att ge ut själv, i e-format, och producera typ två romaner per år i olika genrer för att kunna försörja sig. Verkar vara väldigt vanligt att indie-författarna i den engelskspråkiga delen av världen gör just så. Men, kanske är det lite för svårt att göra detsamma i det pyttelilla svenska språkområdet ( = få potentiella läsare), alltså att prångla ut inte en utan två titlar per år, alldels själv och med allt vad det innebär i form av markandsföring etc.

 

Nåväl, det behöver jag inte ta ställning till på länge än. Under tiden skriver jag vidare, och lägger upp mitt alldeles egna lager med ord. Skön känsla att det kanske inte är förgäves, att de där manusen jag producerat kanske når läsare i framtiden någon gång.

 

onsdag 6 september 2017

Ord och uttryck från det norrbottniska inlandet; en första lektion i sådant som fortfarande används här och var.

Hev – Att vara hev över något, är att på ett ganska gulligt utåtriktat sätt vara så himla nöjd med något man köpt, eller sin nya pojkvän, eller liknande.

 

Stå för (uttalas med betoning på båda vokalerna) – I ett hem där man får besök är det någon som på något vis är ansvarig för att det bjuds på mat/kaffe etc, eller möjligtvis en sovplats. Tex hemma hos mig om det är jag som lagar maten, då kan en norrbottnisk gäst förvånat utbrista att ”Är det Annika som stå för idag?”

 

Bås – Det är småskräp, som är tillräckligt små för att kunna dammsugas upp (obs, damm är inte bås, men däremot smulor). En båskorg är alltså detsamma som en papperskorg/skräpkorg.

 

Att sno – det är samma sak som att vända. Med bilen alltså, eller när man är ute och cyklar eller promenerar. I Norrbotten kan man utan att vara en timelord även sno tillbaka tiden, på hösten och våren när ställer om klockan.

 

Beckel – Det är när man (oftast ett barn) till exempel klättrar på något och inte ser helt säker ut, eller när man staplar något på ett ganska ostadigt sätt. ”Beckel int!” med skarp röts till ett barn som tex klättrat upp på balkongräcket, eller staplat mammas glas i en pyramid. Mycket effektivt.

 

Pingel int! – Peta inte på det där! Ofta använt till ett lite mindre barn, eller till en författare som inte förmår låta sin text vila.

 

Möx till sä (försvenskat: möxa till sig) – Lägga till sig, eller sätta till sig, men där ”möx” ersätter alla tänkbara verb så att man inte behöver precisera närmare. Klockrent när man halvligger i soffan, och utan att stiga upp eller sätta sig, ändå fixar till sin halvliggande ställning så att den blir bättre. ”Möx till dä”, använde jag ofta den sommaren jag jobbade i hemtjänsten och ville få en sängbunden vårdtagare att med hjälp hasa sig litegrann uppåt i sängen, eller lägga till sig lite så det gick att räta till kläder och sängkläder.

måndag 4 september 2017

Osminkad och kall om näsan.

Bytte profilbild från "jätteglad på ett berg", till "jätteglad i en skog". Konstigt när jag egentligen är rätt...ehem....sur just nu.

En hyfsat normal av ca 150 selfies. Femåringen sa "ta den med träden, mamma". Alla bilder hade träd. Vi var också överens mitt barn och jag om att mamma inte borde vara allvarlig på bild. Jag ser inte konstnärligt svår ut, utan snarare skitsur alternativt hungrig. Så, här är den, den osminkade sanningen:

söndag 3 september 2017

(G) Vecka 4, 1462 ord / 6967 ord totalt.

Under veckan blev det tre skrivpass, varav ett ägnades helt åt strukturen.

Det är intressant (tycker jag :-) det här att skriva råmanus relativt långsamt. Det tuffar på, och jag skriver hyfsat regelbundet, men inte i lika hög fart som jag brukar.

Helst av allt vill jag producera råmanus jättesnabbt, vräka ur mig texten under loppet av max en månad och verkligen inte göra annat, eller tänka på annat, än att skriva under tiden.

Livet vill annorlunda, jag måste försörja mig och gillar att hänga med sambo + barnet, och då finns inte tiden till att höghastighetsskriva råmanus.

Normalt brukar jag kompensera; skriver på varje ledig stund och knäcker mig själv och min arma hjärna under processen.

Den här gången testar jag på ett annorlunda sätt. Målet är att skriva varje vecka, gärna minst två pass för att behålla kontakten med texten, men jag prioriterar även att läsa andras böcker (svårt att inte färgas i tonen, märker jag), vila, och att tänka på mitt eget manus mellan skrivpassen.

Tänkandet har varit magiskt. Orden som plitas ner sammanfogas i en något högre klass än vad som brukar vara resultatet under råmanusfasen och jag undrar om det här långsamma skrivet ändå inte sparar tid i slutändan?

I övrigt är vardagen igång på allvar. Min ena skrivkompis får mig att gymma (eller om det är jag som peppar henne?). Det är lite träligt med den här träningsformen tycker jag, men utsikten kan jag i vart fall inte klaga på. Hej Vindelälven, liksom :-)

fredag 1 september 2017

Hur tilltalar man bäst sina läsare?

Den senaste tiden har jag läst ett antal böcker i första och tredje person, och där berättarrösten har varit väldigt närvarande och tilltalet direkt. Det känns vintage att läsa, lite som en sådan där gamma svartvit deckare med en speakerröst tillhörande detektiven. Samtidigt får jag en fräsch och modern känsla av läsningen, och det kan bara betyda att konceptet har utförts på ett lyckat och nytänkande sätt.

 

Det verkar som om närvarande berättarröst i första person, eller tredje, är lite av en trend. Är det Hundraåringen-effekten? Alltså att svenska förlag inte räds ett direkt tilltal på samma vis, när den blev en sådan succé? Hundraåringen tycker jag vrider det ett varv för långt, medan de här andra böckerna har hittat en perfekt balans.

 

Jag skriver alltid i första person, men jag följer verkligen inte trenden, snarare tvärt om. Jag har en ganska neutral, eller kanske snarare introvert berättarröst. Hon kommenterar inte så mycket, drar inga anekdoter och gör inga anmärkningar av den här typen ”jag vet vad hon ska svara, det gör jag i och för sig alltid, för är det något man kan lita på så är det att Agneta är negativ till allt som någon annan människa föreslår” (påhittat citat).

 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det egentligen, på något vis låter jag min HP filtrera omvärlden efter den sinnesstämning som hon befinner sig i, snarare än att hon kommenterar omvärlden och sitt humör. Förhoppningen är att stilen ska vara målande på ett knastertorrt vis :-D  Det vore enkelt att göra ”som alla andra”, men det funkar verkligen inte för mig.

 

Hur gör ni; direkt tilltal, inåtvänt tilltal, eller något mitt emellan? Och finns det något sätt som ni tycker gör läsupplevelsen bättre?

 

Hoppas att ni får en fin helg allesammans!

onsdag 30 augusti 2017

Im ordnung! (*)

Inspirerad av Maries Excel-ark, beslutade jag mig igår för att göra mitt lösa synopsis lite mindre löst. Redan innan hade jag nyckelscener som skulle representera vissa vändpunkter i mitt nya manus, men jag tänkte mig ett lite tydligare och överblickbart sätt för att hålla reda på allt.

Jag bestämde mig för att använda milstolparna från den här modellen i vänsterkant i mitt ark, och rubrikerna ”vad händer”, ”vad gör huvudpersonen” och ”vad gör antagonisten” i överkant. Sedan fyllde jag i med viktiga scener i rutorna, upptäckte en del strukturella problem som rättades till, och tror att jag har besparat mig ett antal timmar av grubblerier och maniskt flyttande av post-its.

Blev ordning och reda, men ändå mycket utrymme för att upptäcka under skrivet. Gillar särskilt att ha bättre koll på vad antagonisten har för sig, då det är lite av ett problem att hålla reda på när man skriver i första person presens. När jag inte har koll blir det lite en gubben-i-lådan-effekt var gång antagonisten visar sitt rätta jag (vid pinchpointsen), och det funkar bättre om det vävs in lite snyggare i hela berättelsen.

(*) Fast det är länge sedan jag missbrukade reseberättelser om fjällvandring, kan jag inte släppa den här. Där var det ryggsäcken som var Im Ordnung, något man kan relatera till när man (som jag) spenderat någon timme på att sprätta lös onödiga remmar, mm, från sin Haglöfs, bara för viktens skull. Två hekto havregryn är liksom roligare att släpa runt på, än två hekto onödigt bling.

söndag 27 augusti 2017

(G) Vecka 3, 733 ord / 5505 ord totalt.

Blev ett enda skrivpass under veckan, då skrivet fick vika undan för annat, som att anlägga ny grusgång, inviga vännernas nya eldplats, samt gå på kräftskiva. Mycket trevlig vecka, och jag lyckades även lösa ett problem i manuset.

Det har varit fint ute idag, och jag hann med en promenad i skymningen. Det var en magisk, nästan trolsk stämning ute. Hade Skriv en Bestseller i öronen, och fick behärska mig för att inte gråta i inledningen.

Solens sista strålar finner sin väg in mellan trädstammarna. Snart är jag framme vid älven.
Vattnet ligger spegelblankt i väntan på att mörkret ska falla.

fredag 25 augusti 2017

Förlåt om jag raljerar nu, men ibland orkar jag inte med när underhållning medvetet bidrar till polariseringen i det här landet.

Läste den glada nyheten idag, att ”Jägarna” ska bli tv-serie. Det har väl inte undgått någon vad jag tycker om filmen (den första, somnade när jag såg den andra och kan inte yttra mig om den).

Det känns som om jag ska få exem när jag tänker på att de kanske väljer att kabla ut den där amerikaniserade versionen av ”riktiga” män i flera avsnitt. De där skitiga, grovhuggna asen, som kastar sig upp på ett truckflak för att tjuvjaga tillsammans i mörker, finns de och i så fall var? Är det inte snarare så att de allra flesta jägare är väl medvetna om att älg, det jagar man när det är ljust ute, det är nämligen olagligt (och svårt) med mörkerjakt och de flesta är liksom ganska intresserade av att behålla licenserna på sina gevär, samt att inte behöva skaka galler.

Tyvärr gillar media att sprida den där klichébilden av människor som bor norr om Dalälven. Visas det en dokumentär om älgjakt, då är det liksom inte det lilla sömniga jaktlaget där man tar det lugnt, uppmuntrar till övningsskytte och att inte ta onödiga skott (jag lovar att ingen vill eftersöka i skymningen för att någon "jägare" chansat), där hälften av medlemmarna är kvinnor (lycka till att fylla jaklagen med enbart män i de här avfolkningstrakterna) eller där barn är välkomna att följa med sina föräldrar under ordnade former. Nej, man väljer det där enda, ökända ”jaktlaget”, där medlemmarna är puckon likt de i filmen och där man inte reflekterar över att det är ett liv som tas när man avfyrar skottet.

Eller, så vaknar tv-serieproducenterna/författarna upp, tillsammans med alla oss andra (sverige + tvåtusentalet), och lyckas få till något som speglar verkligheten? Men det är klart, det vore ju konstigt om män som bor i norr (och inte är inflyttade eller återvändare) porträtterades som respektfulla, normalfungerande och intelligenta. Eller, om typ hälften av de där jägarna var kvinnor.

torsdag 24 augusti 2017

Purple Prose

Purple prose diskuteras till och från i flera av de engelskspråkiga poddar jag lyssnar på. Det rör prosa som karaktäriseras av metaforer och ett utsmyckat, ganska blommigt, språk. Man skulle kunna säga att det strösslas ganska friskt med det som är smyckande, mycket för smyckandets skull. 

 

Jag tycker personligen att det ofta blir lite jobbigt med sådan text, kanske mest för att jag värdesätter driv i handlingen samt intressanta karaktärer, och inte kunde bry mig mindre om utifall molnen på himlen tumlar omkring likt nyfödda lamm, vit ull mot en botten så blå att där inte finns motsvarighet på paletten jag håller i handen. Inte ett citat hämtat från en bok, men ibland maler det på så där, sida upp och sida ner, och jag upplever att det skapar distans när jag läser.

 

Själv skriver jag extremt stramt och med väldigt lite metaforer och ”blomningar”. Intressant då att typ en tredjedel av mina texter brukar bestå av miljöbeskrivningar. Men, man kan säga att jag använder mig av miljön för att gestalta min huvudkaraktärs inre, snarare än för att stila med språket.

 

Ibland är det lockande att göra sin prosa lite mer purple, ”bara det där stycket, det glimmar verkligen!” Och visst, det kan säkert fungera, men jag känner väl lite att det förtar förtrollningen med min text, om ett stycke lite random bryter från den övriga stilen och tonen. Om ett stycke ska skina lite extra, då vill jag att det ska smälta in i det jag i övrigt försöker göra, annars stryker jag (och det gör ont i själen, för det där stycket är ju ofta så braaa).

 

Om väl utfört, kan dock smyckad prosa vara väldigt njutbar att läsa. Kanske är det som med så mycket annat; vill man stilöva, då gäller det att ha full kontroll.

 

För övrigt finns ett skinande nytt avsnitt av podden ”skriv en bestseller (eller en annan bok)” tillgängligt idag! Yejj!! Ska snarast möjligt lyssna på det, samt Backmans sommarprat.

måndag 21 augusti 2017

(G) Vecka 2, 2091 ord / 4772 ord totalt.

Under veckan fick jag till två skrivpass, varav ett på jobbet. Gillar det där lunchskrivet, och mina fina arbetskamrater börjar bli vana vid att jag stänger in mig med datorn på kontoret :)

Har inte så mycket skrivrelaterat att säga idag, men önskar alla en fin vecka!

torsdag 17 augusti 2017

Inte i tiden.

När jag igår skrev om en polis, som är kvinna, och det av bara farten blev "kvinnlig polis". Flera gånger. Fräscht och modernt. Verkligen nydanande.

tisdag 15 augusti 2017

He. En mycket liten dialektal pärla.

Det bästa ordet i dialekten som jag talar, det måste nog vara verbet ”he”. Det lilla ordet på två bokstäver ersätter ord som ”ställer/ställa/ställ”, ”lägger/lägga/lägg”, ”placerar/placera”, etc.

Och det är ett verb som i stort sett inte böjs.

”Jag he han där” (och här ersätter så klart ”han”  onödiga ordet ”den”) eller ”jag he hä där” (och där ”hä” inte är att förväxla med det första ”he”, utan då i stället ersätter ”det”).
Jag he han där [ja he-an där] – jag lägger den där. He han där [he-an där] – lägg den där.
Jag he hä där [ja he-ä där] – jag lägger det där. He hä där [he-ä där] – lägg det där.
Himla tidsbesparnade sätt att prata på det där.

Vid imperfekt gäller ”vanlig” svenska, åtminstone om man kommer från den lilla ort i Norrbotten där jag växte upp. Där jag nu bor i Västerbotten, där kör vissa med ”ho” som imperfekt av he, men det ligger helt fel i min mun.
Jag ho han där [ja ho-an där] – Jag lade den där.
Jag ho he där [ja ho-e där] – Jag lade det där. Observera att här uttalas ”hä” i stället ”he”, eftersom det är helt otänkbart att säga ”hä” efter vokalen ”o”. Egentligen är  ”hä” något man säger endast efter vokalen ”e”, i alla övriga fall uttalas det ”he”, och ska som sagt inte förväxlas med verbet ”he”. Det är alltså verbet ”he” som är det mest superba ordet jag känner till.

Det här är ett av få dialektala ord jag och många häromkring fortfarande använder, alltså där ordet ersätter ett av svenska språkets ord. I övrigt handlar min dialekt tyvärr mest om språksång, ordföljd och betoningar, eller att jag tar bort ändelsen i vissa ord. Om jag verkligen vill, så skulle jag kunna prata väldigt brett, som ett annat språk än svenska till viss del, och där bara de i min ålder eller äldre från min hembygd skulle förstå vad jag säger. Tyvärr håller alla de där orden på att falla i glömska, och det är lite tragiskt tycker jag, även om det såklart är ett led i tiden, och ett direkt resultat av att det genrellt anses töntigt och inte alls fint att prata dialekt.

Jag kommer från Norrbotten, men har bott i Västerbotten under större delen av mitt vuxna liv, och låter således som en Västerbottning med talfel när jag pratar :-). Fortfarande visslar jag ibland Norrbottniskt på vissa sche-ljud, och när jag säger ”redigering” så gör jag det med ett tydligt sche långt fram i munnen, snarare än ett lite harklande ch bak mot gommen. Och om låt säga, en femåring, gör något otillåtet, då rekommenderar jag ett Norrbottniskt bestämt ”SCHLIUT”, i stället för det mer mesiga och språkligt korrekta ”sluta”. Kan få nästan vilket barn som helst att frysa mitt i steget (om inte annat pga förvirring, ”vad SÄGER tanten egentligen….?”). Detta kan med fördel kombineras med tidigare nämnda ”Pingel int!”

Jag tänker ibland att jag borde sammanställa en ordlista över alla ord jag kan som inte härrör från rikssvenska, att jag borde krama min dialekt lite oftare. Tyvärr räcker nog tiden inte riktigt till för att genomföra det projektet också. Kanske får man ta det pö om pö, allteftersom orden dyker upp. Eller terrorisera sina bloggkamrater med långa inlägg om dialekt :-)

Hur har ni det där ute, kramar du din dialekt om du har en?

söndag 13 augusti 2017

(G) Vecka 1, 2681 ord /2681 ord totalt.

I går började jag skriva. Det var väldigt trevlig faktiskt, att börja hitta en "ny" ton för projektet, och att få störa alla och ser hur de har det nu för tiden.

Det blev två pass under helgen, och skrivet kändes behagligt och lugnt.

Skriver med ett löst synopsis, där jag har några vändpunkter och nyckelscener klara för mig, men där resten blir lite av en upptäkt allt eftersom. Jag känner redan att det är ett roligt sätt att skriva på, och att det nog blir ganska kreativt jämfört med att ha ett detaljerat synopsis. Dessutom passar det bra att skriva lite oplanerat, nu när jag inte tänker ta ihjäl mig med skrivet under de närmaste månaderna; med ordentliga pauser mellan passen hinner jag tänka och processa en hel del samt planera vad som ska hända härnäst.

Utsikt genom myggfönstret under kvällens skrivpass: