måndag 21 maj 2018

Vattnet drar sig tillbaka nu.

Tog en promenad i torsdags på kvällen, när vattennivåerna nådde sin kulmen. Det var högsta uppmätta flödet sedan stora katastrofåret -95.

Det mest intressanta har varit att följa flödet av inlägg på Facebook, där vissa tävlat om att ha flest och hemskast katastrofteorier, vissa rapporterat utan vinkling, en del gottade sig i katastrofen, och en del kände enbart kärlek inför älven trots att det stod vatten hemma i källaren. Dystopiförfattaren i mig sög upp stämningarna som en svamp.

Coolast mitt i katastrofen var nog hårfrisörskan vid Laisälven. Hon hämtade kunderna uppe vid stora vägen med sin fyrhjuling, då tillfartsvägen och gårdsplanen stod under vatten.

Här några bilder, först ett båthus som normalt står på torra land. Till höger kan den extremt skarpögda se toppen av räckena på en bro som finns där promenadvägen (helt under vatten) går över en liten å.

Här går jag på förstärkningarna av vallen vid hembygdsområdet.

Hembygdsgården i motljus. Till höger anar man att vattnet är i höjd med vallens krön. Utescenen till vänster står i vatten.



lördag 19 maj 2018

Redigeringsomgång ett, check!

Blev sugen på att skriva idag, och drog igenom de sista sidorna i första bearbetningen av manuset.

Nu hoppas jag att min (stackars) sambo vill läsa, behöver verkligen höra om det här är bra eller mindre bra. Om det funkar som YA. Min sambo är känslig för problem med dramaturgi, och är även läsare av YA, så jag tänker att hans ord får vara lag i det här läget av processen :-)

Nu ska jag åter in i vilan. Ämnar hänga en tvätt och sedan kolla på film. Typ.

Hoppas ni har en fin helg allesammans!

torsdag 17 maj 2018

Missbrukar ev Youtube.

Är fortfarande helt sjukt trött. Ägnar onormalt mycket tid till att kolla på youtube, mest musikvideos, och jobbar rätt så inaktivt med en spellista jag kommer att använda till del två i dystopiska trilogin. Magiskt ändå hur hjärnan börjar sätta ihop en ny värld, bara genom att absorbera musik, och utan att jag egentligen anstränger mig.

Den här fångar hela tonen i dystopierna, åtminstone när det inte är nattsvart för min hp. Särskilt en scen i början av videon, med hav, ett norskt (?) fjäll och en flock vita fåglar, får det att låta ”ryyyys” inom mig när hjärnan klickar till.

Den här har jag haft med på diverse spellistor för olika skrivprojekt. Jag har aldrig reflekterat över texten, utan mest gillat att jag får in rätt ton om jag lyssnar på den precis innan jag skriver om en viss typ av känsla. Sen snubblade jag över videon på Youtube. Satt och trallade med, tyckte miljöerna (Färöarna?) var snygga, men vips traskade Döden in. Som saxad ur Det sjunde inseglet. Bara det att herr Död och Eivør plötsligt är huvudpersoner i en pajig kärleksfilm, komplett med textremsor (för man hör ju inte kackiga dialogen över musiken), och jag bara ”öööh…?”.  Blev rätt uppenbart att sångtexten har en liiite annorlunda innebörd än jag trott, bara man lyssnar ordentligt. Och låten blev plötsligt klockren för en skruvad karaktär i nya manuset. Hon blev helt uppenbar, och jag ska skriva om henne så snart jag orkar.

Den här bara för att någon jämförde Avicii med de gamla klassiska mästarna. Gillar arrangemanget, med det blir lite tröttsamt att alla unga män med ett klassiskt instrument i handen anstränger sig för att efterapa 2Cellos-grabbarna.

Den här är en favorit i repris (ingen överanstränger sig för att se ”cool” ut!) och jag blir alldeles matt och vill genast skriva en svulstig kärlekscen (till) samt fantisera om filmatiseringen av mitt manus med denna som soundtrack under nämnda scen. Passar ev bättre till vuxenmanusen än nuvarande YA.

onsdag 16 maj 2018

Kort avbrott i vilan, pga naturen som visar sina muskler med full kraft.

Hon är livet, älven. Men just nu rinner hon över bräddarna, breder ur sig över skogsmarker, trycker på mot landområdena vi människor tror att vi har kontroll över. På Holmen hukar man sig bakom vallarna, hoppas innerligt att de räcker till och håller, pumpar vatten ur källare. Marken är full med vatten. Jag bor på Backen, högt uppe på älvbrinken, men i skarvarna mot källargolvet tränger fukten ändå in.

 

Det är vansinnigt varmt, varvat med ösregn. Det hjälper inte direkt situationen, och har fått floden att komma nästan en månad för tidigt. Det svämmar över i Ammarnäs, vatten över vägen, nya vallar grävs, nu på morgonen sjunker det undan lite, men här nere i Sorsele stiger älven fortfarande.

 

Vi gläds åt att vädret ska bli kallare, förhoppningsvis blir det minusgrader på fjället om nätterna, och då blir fjällfloden lite mer utdragen över tid. Vi hoppas innerligt att regnet uteblir, och tackar moder natur för att det inte var någon tjäle i marken, att vattnet hade nånstans att ta vägen tidigare under våren.

 

I går kväll vid Laisälven, som rinner ihop med Vindelälven nån mil ovanför tätorten.



Den här bilden är så där, men föreställer ett vindskydd som normalt står en bit upp i skogen men som nu står i vatten. Laisan har brett ut sig, och forsar fram genom skogsmarken.



Två stora vattendrag blir till ett och landar nere i Sorsele, forsar fram under broar där det normalt flyter stilla lugnt. Här naturbeten under vatten, och en loge från hembygdsområdet som snart blir blöt om tassarna. De gräver vallar idag för att täta till ytterligare. Sedan är det bara att vänta och se hur det går.



tisdag 1 maj 2018

Trött.

Tappade fotfästet lite och föll igenom, ner till utkanten av utmattningsh-vetet. Tänker pausa nån vecka, så ses vi sen nån gång.
Kram på er.

tisdag 24 april 2018

Har dragit igenom två tredjedelar av dystopimanuset...

…och då kommer den. Idén. Med jättestort i.

Som en klichéfylld blixt från klar himmel blev det uppenbart vad jag ska göra med spänningsromanen (den som det sket sig med tidigare). Samma miljö, samma karaktärer, samma bakomliggande problematik och mekanismer, men en ny historia. Det finns liksom en bättre historia här än den jag skrev tidigare. Nu har jag tänkt på den nya i en vecka och vet inte hur jag ska kunna vänta med att skriva ner den.

Men, det blir att dra i handbromsen och inte rusa in i ett nytt projekt, bara för att det jag håller på med nu tar emot lite så här på upploppet. Det är så lätt att bara "men ååå så jåååbbigt att hålla på med den här tråååkiga texten, tar det aldrig slut?!", och så hoppa över till ett nytt projekt som känns nytt och fräscht och roligt. Här gäller det att genomskåda sig själv (eller, åtminstone behöver jag göra det) och slutföra det nuvarande. Annars blir aldrig något färdigt. Någonsin. Och jag får inte glömma att det där nya, skinande och fina kommer även det att kännas som en oformlig tråkig grå klump under bearbetningen, och det kommer även då att ploppa upp en ny skimrande idé som bara ber om att en ska desertera från det gamla projektet.
Så:
(1)Köra klart första redigeringsrundan av dystopin.
(2)Kanske även ett par rundor till.
(3)Ha semester.
(4)Dra igenom dystopi igen. Och igen.
(5)Skicka in dystopi (researcha YA-förlag innan).
(6)Vila.
(7)Börja skriva spänningsroman version 2.0. Om idén verkligen är något att ha, så tål den att jag väntar.

torsdag 19 april 2018

Musikquiz!

Har precis kommit hem från musikquiz med Avatarkvartetten från Norrlandsoperan. Vårt lag var på delad förstaplats efter grundomgången, men kom tvåa efter utslagsfrågan.

Sjukt kul, är mest mallig över att jag kände igen Debussy (jag: ”men men men, det är ju vampyren!!!”, dvs det lönade sig att ha sett Twilight), skäms över att jag inte kände igen Purple Haze med Hendrix.

Det är rätt kul att bo på en pytteliten ort, man går så att säga när det bjuds. Oavsett vad som bjuds. Skulle förmodligen inte ha lyssnat till en stråkkvartett en torsdagskväll i april på den tiden när jag bodde i stan. Det lilla utbudet ger märkligt nog vidgade vyer, åtminstone för mig.

Vi vann biobiljetter, förstapriset var en föreställning på Norrlandsoperan i Umeå, men ja e inte bitter...



måndag 16 april 2018

Slumpmässiga tankar i kvällningen.

Behövde en liten paus från bearbetningen. Har åkt slalom (fortfarande lika delar livrädd och euforisk), åkt skidor på längden (med mycket motsträvig nästan sexåring), samt varit hos optikern (hundra procent livrädd, avskyr att välja bågar). Vädret är mycket förvirrande; varmt (typ +13), strålande sol och en meter slaskblöt snö. Hur klä sig, och framför allt, hur klä barnet som tumlar runt i snön snarare än att bara titta på den?

Har även sett nya Star Wars, episod VIII (The last Jedi, tror jag att den heter?), och det gjorde mig glad, och även lite låg. Så trist att Carrie Fischer gick bort. Första filmen hade premiär 1977 (ett MYCKET bra år, för övrigt), och även om prinsessan Leia som karaktär lämnar en del i övrigt att önska om man tittar med moderna glasögon, så var det icke så vanligt med kvinnor som henne på film när jag var barn. Hon kunde springa, skjuta, tänka, säga smarta saker OCH vara halvläcker (*), utan att det yttre liksom tilläts ta över.

I kväll ägnade jag mig åt manuset en stund. Det gjorde mig också glad, och lite låg. Men mest glad. Det är nog fan så mycket bättre det här än vad jag ger mig själv kredd för. Se där, en kort stund av icke självhat. Fantastiskt.



(*) helläcker skulle nog vissa påstå, hello guld-bikinin som ställde till det för en hel generation pojkar.

Halvvägs ner i slalombacken:



söndag 8 april 2018

LitteraTur och Retur

Min fina kompis M drog med mig på LitteraTur och Retur, en lördag på Väven i Umeå, fylld med författarsamtal.

Österbottniska och Västerbottniska författare deltog, och jag höll ärligt talat på att dö mys-döden av att lyssna till fin finlandssvenska. Från raden framför min kom en diskret doft av Leijona Terva. Jag var mycket avundsjuk.

Jag var även avundsjuk på författarna som samtalade om dystopier. Mikael Berglund, Philip Teir och Mats Söderlund deltog i tillställningens intressantaste samtal. Skulle verkligen vilja delta i något liknande i framtiden. Risken är väl dock att man skulle bli starstrucked alt. bli fangirl, bara ”iiiiiiiieh, riktiga förfaaattare!!” och  drabbas av tunghäfta. Typ.

Det roligaste var nog ändå bilresorna; att surra i timtal om skrivande och allt annat mellan himmel och jord.

Droppades av dagen efter hos svärföräldrarna och ägnade en stund åt att läsa på balkongen. I tystnad.






torsdag 5 april 2018

Meddelande från en statistiknörd som bearbetar text.

På de första 33 sidorna har jag strukit 12 % av orden. Generellt gillar jag inte att stryka eftersom jag redan från början skriver rätt kort och tight, och det känns som om allt försvinner när jag stryker (brukar normalt utöka mina manus en hel del under bearbetningen).

 

Men, början såsade sig fram, så det gick inte att undvika en uppstramning.

 

Gråter lite blod dock, och känsloläget pendlar mellan ”fan, vad bra det blir” och bara ”fan”.

tisdag 3 april 2018

Dagens podd-tips.

Fantastisk Podd, om att skriva fantasy, science fiction och skräck på svenska.
Tidigare har jag blivit lite förvirrad av att lyssna på den här podden, bara för att min övertrötta hjärna inte orkat med att försöka hålla isär vem det är som pratar. Det är nämligen många författare som är med här i olika grupper, typ finska gruppen, stockholmsgruppen, västkustengruppen, etc. Trixet för att lyssna var att sluta försöka sortera talare. Nu lyssnar jag helt förutsättningslöst, och det funkar. Finns många guldkorn här, gillade särskilt ett avsnitt om troper/tropes som kom rätt nyligen, och där fick jag flera tankeställare om hur jag egentligen behandlar troper, och när det riskerar att halka över på klichéer.

Bladen brinner, en podd för vuxna om böcker för barn och unga.
Sist på bollen här förmodligen, men har börjat lyssna och kan inte sluta. Med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, båda författare som skriver för barn och unga.




fredag 30 mars 2018

Dagens aktivitet...

...var att göra så lite som möjligt. Häng vid elden, mat vid elden, slöa i solen vid elden. Magiska dagar vid sjön.

Glad påsk på er allesammans :-)




lördag 24 mars 2018

La in en överväxel.

Jag fick några timmar över idag och skrev färdigt råmanuset. Känns riktigt bra att ha värkt fram ett slut, även om det så klart krävs en hel del bearbetning innan det flyger som jag har tänkt.

Det blev 76 086 ord till slut, skrivna under 54 pass. Manuset tog 13 veckor att få ner på pränt, och jag skrev ca 13 500 ord i höstas innan jag bearbetade spänningsmanuset, och började om med dystopiskrivet den 29 januari.

Nu väntar bearbetningen, när det här benranglet till dystopi förhoppningsvis ska komma till liv. Jag älskar den fasen, men har haft oväntat roligt under råmanusfasen också.

Hoppas ni får en fortsatt trevlig helg allesammans, jag planerar att fira med hamburgare (barnet valde) och slötittande på tv.

tisdag 20 mars 2018

Början på slutet.

Ååå, vad jag tycker det är jobbigt att skriva slutet! Har tänkt ut en plan för hur trådarna ska knytas ihop, så det känns rätt lugnt, men i övrigt har jag prestationsångest på steroider. Hur ska jag få till ett slut som gör det här projektet rättvisa?

Jag vill att slutet ska vara rätt spännande, samtidigt som det ska lämna läsaren med en skön känsla efteråt, och med en sug efter att läsa mer i del två av trilogin. Och så hamrar jag ner orden och får inte alls till rätt känsla. Svärord.

Men, i stället för att få skrivkramp tänker jag mig att jag skriver ner handlingen rakt av, som ett icke gestaltat skelett, bara för att få till händelseförloppet. I ett senare skede går det ju att bearbeta texten till greatness (I wish), i.e. bekötta skelettet, som Elin uttryckte det här.

Hur tänker ni kring att skriva slutet? Är det projektets roligaste del, eller har jag fler kollegor där ute som vrider sig i prestationsångestens plågor…?

söndag 18 mars 2018

Littfest!

Jag och min fina kompis K har varit på Littfest i Umeå under helgen. Det var snäppet bättre än jag räknat med, högre medelålder än jag räknat med, samt extrem få män (är det verkligen bara kvinnor i min ålder och uppåt som läser?).

Vissa föreläsningar/samtal var riktigt bra. Vi kunde tex inte missa samtalet om ”Män visar kuken för mig” med Caroline Hainer. Ämnet attackerades nyanserat av författaren, och oväntat nog hade detta framträdande ev största andelen män i publiken under hela festivalen.

Po Tidholm och Håkan Forsell samtalade om staden och landsbygden, sjukt intressant och om jag kunnat stenografera hade jag klottrat ner vartenda ord. Idun var proppfull och vi blev tvungna att sitta på balkongen. Hej Svindel.


Annika Norlin samtalade med Elin Willows, som på bilden läser ett stycke ur sin bok ”Inlandet”. Jag har inte läst, men tror att jag blir tvungen. Elin pratade kärleksfullt om ett stillsamt liv, och att som utomstående hamna på en plats som inte anpassats efter den urbana normen. Orten namnges inte i boken, men jag gissar på Arvidsjaur eller Arjeplog, baserat på att författaren plockat bort en stor industri som skulle blivit för exotisk i sammanhanget och tagit över berättelsen (biltestningsindustrin, no doubt, som vid tiden när berättelsen utspelar sig ännu inte spridit sig till tex Sorsele, där jag bor). Det som stannade kvar mest var detta citat om att alltid behöva försvara valet att bo i inlandet;
”Att flytta härifrån kräver ingen förklaring."



måndag 12 mars 2018

Dystopi vs Utopi.

Har alltid (nästan) skrivpaus från torsdagkväll, till söndagkväll, för att inte bli galen/galet trött, och för att ge mig själv tid till att tänka.

Under helgens tre skrivfria dygn ploppade det upp tankar på att det som är en dystopisk tillvaro för någon, är en utopi för någon annan. Och den där andra är hjälte i sin egen berättelse. Känner att det gav en ny förståelse för min antagonist, och för min villain (som inte är samma person i den här berättelsen).

Den här tankegången kom väl till pass under upplösningen, som jag tagit tag i under ett par skrivpass nu. Återstår typ en miljard skrivpass till, känns det som, för att få ihop det här.

Det var bara det jag ville idag :-)

söndag 11 mars 2018

Idag har jag åkt slalom.

Jag har alltid åkt snowboard, men för ett antal år sedan drog jag axeln ordentligt ur led (halkade under stillsam promenad) fick fraktur, opererade, och sålde efteråt min bräda. Sedan dess har jag inte varit nära en slalombacke, och förra våren blev jag så IRRITERAD på den här mesiga versionen av mig själv att jag skaffade slalomutrustning lagom till barmarkperioden.

Valde slalom pga 40, samt allmänt trasig (tänker att en inte ramlar lika ofta på skidor som på bräda = säkrare). Idag var det äntligen dags. Knölade in trasig axel i ett skydd värdigt Iron Man (behövde typ hjälp pga galet mycket kardborreband etc) och åkte med familjen till Nalovardo, närbelägen superfin slalombacke.

Hade inte stått på slalomskidor på 25 år, och var ärligt talat livrädd innan. Men, det var UNDERBART kul.

Vad vill jag säga här egentligen? Kanske att jag är pleased with self, pga utmanade mig själv och fegade inte ur.


På toppen av lilla backen, väntar till en annan gång med den höga backen (anas bakom skogen).

Här drog sambon och femåringen iväg, och jag hann ärligt talat inte med :-) Det går medium bra att åka slalom, när ryggmärgen tror att en åker snowboard och således helst svänger till höger (det liknar en snowboard-sväng, vilket en vänstersväng inte alls gör, tydligen).



torsdag 8 mars 2018

Make. It. Work.

Ikväll skrev jag mig förbi andra plotpunkten och ska nu stäva det här skeppet genom upplösningen, knyta ihop allt och försöka få till ett slut. Har producerat drygt 60 000 ord i ren skrivglädje, men glädjen lägger sig lite när jag tänker på vad som ligger framför mig. Jag gillar inte den kommande fasen, har aldrig gjort och undrar om jag någonsin kommer att göra. Men, när den lilla latmasken i mig (jo, för det handlar ju om att orka tänka svåra och jobbiga tankar) slår till, när kreativiteten får sällskap av tvivels-djävulen i den stund när jag borde vara som mest fokuserad, det är då jag går till Tim Gunn.

 

För den som inte vet så är (var?) Tim Gunn något av en programledare för Project Runway (jag knarkade detta program för ett antal år sedan), där ett gäng kläddesigners under någon typ av tidspress varje vecka ska skapa plagg, och sedan skicka ut sina alster (draperat på en modell såklart) på the runway för bedömning, följt av sedvanlig utröstning. I början av veckan brukar det vara rätt skön stämning bland deltagarna, det shoppas tyger, skärs till, nålas på provdockor etc. Sedan ökar pressen, någon klappar igenom, får panik, går helt bananas, det flyger paljetter och fluff al over the plejs och i det läget gör Tim Gunn normalt sin entré. Nyper i tyget. Tar ett steg bakåt. Rynkar pannan. Sätter en hand under hakan. Funderar. Tar den tävlande till en plats långt ifrån kreativitetens lustgårdar, smular sönder den kreativa processen som självändamål med tre ord; Make it work.

 

I vissa projekt uppstår en fas när en inte kan luta sig tillbaka och lita på att kreativiteten ska lösa problemen som radar upp sig. För mig inträffar det här alltid på sluttampen i ett romanprojekt, när det ska knytas ihop trådar och hantverket blir extremt tydligt. Den fluffigt kreativa delen i mig slåss för sitt liv ”uhuuu, jag vill ju bara skaaapa”, men det funkar liksom inte för mig att gå på känsla om slutet ska bli något att ha. Instinktivt vill jag släppa ut mina karaktärer ur de fällor jag skapat åt dem, putta ut dem på en blomsteräng och bara ”run free!!”. Men det går ju inte. Nu inför upploppet måste jag ta mig samman. Tänka. Tänka lite till. Planera. Sortera trådar. Få saker och ting trovärdiga. Jag måste få det här kreativa luftslottet att ta form, att fungera. Eller som Tim Gunn skulle ha sagt; Make it work.

onsdag 7 mars 2018

Vadar i vab-träsket.

Två tips till dig som liksom jag vabar med ett barn som är piggare än vad du själv är:

När orken tryter kan en sticka till barnet femtio hårsnoddar, sitt eget hår, och bara ”go nuts”. Uppskattades. Brasklapp för att detta kan vara en smärtsam aktivitet för den hårömma. Här en fläta, en av de mer behärskade uppsättningarna.

Sedan tillverkade vi nån typ av improviserade pynt till påskriset, varpå barnet hittade en tejprulle och gick nuts på riktigt. Jag ämnar ninja-vila i soffan nu, dvs låtsas delta i pysslet, men i horisontellt läge.



måndag 5 mars 2018

Jag vill inte vara where the action is.

På torsdagkväll skrev jag mig förbi den andra pinchpunkten i manuset, och från och med nu går det utför för mina karaktärer. Jag måste erkänna att det tar emot att utsätta dem för vad som väntar, och skulle helst vilja linda in dem i fiktiv bomull för att skydda dem från allt ont. Men en konfliktlös bok vill nog ingen läsa (utom jag då, och ett par vänner både här i bloggvärlden och irl som bekänt att de stundtals känner aversion mot det som skaver).

 

Jag har aldrig varit ett stort fan av att skriva konflikt. Svärta och elände funkar utmärkt, mina karaktärer vandrar ofta omkring i en sorts skör melankoli i olika grader av nattsvart, men konflikt skyr jag verkligen som den klichétyngda pesten.

 

I tidernas begynnelse när jag skrev första versionen av första dystopin, lät jag mina karaktärer glida omkring i en rätt skön tillvaro, där staten var obarmhärtig på långt avstånd och karaktärerna lallade omkring och typ plockade bär, blev kära i varandra, samt hade ”filosofiska” samtal på natursköna platser. Tryckte in en smula konflikt med kofot i det här manuset och skickade in. Det var fortfarande alldeles för gulligt och konfliktlöst för att få kallas dystopi (eller ens för ”bok”) och att ett förlag faktiskt gav lite socker i sin refusering av eländet berodde nog (1) på att människor tenderar att gilla överlevnadsskildringar i postapokalyptiskt miljö, och (2) att de där samtalen gav en mikroskopisk litterär höjd till ett i övrigt dramaturgibefriat projekt.

 

I nya dystopiprojektet har min hp ständigt lågskalig panik, och nu när det ska ”braka loss” ordentligt så att säga, känner jag ganska stor ångest. Stackars mina fina karaktärer, liksom. Men jag tänker också att jag ska utnyttja de här negativa känslorna och låta dem sippra in i texten, kanske kan det här motståndet jag känner få liv och känsla adderad till the action? Normat sett tycker jag att action är lite tråkigt, somnar lätt i tv-soffan när det blir ”spännande” på film, och i actiontyngda böcker som tex thrillers skummar jag när det blir för snabbt berättat. Jag vill inte skriva action som läsaren skummar, och tänker knö in känslor och stämningar så mycket som jag bara förmår. Kanske blir känslosam action det nya svarta…?

onsdag 28 februari 2018

Spoilervaring utfärdas för det här inlägget, jag kommer att prata om The Walking Dead.

Ikväll finns ett nytt avsnitt av the Walking Dead att titta på. Vi har följt serien under alla säsonger, genom toppar och dalar, och jag tycker verkligen att det är inne i en rejäl dal just nu.

Hela första halvan av senaste säsongen ägnades åt krig, och jag tror att den sammanlagda dialogen under de första åtta avsnitten skulle ha kunnat inrymmas på ett normalt A4-papper (transkriberad i Times New Roman, 16 punkter). Nu är jag less och önskar en del djup av återstående avsnitt. Dock tycker jag att titeln ”All Out War” på sista avsnittet för säsongen inte känns särskilt lovande, det säger mig snarare att det bara blir värre.

Ev kastar jag någonting på tvn om Neeegan, eller ännu värre, Lucille, dyker upp igen. Hela Lucille-grejen är så sökt, någon som typ gick i spinn över den här låten, och bara ”jag har en cool idé här grabbar, vi döper ett SLAGTRÄ till Lucille!”. Gäsp.

Serien i korthet:
- Survival (första säsongerna). Intressanta relationer, HUR ska dom få tag på mat, HUR ska dom lyckas undkomma alla walkers, VAD är det egentligen som händer, etc.
- Psykopatgubbe vill ta makten (övriga säsonger). Dör en psykopatgubbe kommer en till som är mycket snarlik den frånfallna, men så klart lite värre. Relationer? Pft! Djup? Nja, det är enklare att plaska runt på grunt vatten. Ond, bråd onödig död? You bet!

Slutligen ett meddelande direkt till manusförfattarna (som givetvis google-translatear allt som skrivs på hela internet, right?), här kommer en gratis idé till er:
I stället för att kasta in ännu en maktfullkomlig psykopatgubbe (i det fall att Negan dör alltså) kanske ni kunde kasta in staten? Den behöver inte finnas till för medborgarnas bästa, och det behöver inte ens vara den amerikanska staten (det finns andra länder än USA, just saying).

Och känner ni inte för att blanda in några fräscha ingredienser i soppan, kanske ni kunde prova att zooma ut lite? Eller möjligtvis att flytta fokus lite åt sidan, det finns flera sidor att välja på, så go nuts.

Slut på meddelandet.

måndag 26 februari 2018

Bättre än fulskriva.

Måste bara tacka för alla uttryck som är bättre än att fulskriva:

- Flödesskriva

- Genomskrivning (för att komma ut på andra sidan i manuset)

- Coolskriva (liksom obrytt men ändå insiktsfullt)

 

Lägger dem på hög inför de där författarframträdandena en kommer göra när berömd och framgångsrik, och får chansen att berätta om sin skrivarmetoood inför (eherm…) hänförd publik. (Hoppas självironin lyser igenom här.)

lördag 24 februari 2018

Dagens aktivitet.

Har hälsat på andra halvan av kulturkollektivet idag. Hon bor ännu mer ute på landet än vad jag gör, vi gick långpromenad och det var bara -10 och superfint!

Småtallarna på hygget ser ut som ufos :-)


fredag 23 februari 2018

En liten boost för självförtroendet.

Jag fulskriver mina råmanus, öser ur mig handling på knagglig svenska. Visst glittrar det till ibland, men rent ärligt så är mina råmanus inte någon skojig läsupplevelse ur språklig synpunkt. Men jag gör så för att över huvud taget få ur mig storyn. Om jag ska få till en story, och klara av att hålla allt i huvudet, då måste det gå undan när jag skriver ner den. Om jag inte jobbar med texten en majoriteten av veckans dagar, så känns det som om jag blir blank i hjärnan när intrigen ska värkas fram. Ett normalt skrivpass för mig är 1 – 1,5 timmar långt, och då får jag oftast ner 1200-2000 ord i manuset.

 

Tidigare under veckan hade jag poden The Bestseller Experiment i lurarna, och gäst var Brandon Sanderson (inte helt okänd för den som läser fantasy, eller som lyssnat på poden Writing Excuses). Döm om min förvåning när han beskrev sin process på ett liknande sätt, han skriver cirka två tusen ord per dag, full fart mot målet i råmanus för att få till storyn. Han pratade om vad som händer när han är inne i berättelsen, om magi och kopplingar som kräver ett snabbt tempo och total connection to the story för att fungera. Jag bara: ”JA PRECIS!!” rakt ut i luften i lunchrummet på jobbet. Som tur var satt jag där ensam för tillfället.

 

Vad är det jag försöker säga här egentligen? Att det var extremt bra för skrivarsjälvkänslan att en superstar gör nästan precis som jag. Det är inte fult att fulskriva även om man kan få den uppfattningen när en del författare talar om sin process och om ord som vägs på guldvåg. Jag slabbar ut mina ord med bred pensel i råmanusen, och jag tror att jag ska försöka vara stolt över det hädanefter. Den enda brasklapp jag vill kasta in för den som vill testa en sådan här snabb råmanusprocess är att en inte får vara rädd för att bearbeta och redigera sin text, då det är vad som behöver göras för att manuset ska lyfta och bli så bra som det kan bli.

 

Och förresten, varför svänger jag mig med ord som ’fulskriva’? Skulle det vara fult att skriva fort och av hjärtans lust i råmanusprocessen? Nej, jag tror att jag ska ta min skrivarvokabulär rakt upp i tvåtusentalet, och sluta upp med sånt där strunt.

 

Hoppas ni får en fin helg allesammans!

torsdag 22 februari 2018

Vinterns hittills kallaste dag.

Så här ser det ut utanför kontorsfönstret idag, vackert, men skönheten är bedräglig.

-32 när vi åkte hemifrån i morse, skulle ut med bilen en sväng när solen gått upp och då var det -34,5. Det blir alltid kallare i gryningen en stund, men nu hoppas jag att solen gör sitt jobb under dagen och värmer upp det här lite. Läste i en dagstidning att våren är på väg, men nej, det är den inte. Ber om ursäkt för fula bilder.


tisdag 20 februari 2018

När man skrivit en scen ca 150 gånger, i huvudet.

Har skrivit mig förbi mittpunkten nu ikväll, och det var nog det roligaste skrivpasset någonsin för mig. Den här scenen har jag haft i bakhuvudet under många år, och det kändes lite episkt att slutligen plita ner den i manuset. Den kom till mig under ett simpass; sjukskriven, utmattad, allmänt less. Då bara ”tjoff!” stod det klart hur det skulle bli för karaktärerna i det här projektet som jag skjutit framför mig under lång tid. Och VARJE gång jag simmat sedan dess har jag bearbetat händelserna (simmar minst en gång i veckan), spelat samma film i huvdet men ändrat lite för varje gång. Ganska meditativt.

 

Jag undrar verkligen vad jag ska göra med hjärnan framöver när jag simmar, kommer nog kännas lite konstigt.

 

Nu ska jag skriva vidare mot nästa pinchpoint, ska bara tänka lite till först, och akta mig noga så jag inte fastnar knädjupt i the muddy middle.

 

torsdag 15 februari 2018

Språkhantering.

Har vabat (tjoho…) och ägnade en stund åt att researcha lite hur författare till ungdomsböcker hanterar språket. Bläddrade i ungdomsböcker jag läst och tyckt om, och som även är populära hos unga. Jag kan konstatera att språkhanteringen (så klart) skiljer sig mellan de olika författarna (och mellan översättarna), men att det finns vissa grunddrag som förenar de flesta böckerna.

 

Dialog – Känns ofta ungefär som vuxendialog, och samtliga har undvikit fällan att som pinsam vuxen baliksomtyp, försöka skriva som hen tror att unga pratar. Det kan bara bli katastrof; talspråk brukar vara lokalt, texten åldras med raketfart och är en bi-ch att översätta till andra språk. Jag tänker inte ha ångest över dialogen, mitt manus utspelar sig i framtiden och rimligtvis pratar inte unga i framtiden som de gör nu. Tänker att de får använda samma typ av ord dock, sinsemellan, att de har sin egen jargong när de pratar.

 

Funkar det att skriva ”korrekt” även för unga? – Ja, absolut. Jättekorrekt faktiskt, men ändå med ett skönt flyt utan att det hakar upp sig i läsningen. Jag kan med gott samvete fortsätta med de/dem, sådan, någon, något och staden. Däremot kör de flesta (med något undantag) med ”sa” i stället för ”sade”, och jag tänker göra det jag med. ”Sade” får ögonen att haka fast när man snabbläser, och det är viktigt för en bokslukare att texten flyter.

 

Funkar det att vara ironisk? – You bet! Blev rätt nöjd här faktiskt, då min hp har en rätt så syrlig dialog med vissa hon möter.

 

Svåra/stora ord? – Det strösslas friskt med LAGOM svåra ord, sånt som kan berika ett ordförråd och där betydelsen ändå är glasklar i sammanhanget. Ingen vill läsa om det känns som en uppvisning i ”dagens svåra ord”, dock, och det gäller väl även vuxenlitteratur.

 

Ordföljd – Samtliga jobbar med en rak och självklar ordföljd, skulle jag vilja påstå, och det ger ett skönt flyt i läsningen. Här får jag kämpa lite hårdare känner jag. Vissa av författarna skriver så snyggt att jag blir alldeles matt, det känns så effortless men man förstår ju att det ligger extremt mycket jobb bakom.

 

Volym? – Det varierar, lite med genre kanske? En ska inte rädas att skriva vare sig långt eller kort, men genomgående är att det inte finns med en enda överflödig rad i ungdomsböcker. Tillför det inte storyn/karaktärerna något, då ska det bort.

 

Några av böckerna jag bläddrade i:

Min unge var inte jätteimponerad av mig, tyckte att jag var tråkig. Så, då roddade vi ihop ett mycket litet alla-hjärtans-party tills pappan kom hem från jobbet. Barnet bestämde meny, och det serverades således hjärtformad falukorv. Här en blingad taklampa:




tisdag 13 februari 2018

Att casta sin ensemble.

Tyckte att vissa av mina karaktärer kändes lite grunda, och då tog jag till mitt favoritknep. Jag ägnade några timmar åt att googla fram skådespelare (alltid skådespelare, de brukar lyckas med konststycket att se uttrycksfulla ut på bild) att casta i rollerna. Det som slog mig är att sjutton-tjugoåringar verkligen är väldigt unga. Det är lätt att gå på Hollywood-grejen där man castar 25- och 30-åringar att spela ett gäng sextonåringar i en dystopisk framtid, och sedan tro att ’ja men så ser ungdomar ut!’. Men de allra flesta gör inte det.

 

Det gick betydligt lättare sedan att få till känslan i skrivet, och att få liv i hela grejen med hur utsatt en mycket ung människa är i en hård miljö.

 

Mamman i mig fick någon typ av moralpanik över mängden ’kolla-så-sexig-jag-är-bilder’ som används för att marknadsföra unga talangfulla skådespelare. Mycket sugande blickar och plutande munnar, och förvånande nog var det betydligt värre bland pojkarna. En flicka får vara söt, rolig eller bara cool, men en kille är tydligen svår och tuff redan i tonåren. Vore jag casting director i något annat än min egen skrivbubbla, alltså för film eller tv, så skulle jag gråta blod över eländet samt starta en mindre revolution.

söndag 11 februari 2018

Skrev ohälsosamt mycket under helgen, men det var kul!

När man spottar ur sig 6000 ord på en helg, i någon typ av revanschlust/mani.
Nåväl, kunde ju ha dränkt mina sorger i något värre än ord tänker jag.

Finns alldeles strax 28 000 ord i nya dystopiprojektet, och för en gångs skull tycker jag att det är ROLIGT att klämma ur mig storyn. Den här första versionen är som vanligt ett benrangel utan kött och blod, det behövs en hel massa lager till innan det är läsbart för den som inte är initierad. Ibland tänker jag att jag skulle dö av skam om någon obehörig (i.e. inte jag eller min sambo) skulle läsa första versionen av mina råmanus. Milt uttryckt så fulskriver jag just nu.

För övrigt skulle jag mest av allt vilja ha tjänstledigt (med lön...) så att jag kunde fortsätta vara i den här behagliga skrivbubblan. Men, i stället är det bara att hoppa i lite mer normala kläder imorgon och gå till kontoret. Tjoho, liksom. Men när klockan slår 19:30 imorgon kväll, då ska jag skriva första pinchpointen. SOM jag har längtat!

fredag 9 februari 2018

Fredagsrefusering.

Idag kom refuseringen från förlaget. De skriver snälla saker. Manuset har vunnit på bearbetningen. De ser fram emot att läsa om jag skriver något nytt. Jag är välkommen tillbaka (med utropstecken). Men de vill tyvärr inte ge ut.

 

Mest av allt vill jag gråta, kanske kasta en hög med papper över rummet, och sedan äta min egen kroppsvikt i choklad. Men i stället sitter jag på jobbet, försöker forma ansiktet på lämpligt vis. Vara professionell.

 

Tur att jag har en lätt manisk skrivlust just nu, att jag redan begravt mig i nästa projekt. Det behövs nu när självförtroendet fick sig en rejäl smäll.

 

En skulle ju kunna fråga sig om det är så begåvat att hoppa på ännu en ”ny” genre. Om jag ska gå igenom ännu en ny cykel av trial-and-error, men nu inom YA. Bara det att YA känns som min grej, och dystopi har jag redan skrivit innan. Nej, nu kostar jag på mig den här dagen av total självömkan, sedan är det bara på´t igen!


Dagens känsla illustreras av den här gamla godingen (ursprung okänt).