torsdag 17 augusti 2017

Inte i tiden.

När jag igår skrev om en polis, som är kvinna, och det av bara farten blev "kvinnlig polis". Flera gånger. Fräscht och modernt. Verkligen nydanande.

tisdag 15 augusti 2017

He. En mycket liten dialektal pärla.

Det bästa ordet i dialekten som jag talar, det måste nog vara verbet ”he”. Det lilla ordet på två bokstäver ersätter ord som ”ställer/ställa/ställ”, ”lägger/lägga/lägg”, ”placerar/placera”, etc.

Och det är ett verb som i stort sett inte böjs.

”Jag he han där” (och här ersätter så klart ”han”  onödiga ordet ”den”) eller ”jag he hä där” (och där ”hä” inte är att förväxla med det första ”he”, utan då i stället ersätter ”det”).
Jag he han där [ja he-an där] – jag lägger den där. He han där [he-an där] – lägg den där.
Jag he hä där [ja he-ä där] – jag lägger det där. He hä där [he-ä där] – lägg det där.
Himla tidsbesparnade sätt att prata på det där.

Vid imperfekt gäller ”vanlig” svenska, åtminstone om man kommer från den lilla ort i Norrbotten där jag växte upp. Där jag nu bor i Västerbotten, där kör vissa med ”ho” som imperfekt av he, men det ligger helt fel i min mun.
Jag ho han där [ja ho-an där] – Jag lade den där.
Jag ho he där [ja ho-e där] – Jag lade det där. Observera att här uttalas ”hä” i stället ”he”, eftersom det är helt otänkbart att säga ”hä” efter vokalen ”o”. Egentligen är  ”hä” något man säger endast efter vokalen ”e”, i alla övriga fall uttalas det ”he”, och ska som sagt inte förväxlas med verbet ”he”. Det är alltså verbet ”he” som är det mest superba ordet jag känner till.

Det här är ett av få dialektala ord jag och många häromkring fortfarande använder, alltså där ordet ersätter ett av svenska språkets ord. I övrigt handlar min dialekt tyvärr mest om språksång, ordföljd och betoningar, eller att jag tar bort ändelsen i vissa ord. Om jag verkligen vill, så skulle jag kunna prata väldigt brett, som ett annat språk än svenska till viss del, och där bara de i min ålder eller äldre från min hembygd skulle förstå vad jag säger. Tyvärr håller alla de där orden på att falla i glömska, och det är lite tragiskt tycker jag, även om det såklart är ett led i tiden, och ett direkt resultat av att det genrellt anses töntigt och inte alls fint att prata dialekt.

Jag kommer från Norrbotten, men har bott i Västerbotten under större delen av mitt vuxna liv, och låter således som en Västerbottning med talfel när jag pratar :-). Fortfarande visslar jag ibland Norrbottniskt på vissa sche-ljud, och när jag säger ”redigering” så gör jag det med ett tydligt sche långt fram i munnen, snarare än ett lite harklande ch bak mot gommen. Och om låt säga, en femåring, gör något otillåtet, då rekommenderar jag ett Norrbottniskt bestämt ”SCHLIUT”, i stället för det mer mesiga och språkligt korrekta ”sluta”. Kan få nästan vilket barn som helst att frysa mitt i steget (om inte annat pga förvirring, ”vad SÄGER tanten egentligen….?”). Detta kan med fördel kombineras med tidigare nämnda ”Pingel int!”

Jag tänker ibland att jag borde sammanställa en ordlista över alla ord jag kan som inte härrör från rikssvenska, att jag borde krama min dialekt lite oftare. Tyvärr räcker nog tiden inte riktigt till för att genomföra det projektet också. Kanske får man ta det pö om pö, allteftersom orden dyker upp. Eller terrorisera sina bloggkamrater med långa inlägg om dialekt :-)

Hur har ni det där ute, kramar du din dialekt om du har en?

söndag 13 augusti 2017

(G) Vecka 1, 2681 ord /2681 ord totalt.

I går började jag skriva. Det var väldigt trevlig faktiskt, att börja hitta en "ny" ton för projektet, och att få störa alla och ser hur de har det nu för tiden.

Det blev två pass under helgen, och skrivet kändes behagligt och lugnt.

Skriver med ett löst synopsis, där jag har några vändpunkter och nyckelscener klara för mig, men där resten blir lite av en upptäkt allt eftersom. Jag känner redan att det är ett roligt sätt att skriva på, och att det nog blir ganska kreativt jämfört med att ha ett detaljerat synopsis. Dessutom passar det bra att skriva lite oplanerat, nu när jag inte tänker ta ihjäl mig med skrivet under de närmaste månaderna; med ordentliga pauser mellan passen hinner jag tänka och processa en hel del samt planera vad som ska hända härnäst.

Utsikt genom myggfönstret under kvällens skrivpass:

fredag 11 augusti 2017

Efter skrivpausen.

Uppdaterade dator och skrivprogram igår kväll, 36 dagar sedan jag öppnade Macen senast, så det blev en stund av fix.

Sedan skapade jag ett dokument, satte arbetstitel, och skrev de två första raderna i nya manuset. Det ska bli en spänningsroman, uppföljare till den senaste, och under helgen hoppas jag att jag kommer igång med skrivet.

Gillar det här småfixet innan skrivstart, när det nästan är dags och allt fortfarande är möjligt. Har samma pirrande känsla som barnet jag var brukade ha innan skolstart.

Ska börja skriva på ny dystopi också i höst, men den får vänta lite då det finns en del kvar att tänka igenom, och då jag vill komma in rätt i spänningsromanen först.

Hoppas att ni får en trevlig helg allesammans, där ni har möjlighet att göra det ni vill mest :-)

torsdag 3 augusti 2017

Dagens pysseltips.


Vi firade att vi bott fyra år i huset (ja, den här familjen firar det mesta), och femåringen kom på den briljanta idén att dekorera balonger med enfärgade transparanta klistermärken.

Detta är för övrigt den längsta tid jag haft samma adress sedan jag flyttade hemifrån, en anledning att fira bara därför.

Mhm.

Writing Excuses, en av podd-favoriterna, är as we speek på kryssning i Östersjön tillsammans med många lyssnare. Ett event på osannolikt nära håll (hade liksom varit läge att önska sig i fyrtioårspresent), men så klart är man sist på bollen. Nåväl, vad är väl en bal på slottet...?

lördag 29 juli 2017

Mera semester.

Skriver fortfarande inte, men har löst många problem i mitt synopsis. I övrigt skrotar vi mest omkring.

Ett stenkast hemifrån finns en fin badplats vid älven. På väg ner genom tallskogen:
Jättelång strand (det här är typ halva). Bara vi och våra vänner var där, trots grannväder. Normalt brukar det vara ganska mycket folk här.
Sedan en nattlig fisketur på sjön hos svärföräldrarna. Vi fick ingen fisk.
Det syns inte riktigt på bilderna, men kvällen var magisk. Solnedgång bakom molnen.

söndag 23 juli 2017

Semester

Blev bloggpaus det här, gör inte många knop och skriver inte alls. Men, jag jobbar med synopsis för nästa projekt, så skrivvilar väl inte helt. Insåg att nästa spänningsroman blev för mycket deckare för min smak, så håller på att arbeta om planen lite.

I övrigt har vi semester. Har fyllt fyrtio med extremt lite ståhej. Fick fina blommor.
Fyndade kaffekoppar på second hand.
Körde över bergen till mor och far, nere i skogssamelandet fanns en stor flock med renar på vägen. En sarv (tror jag iaf) var alldeles vit.
En var galet stor.
Sedan, när vi kom djupare in i skogen såg vi en hund bredvid vägen. En konstig hund. Hög, mager och skygg. Den satte iväg mellan träden, och jag körde vidare.
Jag:"Det var en konstig hund."
Femåringen: "Men MAMMA, det var ju en varg!"
Jag:"---"
Googlade och kom fram till att det nog var en varg, ett magert ungdjur. Det är väldigt sällsynt med vargar häromkring, så förmodligen var det en vagabonderande fjolårsunge som sökte flock eller partner. Shit pommes!

måndag 10 juli 2017

TFS

Tänkte att jag skulle sammanfatta arbetet med nya manuset, mest för att jag använder den här bloggen som en skrivdagbok.

Jag började skriva på manuset den 12/11-16. Idén var en återanvänd som jag utvecklat efter ett tidigare manushaveri, och huvudpersonen var en kär gammal bekant från det havererade manuset. Man kan säga att jag hade tänkt ordentligt och länge på det nya manuset innan skrivet, och jag hade även ett detaljerat synopsis att jobba efter.

Det blev manuspaus över storhelgerna (19/12-16 till 9/1-17), tre veckor, eller egentligen fyra då jag veckan före pausen producerade hela 28 ord.

Sedan skrev jag vidare på råmanuset i ett makligt tempo, hade många begränsande ”regler” för att inte rusa iväg eller köra slut på mig själv, och producerade knappt fem tusen ord per vecka. Ibland blev det färre ord, men utan att jag kände någon som helst stress över det.

I början av mars var jag färdig med råmanuset, efter 16 veckor, varav fyra ägnats åt pausande.

Sedan vilade jag några dagar, petade lite med redigeringen, hade gestaltningspanik och vilade några dagar till innan jag började redigera på allvar.

Första redigeringsrundan var jag extremt noggrann, redigerade ett kapitel i taget tills jag tyckte att det kändes färdigt, skrev om extremt mycket och tog mig tid till att vara eftertänksam på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort.

Efter knappt två månader, närmare bestämt den 5/5-17 var jag färdig med redigeringsrunda 1. Då hade jag haft paus över påsk, samt varit jättetrött (på allt) och ojobbat (Maries metod!) mig fram till ett avslut på rundan. Nu skickade jag ut till mina två testläsare.

Sedan blev det paus hela maj och en bra bit in i juni, mest för att den tiden var ett enda maraton av födelsedagar, avslutningar, resor etc. Under pausen jobbade jag på synopsis för uppföljaren och en dystopi, två projekt som jag tänkte skriva parallellt på framöver.

Tisdag 13/6 drog jag igång igen med redigeringen och avverkade runda 2 (inarbetande av testläsarnas synpunkter, från början till slut), samt runda 3 (arbetade bort överanvända ord och fraser) i ett rasande tempo fram till den 20/6.

Redigeringsrunda 4 avslutades den 28/6-17, och bestod av att lusläsa manuset utskrivet på papper, och nagelfara varenda bokstav. När jag läst färdigt på papper förde jag in alla ändringarna i manuset i datorn.

Den slutgiltiga genomläsningen var färdig den 30/6-17. Några småsaker blev åtgärdade under genomläsningens gång, och jag läste flera kapitel extremt många gånger, så där så att det kändes som om jag kunde dem utantill och ville spy på hela manuset. Det är i det läget jag vet att det börjar vara färdigt, och att jag borde läsa en gång till ändå, och faktiskt kapa det som ger de allra största spykänslorna.

Inskick blev gjort den 30/6-17. Jag vet att det är dags när jag endast flyttar runt kommatecken under redigeringen.

Det här är den mest behärskade skrivprocess jag någonsin har genomfört; jag har pausat rikligt, begränsat mig samt ojobbat ymnigt. Ändå gick det fortare än det brukar att få till en text som jag tycker är betydligt bättre än vad jag tidigare producerat.

Samtliga färdiga moment i processen har jag sett till att fira på något litet vis, mest för att livet är för kort för att jag inte ska unna mig att uppmärksamma det jag gör som är bra.

Jag höll på under 7,5 månader med manuset, hade paus under sammanlagt 2,5 av dessa, så effektiv skrivtid blev 5 månader.

Nedan följer en lista över redigeringsmomenten, bara för att jag själv ska minnas hur jag gjorde när det fungerade över förväntan:

1. Väldigt noggrann genomgång av texten, kapitel för kapitel, från början till slut. Det kan ta lång tid, men det gör inget.
2. Inarbetande av de synpunkter från testläsarna som känns relevanta, från början till slut.
3. Arbeta bort överanvända ord med sökfunktionen, aka Seek and Destroy.
4. Genomläsning på papper där allt nagelfars och markeras med penna. Sjukt värdefullt för peppen att släppa skärmen en stund och använda penna och papper. Föra in ändringar i dokumentet i datorn.
5. Slutlig genomläsning där det bara ändras om det VERKLIGEN är nödvändigt. Den slutliga genomläsningen blir bäst om den sker intensivt under relativt kort tid. Läser gärna på en annan skärm än den dator där jag skriver, typ paddan eller telefonen, så blir raderna annorlunda (lura bildminnet) och det är jobbigt att göra ändringar (gör bara de absolut nödvändigaste). Det sistnämnda för att faktiskt kunna släppa texten, och bestämma mig för att den duger.

En hög med post-its, när jag under en rast på jobbet försökte få ordning på scener som behövde byta plats.

På Norgesemester/research, under skrivpaus. Här en fyr ute till havs:


fredag 30 juni 2017

IIIIIIIEH! Eller: plötsligt händer det.

Jag har skickat in mitt senaste manus till förlag. Hade tänkt redigera i extremt sakta mak över sommaren, men det blev inte så. Första redigeringsrundan tog två månader, jag skrev om extremt mycket och var noggrann på ett sätt som jag ALDRIG tidigare tagit mig tid till att vara med redigeringen. Det lönade sig.

Nu har jag kört höghastighetsredigering i tre veckor, full av energi och pepp efter nästan sex veckors skrivpaus. Man kan säga att jag, mot alla mina principer, har jobbat dag och natt med mitt manus. Men det var så roligt, och jag fick mer och mer energi av att jobba med orden, så där så att jag till slut kände att jag levde i mitt manus och att det riktiga livet hände på sidan av. Och så satte jag punkt. Det var nog och det var färdigt. Och jag skickade in.

Nu väntar semester, ska ta det oändligt lugnt, peta lite med uppföljaren och med nya dystopin som jag tänkte jobba på parallellt härnäst. Tre månader av kravlöst skriv (tyvärr bara semester i en) innan det drar igång lite mer på allvar i oktober. Får se hur det går, tänkte köra lite veckouppdateringar under råmanusarbetet för att se hur arbetet fortskrider under lågintensivskrivet, och såklart för att inte lura mig själv till att rusa iväg. Jag behöver en broms under råmanusarbetet, då jag vet att det dels är lite knäckande för mig, och dels under den fasen som jag brukar köra slut på mig själv.

Tänkte köra lite light-blogg under juli och augusti, inläggen får komma som det passar och när andan faller på. 

Hoppas att ni får en skön sommar allesammans!

måndag 26 juni 2017

Kortfilm.

Såg kortfilmen I will always love you Kingen på SVT-play. Den är till stora delar inspelad här i Sorsele, där jag bor. Amanda Kernell har skrivit och regiserat, och jag måste säga att det är en konst att få till något så snyggt som samtidigt är rätt skitigt och fult. Kul också när vår lilla sjukstuga får agera BB :-)

Jag är tyvärr lite allergisk mot den där kliché-tyngda bilden av inlandet, jag menar killen kör igenimmad Volvo-245, fryser rö-en av sig i för tunna kläder och all inredning är av sjuttiotalsmodell. Jag förstår att det är för effektens skull, och det ÄR sjukt snyggt, men känner väl att det varit fräschare att visa ungdomar så som det är nu, inte som något hämtat från, låt säga, en unga-vuxna-tillvaro i början av nittiotalet.

Nåväl, det är inte dåligt, långt ifrån faktiskt. Blir bara lite trött på att min del av verkligheten ska framställas som så OERHÖRT exotisk (but not in a good way), udda och gammaldags. Blev faktiskt rätt så taggad nu också att se hennes långfilm Sameblod, något som tydligen ska vara väldigt mycket mer träffsäkert.

söndag 25 juni 2017

Inte så värst somrigt.

Nio grader och ösregn. Plötsligt känns det okej att en av batterislingorna fått hänga kvar sedan jul. Har grottat med en utskrift av manuset, och hade inga större problem med att känna höstrusket som råder där bland orden. Väldigt mysigt faktiskt, trots allt.

fredag 23 juni 2017

Glad midsommar!

Vi firar midsommar på mannens släktgård. Det ser fridfullt ut på bilden, men här är väldigt mycket folk, och väldigt trevligt. Hoppas ni har det fint allesammans!

onsdag 21 juni 2017

Seek & destroy!

Tredje redigeringsomgången ägnade jag åt att söka maniska upprepningar, IGEN, och det fanns kvar en hel del fast jag tyckte att jag varit så noggrann tidigare under redigeringen.

Det är vissa stycken som har krånglat under skrivet, och föga förvånande var det där som det fanns allra flest av de irriterande orden. Tex är det inte så roligt när man kör ”som om” i sökfunktionen och vissa sidor i manuset ser ut som om de fått gul mässling av alla markeringar. Det här tar jag med mig i fortsatt skriv; krånglar språket i ett stycke ska jag genast köra sökfunktion på vissa överanvända ord, alltså attackera det som skaver på ett annat sätt än att sitta och vricka hjärnan med att försöka överblicka allt och väga ord på guldvåg.

Här följer en uppdaterad lista över jobbiga ord, och vill man så kan man köra passande soundtrack ;-)

Sammanfattande ord (som överanvända signalerar ett alltför summariskt redogörande av handlingen):
- aldrig
- alltid
- som vanligt
- ofta
- brukar
- brukade
- mycket

Manuset kommenterar (alltså berättarröst som försöker sätta känslan hos läsaren inför en viss händelse, dvs slögestaltat):
- olyckligtvis
- lyckligtvis
- glädjande nog
- sorgligt nog
- tyvärr

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt:
- kanske
- lite
- nästan
- ganska
- nog

Irriterande ord:
- ju

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:
- som om
- tänker
- känner
- inser
- blir varse
- ser
- hör
- plötsligt

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:
- ler
- huttrar
- flinar
- nickar
- skakar på huvudet
- obstämd rörelse
- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)
- harklar sig
- hör mina egna hjärtslag
- blodet susar i tinningarna
- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

Sedan inte att förglömma:
- orter och platser som byter namn
- karaktärer som byter stavning på sina namn
- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

tisdag 20 juni 2017

!

När man firar att redigeringsrunda två och tre klarats av i ett rasande tempo!

lördag 17 juni 2017

Mera feedback från testläsare!

Testläsare nr två har läst färdigt och kommenterat. Eftersom att jag har honom på extremt nära håll kunde vi diskutera i går kväll, och jag blev så peppad att jag har redigerat en hel del idag när familjen befann sig på barnkalas.

Den viktigaste synpunkten var ungefär den att "jag har en bild i huvudet, och den störs när du försöker måla upp samma sak om och om igen i texten."

Handlade om huset min karaktär bor i, som jag tydligen över-beskrev i mitt försök att vara lite gotisk (i.e. huset it self är ett problem för karaktären). Man kan säga att mitt tjat inte uppskattas ens i text-form :-)

Det är därför man har sina testläsare, är så tacksam över mina!

tisdag 13 juni 2017

Lunchskriv, och vad gör en fors egentligen?

Jag har saknat mitt lunchskriv; tyngden av datorn i väskan på morgonen, och att smita iväg in i min egen lilla värld en timme på lunchen. Så, idag tuggade jag i mig min lunch och gick igenom kommentarerna från en av testläsarna. Ett mycket skönt sätt att starta upp redigeringen på, och jag tror att jag ska göra om det senare under veckan.

 

För att inte jobba ihjäl mig slutade jag att skriva på lunchen, men tror jag ska återgå till det, åtminstone ett par dagar varje vecka. Kanske kan jag även känna större lugn inför att inte skriva alla kvällar, om jag så att säga har gjort bort det under dagen? Inte för att jag känner att jag måste skriva alla dagar, men jag tycker att det hjälper att skriva lite varje dag under slutredigeringen, om jag har tänkt behålla den röda tråden från början till slut.

 

Så, en enkät (och jag vet redan vad moster C tycker ;-)

Heter det;

A. Bruset från forsen, eller

B. Brusandet från forsen?

 

Meningen finns på rad nr fyra i manuset, och jag tänker att det kanske inte är så jättesmart att ha ett ”fel” redan där. Vore ju trist att bli ratad på grund av märkligt språk redan på sida ett (det får gärna dröja lite längre än så innan de upptäcker :-).

Vilken härlig morgon!

Solen skiner och fjällfloden får Vindelälven att svämma över sina bräddar.

måndag 12 juni 2017

Mera synopsis.

Det finns väldigt många olika sätt att förarbeta när man skriver, tre av dem skulle kunna vara de här:

1.       Skriva utan synopsis. Jag har provat arbeta så, tänkte lite löst kring idén innan men satte mig inför ett tomt ark och började hamra in ett manus utan att ha någon egentlig plan. Första manuset blev i det närmaste oläslig och i ett annat blev jag tvungen att lägga till/skriva om 100 sidor i början. Det här fasliga omskrivandet indikerar för mig att åtminstone mitt synopsisfria författande medför att det där första utkastet egentligen är en extrem outline inför att jag verkligen skriver manuset under redigeringen.

2.       Skriva med detaljerat synopsis. Provade med senaste manuset och det gick bättre än att skriva helt oplanerat. Men jag saknade att upptäcka under skrivet och eftersom att jag sällan eller aldrig har hela bilden av karaktärerna klar för mig, fick jag lov att tidvis antingen knöla in dem i mitt synopsis eller ändra upplägget med handlingen för att det skulle passa karaktärerna. Det arbetssättet tyckte jag inte alls om, och även om jag under råmanusprocessen kände mig väldigt nöjd med hur allt flöt på, så känner jag nu under redigeringen att jag är lite mer uttråkad än vanligt. Jag saknar liksom att upptäcka nytt guld under redigeringen.

3.       Skriva med synopsis som bara är en lös färdplan.

 

Med nästa manus tänker jag ägna mig åt alternativ tre. Jag stolpar just nu upp början, slutet, och viktiga händelser däremellan, och de där nyckelscenerna får representera vändningar och annat som är av värde för dramaturgin. Mellan nyckelscenerna tänker jag mig att skriva fritt och upptäcka berättelsen och karaktärerna. Det blir nog lagom förvirrat för min smak, det här att låta berättelsen (som jag tycker är lite jobbig att få fram) flöda fritt mellan några tydliga hållpunkter.

 

Hur jobbar ni med synopsis, som något av de tre sätten ovan, eller kanske har ni något annat mer eller mindre briljant upplägg för arbetet?

 

Jag gillar att byta mellan olika arbetssätt, och tänker att jag kanske landar i mitt sätt att arbeta någon gång. Eller så fortsätter jag att jobba på olika sätt i framtiden också, mest för att det är befriande att det inte finns något facit och att man verkligen inte måste bestämma sig för hur man ska göra om man inte vill.

fredag 9 juni 2017

Alltså, de där Korpringarna!

Under skrivpausen har jag läst klart Odinsbarn, första delen av Siri Pettersens trilogi Korpringarna. Är nu en dryg tredjedel in i del två, Röta, och känner mig förvånad över vilken väg handlingen har tagit. Förvånad på ett bra sätt, måste tilläggas.

 

Jag gillar verkligen det här, och då kommer det från en person som normalt inte alls läser fantasy. Jag har lyssnat och läst parallellt, och det har fungerat över förväntan, kanske mest för att uppläsaren LÅTER som jag tänker mig att huvudpersonen Hirka ser ut. Det finns inte ett spår av jobbig överdramatisering i uppläsningen, och det gör lyssningen väldigt behaglig tycker jag.

 

Siri Pettersens språk är avskalat och korthugget, och fast jag inte vet om jag egentligen helt faller för det, så är det mycket smittsamt. Så smittsamt faktiskt, att jag inte klarade av att läsa/lyssna under skrivperioden utan att själv börja uttrycka mig korthugget.

 

Jag tänker inte skriva något om handlingen då jag inte vill spoila, men kan väl tillägga att idén för världsbygget är sjukt snygg. Jag önskar att det var jag som kommit på det här, kan man säga.

 

Jag har ingen aning om vad andra människor kommer att älska att läsa, så jag kommer inte att propsa på läsning här. Kan bara konstatera att jag ääälskar Korpringarna, och kommer att bli tvungen att ta fler skrivpauser för att kunna läsa färdigt hela trilogin.

måndag 5 juni 2017

Det som komma skall!

Jag gillar synopsisfasen. Inte för att jag egentligen är något fan av att skriva synopsis (det tar emot av den här anledningen), snarare gillar jag känslan av att allt är möjligt, idéerna känns fräscha och jag har ännu inte förstört guldet med mitt jä-la skrivande.

Den känslan gillar jag inte; att min fina fina idé kommer att förstöras och bli till en oformlig grå klump under råmanusfasen. Sedan, under redigeringen, då får jag ta fram kniven (yxan) och skrapa fram guldet igen. Återfinna det där glittrande som fanns när manuset ännu bara var en idé.

Ibland stämmer slutresultatet överens med min första vision, ibland har det spretat iväg. Oftast är jag ganska nöjd ändå till slut, och jag märker det särskilt tydligt när jag hittat en ton redan på idéstadiet och lyckats behålla den ända in i mål.

Just nu är jag på idéstadiet med nästa skrivprojekt. Har tänkt väldigt mycket under skrivpausen, och fått ner ett embryo till synopsis. Ska redigera nuvarande projekt ett par rundor till, skicka in och ha paus, och sedan köra igång med det nya i oktober-november kanske, om allt går som jag tänkt. Det är en ny dystopi som ska få se dagens ljus, jag har tänkt på den i flera år men först nu känns det som om jag har tillräckligt med stoff (och litterära muskler) för att ta tag i projektet på allvar. Ganska stolt över att ha tagit mig tid till att tänka tillräckligt, snarare än att bara rusa in i det nya :)

Spellistan till det nya har jag haft färdig i flera månader, och Oblivion är ledmotivet av någon anledning, en låt från nån Tom Criuse-film med samma namn som jag inte riktigt minns om jag gillade. Skumt hur musik jag aldrig lyssnar på i vanliga fall funkar superbra för att sätta ton när jag skriver. Den här med Aurora funkar också i nya projektet, och när antagonisten stryker omkring i periferin är det till tonerna av Madrugadas Majesty (som egentligen handlar om jobbig kärlek, men som funkar som antagonistsoundtrack för mig.)

Den uppmärksamma märker ett norskt tema här i musiken, och det är inte en tillfällighet att det är så. Första gången jag såg min nya huvudperson ”N” stod hon på en klippa vid havet, snöklädda fjäll i bakgrunden och med vinden rivande i håret. Det låter löjligt pretentiöst, men mitt undermedvetna bestämde åt mig att hon ska bo i Norge. Och ungefär vid samma tid som N dök upp från ingenstans, frågade min kompis om jag ville följa med till Norge och fiska ett par dagar över Kristihimmelsfärds. Så, förra veckoslutet ägnades åt nöjen och lite diskret research. Jag ryser när jag tänker på hur lyckat det blev.

Här bor hon, N, om si så där hundra år. Om några månader ska jag börja skriva om henne på allvar och jag håller på att längta ihjäl mig efter att få sätta igång!


fredag 2 juni 2017

torsdag 1 juni 2017

1 juni 2017.

Snön vräker ner, och i morse blev jag tvungen att dra igång värmen i huset igen, då jag inte längre stod ut med att gå omkring hemma och frysa. Det här är inte normalt ens för mina breddgrader. Muntert värre.

tisdag 30 maj 2017

Berättare, språknörd, eller kanske stilist?

Jag är väldigt road av att skapa miljöer, psykologiskt sammansatta karaktärer och relationer, tänka på alla möjliga olika skrivtekniska aspekter, sätta stämning, ton, tema och övergripande story. Men jag är tyvärr inte lika road av intrig. Det handlar inte om brist på fantasi, verkligen inte, bara ett visst motstånd som uppstår när jag ska omsätta mina tankar till en historia och få den att lyfta. Om jag över huvud taget ska få ur mig själva berättelsen kräver det att jag flödesskriver ur mig ett benrangel till råmanus, som sedan får liv med allt det där andra under redigeringen.

 

Jag läser avundsjukt om författare som (tänker jag mig) himlar saligt med ögonen när citatet levereras: Jag har alltid varit en berättare. Så är inte fallet för mig. Jag är heller inte särskilt road av stilövningar, vare sig att skriva eller läsa. Jag skulle nog snarast kalla mig själv för en språknörd, som går igång på de stora skeendena och mekanismerna i ett samhälle.

 

Lika mycket som jag älskar att skapa bakgrundsstory och övergripande story (eller är det kanske snarare fråga om en scen för berättelsen?), så tar intrigen emot. Det är hårt arbete för mig att få till en intrig som inte känns krystad. Jag tänker, och så tänker jag lite till, bollar med min sambo. För att lära mig hur intrigens uppbyggnad kan se ut ser jag på film och bra tv-serier, och jag lyssnar/läser så många böcker jag hinner. Jag försöker hela tiden att bli bättre och tänker inte låta hela skrivandet falla på något som faktiskt borde gå att nöta in.

 

Hur känner ni inför skapandet av en roman, har vi någon gudabenådad berättare som vill träda fram, eller kanske en stilist…?

torsdag 25 maj 2017

Gone fishing.

Norge, fem timmars bilresa hemifrån, och dagens aktivitet var denna:
Det fascinerar mig att det är fjäll ute vid kusten! Det som också fascinerar mig är hur bra norrmän rent generellt är på att ställa om till att prata svenska, och hur värdelös jag själv är på att prata norska.

Tänkte råda bor på den här luckan i kunskaper om nordiska språk med att lyssna på norsk skrivarpodd, några tips där ute på en lättlyssnad...?

När vi ändå är igång kanske någon har tips på en lättlyssnad tysk skrivarpodd? Tänker att det borde vara enklaste sättet att få liv i språkkunskaper som legat i dvala i tjugo år.

Nu återgår jag till fiskesemestern, hittills har vi fått en (!) torsk på sex personer. Nåväl, det är väldigt fint i alla fall.

onsdag 24 maj 2017

Jobbar bland bergen idag.

Lite längre fram anas en vändplats på grusvägen, och längre västerut än så kommer man inte med bil. Fotat genom vindrutan för extra fin bildkvalitet.
Förmiddagskaffe vid Vindelälven, isen ligger fortfarande kvar på selet, men Sjöforsen är fri. Oväntat lågt vatten ännu.


tisdag 23 maj 2017

The bestseller experiment, och annat löst om poddar.

Har skrivpaus och gör inte många skrivmässiga knop just nu, hela maj är ett enda långt födelsedags- och avslutningskalas, känns det som. Lyssnar en del på poddar, och blev mycket glad över att favoritpodden ”Skriv en bestseller-eller en annan bok”, får en fortsättning i någon form.

 

Har lyssnat en hel del på ”The bestseller experiment”, och man skulle kunna säga att det är den exakta motsatsen till ”Writing excuses”. WE är rappt och koncist, inget avsnitt klockar in på mycket mer än 20 minuter och tempot är högt. TBE å sin sida kör på i ett väääldigt långsamt tempo, Mark och Mark pratar på en god stund, tar in en gäst, och pratar på igen efter gästen. Många avsnitt är mer än en timme långa, och det kräver en något mer mindful lyssningsstil än vad jag är van vid. Men jag gillar det. Innehållet är bra, gästerna tillför en hel del (eller så är de åtminstone underhållande), och jag undrar verkligen om the two Marks kommer att hinna skriva sin bestseller tillsammans under loppet av ett år.

 

Trots upptäckten av TBE, så letar jag fortfarande efter nästa podd att maratonlyssna på. Har snubblat över mycket korkad nonsens där ute i podd-djungeln, och mycket som är så seriöst att öronen blöder, men egentligen inte så värst mycket som klarar flams/innehåll-nivån som känns tilltalande (för mig). Tänker att det måste vara mycket svårt för podd-pratarna att hitta en nivå som funkar för många, och man undrar ju hur Ninni och Caroline gör egentligen i Skriv en bestseller för att hitta hem hos så många. Kanske är de bara sig själva, det mesta fungerar som allra bäst om man är just det.

torsdag 18 maj 2017

Plötsligt blev det vår uppe i norr.

Efter veckor med arktisk kyla, blev det plötsligt femton grader varmt igår. Cyklade till min favvis-bro, och på älven släpper isen äntligen från land.


tisdag 16 maj 2017

När jag var tolv år skulle jag viftat med intressevimpeln över detta inlägg.

Under första redigeringsomgången sammanställde jag en lista över ticks jag har när jag skriver, ord som upprepas in i absurdum, och annat som mitt ordbehandlingsprogram skulle kalla att ”det här ordet förekommer ofta i texten” när jag gör en sökning. Så här kommer den, listan över ord (utan inbördes ordning) som utgör en alldeles för stor del av min text:

 

Sådant som förminskar texten, och som är överanvänt bland kvinnliga författare i första hand, eftersom vi kvinnor tydligen socialiceras till att förminska det vi vill ha sagt.

- kanske

- lite

- nästan

- ganska

 

Sådant som indikerar att jag slögestaltar:

- som om

- tänker

- känner

- inser

- blir varse

- ser

- hör

- plötsligt

 

Sådant som indikerar att mina karaktärer bär på någon mystisk sjukdom, och även att jag tar slögestaltningen till helt nya nivåer av slött:

- ler

- huttrar

- flinar

- nickar

- skakar på huvudet

- obstämd rörelse

- handen/hand/händer (det är många händer som fladdrar omkring i mina texter)

- harklar sig

- hör mina egna hjärtslag

- blodet susar i tinningarna

- andas högt/tyst/tungt/ljudlöst/ytligt/etc

 

Sedan inte att förglömma:

- orter som byter namn

- karaktärer som byter stavning på sina namn

- alla namn stavas med ”w” i stället för ”v” (well spotted av testläsare)

- the male interest kallar plötsligt min huvudkaraktär för det som huvudkaraktären i dystopierna heter. Till mitt försvar börjar deras respektive namn på samma bokstav.

torsdag 11 maj 2017

Ord och "vår".

Använde för en tid sedan ordet ”bob” här i bloggen. En av alla vänliga läsare upplyste mig om att jag nog menade en snowracer, och vid närmare googling så stämmer ju det. En bob, i ordets ”rätta” bemärkelse är något helt annat, bara det att jag aldrig hört någon kalla en snowracer för något annat än en bob så länge jag kan minnas.

Det är sådana här missuppfattningar som gör att jag gärna vill ha en testläsare från annat språkområde (läs: södra Sverige). Snälla Moster C läser glatt mina alster och har tex räddat mig  från att skriva om att ”sno tillbaka dygnet”, när jag menade att det skulle ”vändas tillbaka”. Att sno tillbaka dygnet skulle i och för sig vara rätt läckert, om man skriver om en tidsresenär eller en time-lord vill säga. I helt vanlig berättelse som håller sig i en och samma tid kan det bli ofrivilligt komiskt.

Det senaste manuset har hon också lusläst, och lämnat kommentarer. Den allra viktigaste är nog att det hela kan broderas ut lite, och det är precis vad jag ska göra när skrivpausen är över någon gång i juni. Manuset består av knappt 61 000 ord just nu och jag känner att det finns utrymme för att komma upp i närmare 70 000 innan berättelsen är komplett. Egentligen är jag inte så fixerad vid hur lång en berättelse ”måste” vara, har rört mig mellan 50 000-95 000 ord i mina kompletta manus, och känner inte att det ena skulle vara bättre än det andra. Ryktet säger ju också att debutmanus inte behöver vara alltför långa.

Just nu arbetar jag lite undermedvetet (tydligen) på vilka avsnitt som kan förlängas, och när jag minst anar det så dyker den upp som en blixt genom medvetandet; den där känslan av att ”såklart, det är så jag ska göra just där!!” Fantastiskt egentligen hur det undermedvetna håller igång och kommer upp till ytan, fast jag egentligen pysslade med något helt annat.

I övrigt är våren extremt sen. Förra året den här tiden hade vi krattat gräsmattan och plockat fram studsmattan, nu är det inte ens nära. Härom dagen såg det ut så här på älven i närheten av mitt hem, isigt och med en smal öppen vattenränna i strömfåran. I bakgrunden är slalombacken fortfarande vit.